Såkallade konservativa partier i Europa är idag ofta oigenkännliga. Det gäller de milt sagt ”nya” Moderaterna, det gäller även de brittiska Tories. Samtidigt har dessa partier många gånger en intressant och inspirerande historia, där lösningar på dagens problem kan hittas. I England har Phillip Blond återknutit till äldre Tory-traditioner, i boken Red Tory.
Blond har studerat bland annat teologi och filosofi. Teologi studerade han med John Milbank, grundare av radikalortodoxin, som lärare. Under en period framstod han som en möjlig ”hovfilosof” för Toryledaren Cameron och dennes ”Big Society”-agenda, det är mer tveksamt om detta är fallet idag. Blond är i varje fall ett intressant exempel på hur ett tämligen radikalt konservativt arv, distributismen, påverkat delar av etablissemanget.
Diagnosen – ett samhälle i kris
Nowadays we have the worst of the left and the right combined in one philosophy: an authoritarian, illiberal, bureaucratic state coupled with an extreme ideology of markets and the unlimited sway of capital.
– Blond
Blond inleder sin bok med att beskriva ett samhälle i djup kris. Det gäller kulturen, där han tar upp sådant som skolans kris, den växande ensamheten, familjens kris, den växande kriminaliteten och det utbredda missbruket. Det gäller demokratin, där allt färre bryr sig om att rösta och där olika former av icke-statliga gemenskaper tappar medlemmar (från fackföreningar till kyrkor). Det gäller ekonomin, där stora grupper inte hämtat sig efter den senaste krisen, där ojämlikhet och skuldsättning ökar.
Engelsmännen är kraftigt skuldsatta, Blond beskriver detta som en form av slaveri. Storbritannien är också ett samhälle präglat av otrygghet, 32% av alla engelsmän skulle inte klara sina utgifter den första månaden om de plötsligt förlorade sin inkomst. Vad gäller infrastrukturen är den sämre än i Spanien och Namibia. Ungefär 20% av britterna är nöjda med hur parlamentet fungerar, drygt 65% är missnöjda. Det minskade antalet röstande innebar att 2005 hade bara 21,6% av väljarna röstat på det parti som kom att bilda regering. Mindre än hälften av britterna litar på sina grannar, var femte har kontakt med en vän eller en granne mindre än en gång i månaden. På femtio år har förbrukningen av alkohol fördubblats. Et cetera.
Blond förklarar detta bland annat med förändringar i kultur och ideologi. Han tar här i synnerhet upp de progressiva som redan innan 1968 inte hade annat än hån och öppet hat till övers för landets traditioner och normer. Dessa jämför han med Steerpike i Gormenghast-böckerna. Kulturella experiment, bland annat den sexuella revolutionen och drogerna, som var skadliga för den skyddade medelklass som först inledde dem, blev direkt dödliga för arbetarklassen. Blond skriver:
This license to express the self allowed the advocates of liberation in the late 1960s to embrace drugs and hedonism as if personal emancipation for bohemians would lead to the liberation of all.
I praktiken innebar detta att den nya vänstern öppnade upp delar av den privata sfären för kapitalismen, och mentalt förberedde det samhället för Thatcher. Blonds resonemang här påminner om Per Engdahls analys av ”nuliberalismen”, och de Jouvenels om det intima sambandet mellan den atomiserade individen och den mäktiga staten.
Blond betraktar alltså inte staten och marknaden som motsatser, utan noterar att de ofta samverkar i angreppet på samhället. Labour har anammat en etatistisk ideologi, som bryter med de mer associativa och mutualistiska lösningar de tidiga arbetarrörelserna utvecklade. Istället för självorganisering ska staten lösa allt, resultatet blir det växande behovet av ”welfare”.
Men inte heller högern undgår Blonds kritik. Han noterar att den förfallit till att fokusera på ”valfrihet”, en valfrihet som har mycket gemensamt med den narcissistiska och individualistiska ideologi som utvecklades bland annat 1968. Thatcher framstår därför inte som någon alldeles lyckad politiker för Blond, och nyliberalismen har haft katastrofala effekter för många lokalsamhällen.
