Aleksander Dugin beskriver i Some Suggestions Regarding the Prospects for the Fourth Political Theory in Europe hur man kan röra sig från liberalismen till den fjärde politiska teorin. Han skriver att detta sker när liberalen tar ”one step further into the midnight of European nihilism”, och nämner en radikal solipsism som ”can lead to an implosion of the ego and the appearance of the real Self”. Här finns starka beröringspunkter med den tidige Evolas ”magiska individualism”, liksom med den solipsism som beskrivs av den ungerske traditionalisten Andras Laszlo. Här finns också en beröringspunkt med Max Stirner (1806-1856), författare till Der Einzige und sein Eigentum och under en tid ett av Marx och Engels hatobjekt. Stirners filosofi kan kallas egoistisk, han beskriver tron på flertalet sociala fenomen, från Egendom till Staten och Mänskligheten, som hjärnspöken. Människan och civilisationen genomgår tre faser, vilka han föga politiskt korrekt kallar ”negroid”, ”mongoloid” och ”kaukasisk”. Under dessa faser behärskas vi först av dessa hjärnspöken och först därefter gör vi dem till våra egna, gör oss till deras herrar. Stirner rör sig med ett flertal intressanta koncept, bland annat ”egoisternas förbund” och en definition av egot eller självet som ”det kreativa intet”, omöjligt att fånga i ord.
Stirner för inte sin filosofi kring detta kreativa intet vidare till traditionalism, även om den av honom influerade Dora Marsden med konstaterandet att ”the Ego does postulate God” gör det. Här påminner hon förövrigt starkt om Abir Tahas Nietzschetolkning i Nietzsche’s Coming God. Bortom nihilismen väntar, ibland, traditionen.
Men det är inte den möjliga vägen från stirnersk egoism via marsdensk archism och evolansk ”absolut individ” till tidlös tradition vi idag ska fokusera på. Istället är det den återkommande kopplingen mellan Stirner och den radikala högern (kopplingen mellan å ena sidan Nietzsche, Bey och Stirner och å andra sidan anarkismen, särskilt då den intressanta tendens som beskriver sig som ”post-left”, kommer tas upp framigenom).
Stirner idag
As a youth I favoured the iconoclastic. As an older man I now seek the reactionary, the traditional, the ultra conservative publications. Revolutions pleased me then, Tradition pleases me now.
– Paul Rowlandson
Det är uppenbart att man i Stirners tänkande kan finna mycken ammunition mot de för tillfället rådande idéerna. Under tidigt 1900-tal inspirerades oliktänkande som individualanarkisten Renzo Novatore och homosexuelle aktivisten Adolf Brand av Stirners filosofi, och riktade egoismen mot de då dominerande normerna. Detta är logiskt. Historiskt har många av de mer framträdande högermännen också inspirerats av Stirner. Jünger bygger i hög grad sin Anark på Stirners tankar, även om han samtidigt förankrar den i europeisk tradition. Mussolini var i ungdomen uttalat positiv till Stirner, även Carl Schmitt läste och påverkades av honom. Man kan läsa Stirner ungefär som man läser Nietzsche, och det tycks ha varit så Novatore och Mussolini läste honom, som en hyllare av den fria och starka individen. Man kan också läsa honom som en utmaning till varje politisk ordning, då han gör de politiska kategorierna till hjärnspöken. En sådan läsning påminner om dagens tal om sociala konstruktioner, skillnaden är att Stirner inte nöjer sig med att dekonstruera högerns begrepp och lämna vänsterns orörda. Stirner dekonstruerar allt, och lämnar begreppen till läsaren att antingen göra till sina egna eller överge. Detta innebär att Stirner är en effektiv kritiker av dagens vänsterliberalism.
Det man upptäcker när man läser många moderna ”stirnerister” är affiniteten med högern (begreppet ”stirnerist” är förövrigt en språklig och filosofisk monstrositet, men i brist på bättre får man ibland låta monstrum passera). Ken Knudson angriper i Non-Serviam föreställningen om en ”anarko-kommunism”, och presenterar Proudhons mutualism som ett bättre alternativ. Sid Parker återger ett flertal Jüngercitat och rekommenderar hans Eumeswil. Han riktar också en egoistisk kritik mot många anarkisters religiösa tro på vänsterliberala hjärnspöken som ”öppna gränser” och ”rätten” att flytta till andra länder:
But why suppose that an _egoist_ will reject frontiers out of hand? Making one’s ”fatherland”, ”motherland” or ”homeland” _holy_ is, of course, so much spookery. Nonetheless, an egoist might find the existence of frontiers something of use to him. I, for example, live on an overcrowded island called Britain. Do I want this country swamped by hordes of immigrants as the result of doing away with frontiers? I do not. And if my support, pragmatic support, of a barrier against such a horde steps on the intellectual/moral toes of some liberal, libertarian or anarchist dreamers, that is their lookout. It is _my_ egoism that concerns _me_, not some abstract ”egoism” pressed in the service of some universalistic fantasy. There are more ways of viewing one’s egoistic interests than are dreamed of by anarchists….There is more I could write on these topics, but I think I have put the cat among enough pigeons for the moment.
