Diskurser och ideologier karaktäriseras i minst lika hög grad av vad de inte säger som av det de säger. Med detta som utgångspunkt kan man identifiera ännu en aspekt av den politiska korrektheten som diskurs och som vapen i en mer komplex klasskamp. Som utgångspunkt bör man då också ha det faktum att antalet invandrare är betydligt mindre än antalet ”vanliga svenssons” (när vi nedan talar om ”infödd arbetarklass” använder vi termen i bred mening och inkluderar bland annat flertalet egna företagare, vår definition ligger närmare Gramscis än Marx).

Politisk korrekthet bygger på en beskrivning av den sociala verkligheten som präglad av hierarkier mellan grupper, där vissa grupper är priviligierade och andra diskriminerade. Det intressanta här är dels att denna beskrivning måste vara officiellt sanktionerad för att betraktas som verklig och meningsfull. Om någon exempelvis hävdar att mycket fula eller korta människor är väl så diskriminerade som kvinnor och invandrare kommer detta inte att tas på allvar, oavsett eventuell statistik. Intressant är även att vi här har att göra med en ideologi som beskriver sig som präglad av empati och solidaritet, men att den förutsätter att målen för vår omsorg tillhör en officiellt sanktionerad offergrupp. Detta skiljer den på ett fundamentalt sätt från exempelvis den kristna kärleken till nästan.

Hur fyller då politisk korrekthet en funktion i en komplex klasskamp? Detta antyds av begreppet ”vita kränkta män”, en term som kristalliserar allt det som inte kan sägas. När exempelvis invandrare, en numerärt begränsad grupp, sanktioneras som en diskriminerad grupp är detta bara ena sidan av det som sker. Samtidigt definieras svenskar som en priviligierad grupp. Men det är ingen enhetlig grupp. Det finns fattiga svenskar och det finns rika svenskar. Politiskt korrekt ideologi kamouflerar denna åtskillnad, och vänder den samtidigt på huvudet.

Så framställs etniskt svensk arbetarklass som priviligierad i jämförelse med kollektivet invandrare, vilket gör att deras relativa framgångar ekonomiskt och socialt är illegitima, oförtjänta. Detta är en uppenbar följd av ideologin. Men något kan inte vara oförtjänt utan att det samtidigt finns något annat som är välförtjänt, en kan inte vara illegitim utan att någon annan är legitim. Den andra sidan av ideologin om den oförtjänt framgångsrika svensken är dock inte den oförtjänt misslyckade invandraren, utan den välförtjänt framgångsrike svensken. Närmare bestämt den sociala grupp Paul Gottfried beskrivit som ”den nya klassen”.

Politisk korrekthet fyller på så vis flera funktioner. Den knyter potentiellt invandrare som kollektiv till systemet i en tacksamhetsskuld, samtidigt som den försvårar solidaritet mellan infödd och invandrad arbetarklass. Detta är uppenbart. Mindre uppenbart är dess inslag av meritokrati snarare än av diskriminering, dess intima släktskap med marknadens ideologi. Dess udd är här riktad mot infödd arbetarklass. Infödd arbetarklass är priviligierad, och deras levnadsnivå är oförtjänt när den är högre än invandrares eller medlemmar i den nya klassen. Deras åsikter och intressen är illegitima. De är ”vita kränkta män”. Välförtjänt är istället den nya klassens levnadsnivå. Så görs klassföraktet samtidigt osynligt och legitimt.

Som synes har vi här att göra med en ideologi som snarare uttrycker den nya klassens intressen än invandrarkollektivets, en ideologi riktad mot den infödda arbetarklassen. Ingen marxist eller hoppesian med självrespekt borde förvånas över detta, då den nya klassen i vårt samhälle har en nivå av hegemoni som varken arbetarklass eller invandrarkollektiv besitter. Samtidigt ligger det i det globala kapitalets intresse att befolkningens majoritet, den infödda arbetarklassen, inte bara osynliggörs utan även implicit beskrivs som oförtjänt priviligierad. Det underlättar allt från ogynnsamma handelsavtal till nedskärningar och massinvandring, projekt som är ogynnsamma för majoriteten men gynnsamma för kapitalet.

Som Frank Baude redan noterat – politisk korrekthet och arbetarklassens intressen är oförenliga.

Vidare läsning

Paul Edward Gottfried och den nya klassen – excerpter

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.