Alliansen mellan staten och marknaden har enligt Blond lett till det civila samhällets kris. Han kritiserar också den ”progressiva” medelklassen, det Gottfried kallar den nya klassen, och summerar den kärnfullt:
Coupled with this private libertarianism, they assauged their moral guilt by embracing the state as an ethical proxy. Privately liberal, publicly authoritarian, they were one of the constituencies that voted for New Labour.
En annan konservatism
Blond konstaterar att distinktionen mellan Tories och Whigs föregår den mellan ”höger” och ”vänster”, och att tidiga Tories ofta försökte försvara de fattiga mot det kapitalistiska och industriella samhällets avarter. Han tar upp flera exempel på detta, bland annat Ruskin, Carlyle och Disraeli, och hur det konservativa Primrose League under sent 1800-tal hade fler arbetarmedlemmar än fackföreningarna. Samtidigt noterar han att de konservativa ofta saknade en adekvat ekonomisk ideologi, en sådan finner han däremot hos distributisterna Belloc och Chesterton (och i katolsk och anglikansk samhällsfilosofi).
Blond kritiserar den faktiska liberalismen, där individens många relationer och gemenskaper abstraheras bort. Som alternativ beskriver han bland annat familjen som ett historiskt skyddsnät för de fattiga. Han noterar dess feministiska aspekt, då den binder en man till en kvinna och hennes barn. Han refererar också till den statistik som visar vilken nackdel det är för barn att växa upp utan två föräldrar.
Liberalismen, åtminstone dess mer vulgära form, värdesätter heller inte dygden i samhället. Detta har på sikt negativa följder för alla, då mängden tillit minskar och staten tvingas träda in och garantera avtal och straffa fuskare. För Blond måste skolan reformeras i grunden. Dygd måste spela en roll i utbildningen, skolan måste knytas närmare lokalsamhället. Dygd uppstår inte av sig självt, det kräver en process, det tyskarna kallar Bildung och grekerna paideia.
Blond förespråkar också det han kallar en ”moral market”, där just dygd, miljöhänsyn, lokala band, och liknande värden, spelar en större roll för konsumenterna.
Intressant är också de konkreta förslag han har för hur socialt kapital och olika former av initiativ ska gynnas i fattiga delar av England. Här finns en tydlig koppling till distributisterna, och till den ekonomiska sfären. Flera av hans förslag torde vara av intresse för svenska politiker som vill bryta negativa tendenser i ”förorten”, även om många av förslagen kanske för radikalt bryter med etatismen och därmed riskerar den kontroll politikerna gärna har. Bland annat skisserar han en ny form av företag, vilka ägs både av sina anställda och av sina kunder/brukare. Bland annat skulle många delar av offentlig verksamhet kunna utvecklas till sådana företag. Blond tar här upp statistik som visar att när de anställda slipper detaljstyras av chefer och politiker ökar ofta deras effektivitet markant. Överhuvudtaget intresserar han sig för former av lokalt och gemensamt ägande, och för hur man ska kunna göra fler människor till ägare.
Sammantaget är det alltså en intressant bok, som visar hur distributismen kan appliceras på samhället i allmänhet och fattiga områden i synnerhet. Ett sådant samhälle skulle dels präglas av det lokala och småskaliga, dels skulle det sprida ägande till fler och på så vis undvika det slaveri som är följden när det mesta ägs av staten och/eller en begränsad kast av rika. Däremot undviker Blond att mer än hastigt beröra invandringspolitikens roll i den brittiska krisen (han nämner att den slog sönder vita arbetarklassområden). Sannolikt är detta en förutsättning för att nå maktens öron. Hans kultur- och värdekonservativa samhällsanalys och hans vilja att även analysera det ekonomiska gör honom i varje fall till en intressant bekantskap. Inte minst för en social höger och en nonkonform vänster.
Relaterat
Maurice Glasman och Blue Labour
Distributism, mutualism, solidarism
Gormenghast
Myron Magnet – Drömmen och mardrömmen
Om skribenten: Joakim Andersen