– Sid Parker
Parker, den stirnerska egoismens grand old man, sätter här fingret på något centralt. De flesta har, om de för en stund ser till sina egna intressen, inget intresse av att anamma de flesta av 1968 års idéer. Inget ekonomiskt eller annat intresse av massinvandring, inget intresse av kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser, inget intresse av modern konst, et cetera. Här handlar det rakt av om hjärnspöken, om människor besatta av ”spooks”. Situationen är mer komplex när det gäller andra frågor, vi kan exempelvis ha ett kortsiktigt intresse av den sexuella eller psykedeliska revolutionen, även om dess effekter för samhället i stort på längre sikt är mer negativt. Här blir bedömningen mindre självklar även för den stirnerske egoisten.
– Did you ever contribute anything to the happiness of Mankind?
-Yes, I myself have been happy!
–John Henry Mackay
Ett mycket intressant exempel på Stirners inflytande ger Lawrence Stepelevich i artikeln Beyond Atheism: Max Stirner. Hans hypotes är där att det var som följd av Stirners skrift som radikala unghegelianer som bröderna Edgar och Bruno Bauer och Szeliga kom att överge radikalismen och istället inordna sig i det preussiska samhället. Bruno blev konservativ redaktör, ateisten Edgar blev katolik, och Szeliga preussisk general. Enligt Stepelevich berodde detta på att Stirner visat dem att mellan de troende och skeptikerna fanns ingen egentlig skillnad, det återstod då att identifiera det egna intresset och det låg snarare hos de konservativa.
…join me in saying no to egoism as well. These days, there are better choices of name to be found. Let it perhaps be Max Stirner’s underappreciated term personalism – that of being and using your whole person rather than being tied up in a partial existence.
– Svein Olav Nyberg
Överhuvudtaget framstår Parker som en man som, med sina egna ord, har ”no liking for the democratic and egalitarian myths to which so much lip service is given today”. Han skriver om metapolitiska högertidskriften The Scorpion att han inte delar dess filosofiska ståndpunkter, men att det är ”one of the more interesting of contemporary publications”. Hans pessimism vad gäller massan och politiken framgår när han kommenterar ett par pamfletter han fått sig tillsända:
Carl Watner has sent me the first two pamphlets in The Voluntaryist Series… The Series has apparently been launched in the fond belief that the mob can be educated in ”freedom” and inspired to civil disobedience to realize it – a belief I do not share.
Vad gäller ras och rasideologier markerar han rågångar mot båda formerna av -ister, både ras- och anti-ras-. Han skriver:
I do not deny that racial differences exist, nor that being of the Caucasian race is one of my qualities. These are facts which have to be taken into account if I want to see things clearly. The cult of ethno-masochism whose adherents ask for punishment because of the colour of their skins, or because of misdeeds allegedly committed in the past by others of the same racial stock, is not my scene. Race as a neo-Hegelian and purposive category, however, is a different matter. I no more accept its existence than I do race elevated into some kind of mystical soul, or race as a source of pseudo-identity for those who seek to gain a power that is not their own. Having rid myself of the delusion of equality I am not about to take on other delusions in its place.
Sammantaget är Parker ett intressant exempel på att Stirner inte behöver leda till vänsterpositioner, utan att dessa snarare framstår som hjärnspöken och pseudo-religioner. Stirners ”der Einzige” väljer själv vilka idéer och saker han eller hon gör till sina, som Parker och Rowlandson visar kan de lika gärna höra hemma till höger som till vänster. Det kan också vara så att en krass individualistisk egoism också är ett hjärnspöke och en ideologi.
Överhuvudtaget är Stirner en intressant filosof, även om han också har svagare punkter. Dessa har dock redan berörts i det gamla blogginlägget Max Stirner och individualanarkismen, där även möjligheten att komplettera honom med hedniskt tänkande togs upp. För att en egoism ska bli relevant måste nämligen först den gamla uppmaningen ”känn dig själv” hörsammas. Varje stirnerist bör därför läsa både Havamal och don Colacho. Det är mer tveksamt om varje reaktionär bör läsa Stirner, här rör det sig snarare om individer med intresse för filosofi och idéhistoria. För sådana är Stirner sannolikt av värde.
Egoistiska länkar
LSR-projekt
i-studies
Non-Serviam
Relaterat
Max Stirner och individualanarkismen
Suffragetter
Dugin – Some Suggestions
Om skribenten: Joakim Andersen
