Ett fascinerande inslag i många mytologier är underjordiska riken av olika slag. I modern populärkultur och ockultism talas ibland om Agartha, ett underjordiskt traditionellt centrum. I iransk och nordisk myt framstår underjordiska riken som en plats där gudarna kan gömma undan goda människor under katastrofala skeenden på ytan, alltså som en sorts ark. Något liknande gäller myten om Agartha, även om det där är ett traditionellt centrum snarare än människorasen som göms undan. I modern tid finner vi ett otal exempel på myten om en ”Hollow Earth”, nu ofta tolkad rent fysiskt, inte sällan med en mikrosol och knuten till olika konspirationsteorier.

Journey to Agartha

Moreover, it is important to emphasize that this principle can be manifested through a spiritual center existing in the terrestrial world by an organization charged with preserving intact the deposit of sacred tradition, which is of "non-human" origin(apaurusheya), through which primordial Wisdom is handed down across the ages to those capable of receiving it… Such is indeed the case of Agarttha, if, as Saint-Yves maintains, this center has taken over the heritage of the ancient "solar dynasty" which formerly resided at Ayodhya, and which traced its origin back to Vaivasvata, the Manu of the present cycle.
– Guenon

Ett exempel på denna myts fortlevnad är animefilmen Children who chase lost voices, från 2011. Filmens skapare är Makoto Shinkai, och den har generellt fått bra recensioner. Filmen följer flickan Asuna, vars far gått bort. Tillsammans med en vuxen som även han drivs av saknad och sorg finner hon vägen till underjorden. Resan till Agartha blir samtidigt en resa in i det egna mikrokosmos, med saknad och, möjligen, acceptans av förlust som en del av verkligheten. Det är en vacker och stämningsfull film, det Agartha som målas upp är glest befolkat och präglat av minnen snarare än av nutid. Där finns människor, men de är få och delar sin värld med både gudar och monster. Man anar att deras historia varit storslagen, och att ytans härskare flera gånger invaderat för att ta del av deras kunskaper, men idag ligger det mesta i ruiner, öde.

Den underjordiska värld som skildras har lånat inslag från flera verkliga mytologier, både sydamerikansk och hinduisk. Detta förefaller naturligt i en underjordisk värld med dörrar till flera av världens länder. Så dyker det upp vimanas, flygande farkoster från indisk myt, liksom quetzalcoatls, halvgudar som levde på ytan ”until humans matured and no longer needed them, so they went underground along with a few humans who joined them”. Där finns också demoniska izoku och en Gate of Life and Death.

Sammantaget är det alltså en både fin och fascinerande film, som främst rekommenderas för den som uppskattar japansk film.

Relaterat

Edward Bulwer-Lytton The Coming Race
Ossendowski Beasts, Men and Gods

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.