En tendens hos många marxister, från Frankfurtskolan till Nordkorea, är att Marx med tiden hamnar alltmer i bakgrunden och ersätts av andra inspirationskällor. Ett exempel på detta är den italienske filosofen Massimo Cacciari, som även varit borgmästare i Venedig.
I ungdomen stod Cacciari nära radikala marxister som Tronti och Negri, men med tiden har han kommit att röra sig bort från den utopism och politiska teologi de representerar. Hans inspirationskällor har också mångfaldigats, och inkluderar idag både värdefulla marxister som Walter Benjamin och Lukacs, klassiker som Weber och Canetti, och mer ”suspekta” namn som Carl Schmitt, Julien Freund, Heidegger och Guenon. Samtidigt är hans filosofiska språk synnerligen tungt.
Förlusten av myten
Ett tema Cacciari delar både med traditionalister som Guenon och situationister som Vaneigem är skildringen av hur samhället förlorat sin sammanhållande myt, och därmed också möjligheten till harmoni, fred, suveränitet och representation. I sin studie av Hofmannsthal och tragedins plats i den moderna världen, betitlad Impracticable Utopias, skriver Cacciari:
The real peace is the profound peace that announces the ”god in us”. Profound peace, great peace is conceivable only in the light of the symbol that connects the glory of God in excelsis to the dwelling of man on Earth.
Utan kopplingen till Gud förändras också det politiska och suveränen. Vi har ledare, men de kan inte symbolisera samtycke, helhet och fred på samma vis som äldre tiders ”kungar av Guds nåde”. Det politiska frikopplas från en helhet ingående i något högre.
Med utgångspunkt i Schmitt visar Cacciari även hur ”familjen” av europeiska stater splittras i den moderna eran, detta kopplas till den tidiga modernitetens utopiska tänkande: In order to be true state it is necessary to sever itself radically from the European space.
Geofilosofi
But Europe today must understand that her origins are many and she should be able to make of herself many once again; in a peaceful way, not in the controversial way that happened so often down the centuries. This peaceful form would be the confederation, the union, of the European peoples, but also with the new people who come to Europe. In just fifteen years, in my region, in Veneto, the population with non-European origins has gone from zero to 15%. Therefore, we must learn to make of ourselves many. But this is nothing new, Europe has thought of herself in this way since her origins.
– Cacciari
Om moderniteten präglats av sönderslaget europeiskt nomos, det politiskas teologi, och därtill knutna utopier, har Cacciari gjort sig känd som federalist och regionalist. Cacciari står inte för samma politik som Lega Nord eller Vlaams Blok, men man kan ändå finna hans tankar kring Europas enhet och mångfald fruktbara. Detta inte minst då han introducerar begreppet geofilosofi, för att kunna studera spelet mellan geografin och filosofin. I Europas fall börjar detta med de gamla grekerna, och deras relation till varandra och till grannarna i Asien. Cacciari förfaller här varken till fiendetänkande eller kult av den Andre, utan noterar att:
It is precisely by asserting my difference from the other that I am with him… to be able to give him hospitality he must be a stranger (hostis)…
Samtidigt kan man notera att Cacciari här både för fram tankar som påminner om den Nya högerns federativa ideal, Europa som imperium snarare än som enhetsstat, och välkomnar utomeuropeiska grupper till Europa utan krav på assimilering. Det senare är inte nödvändigtvis ett tecken på visdom.
Det opolitiska
Politicians should recognise that political values are all historically limited values, unlike religious values…
– Cacciari
Cacciari är mest känd för begreppet det opolitiska. Han använder sig här bland annat av Nietzsche, Schmitt och Weber för att identifiera det politiska, och de tendenser och krafter som leder till dess slut. Han skriver:
In the process of politicization, the political tends to represent itself as total concept.
Det politiska i denna mening har skildrats bland annat av Schmitt, och kan först uppstå efter att myten och det traditionella samhället förlorats. I deras frånvaro kunde det politiska växa likt en tumör, vilket 1900-talets totalitära stater demonstrerar och vilket även vårt eget på samma gång av- och genompolitiserade samhälle är ett exempel på. Men den politisering Cacciari skildrar når också sitt slut, slår över i det opolitiska genom sin egen utveckling. Cacciari menar att demokratiseringen här spelar en roll. Den bidrar till politiseringen:
It is the generalization of the political. Any subject, in the dialectics of democracy, can be organized politically – in fact, this is what it is directly called upon to do.
Men detta slår alltså över i sin motsats:
But this very same process that appears as absolutization of the political, defines in its actuality as a field of heterogeneous forces, of contradictions – as a place where endless differences occur.
När det politiska omfattar allt leder det inte till återupprättande av enhet, men till entropi, förlust av tron på auktoriteter, och desakralisering av det politiska. Utopier och illusioner kring sådant som möjligheten att för en eller ett fåtal personer representera ett helt samhälle når sitt slut. Cacciari har bland annat studerat släktskapen mellan liberalism och utopism, och omöjligheten för socialismen att avskaffa alienation.
Grand politics has, as its condition, the unpolitical acknowledgement of the nontotality of the political: a radical critique to state-worshippers.
– Cacciari
Man kan betrakta detta på flera vis. Å ena sidan som ett led i den beklagliga avpolitiseringen, å andra sidan som en pågående dekonstruktion av modernitetens politiska vilket alltså öppnar möjligheter för nya former (Evolas organiska och personaliserade politiska ideal, eller Cacciaris tolkning av Nietzsches grand politics).
Man kan notera att den Cacciari som utvecklat tankarna kring det opolitiska suttit som borgmästare i Venedig flera perioder, det rör sig alltså inte om någon anti-politik utan om en uppgörelse med ett av modernitetens idékomplex. På dess ruiner kan andra former blomstra.
What happens to the political when the power of… the techno-economic system, is planted globally and grows its intolerance with respect to every national regulation?
– Cacciari
Sammantaget kan Cacciari alltså vara en givande bekantskap för antiliberalen med filosofiskt intresse. Hans tankar kring det opolitiska, kring geofilosofi och federalism är definitivt av värde, även om det också saknas en del inslag och även om språket tidvis är synnerligen tungt. Cacciaris insikter kombineras därför med fördel med andra, från Evola eller Dugin till Preve eller Mutti.
Relaterat
Barcelona Metropolis – Interview with Massimo Cacciari: “‘I am manyÂ’, says Europe. We have to be capable of being many
Intervju med Hans-Ulrich Obrist
Om skribenten: Joakim Andersen
