Den svenska sjukvården fungerar många gånger mycket dåligt. Det beror bland annat på att annat prioriteras, men det beror också på ett närmast perverst systemskifte. Om detta har Maciej Zaremba skrivit i en med rätta prisbelönt serie artiklar.

Han tar upp hur sjukvården blivit en farligare plats, och hur antalet anmälningar enligt lex Maria ökat de senaste åren. Han tar också upp hur ansvaret lösts upp, genom det stora antalet läkare som är involverade i varje ärende (kommunikationen dem emellan tycks ofta vara värdig en Kafkanovell). Zaremba noterar att en patient hade att göra med åttiotvå läkare under sina hundratretton dagar på sjukhuset. De flesta av dem såg honom bara en gång, eller utfärdade råd per telefon. Svenska läkare är i jämförelse med sina kollegor i övriga Europa upptagna med att fylla i blanketter snarare än att träffa patienter.

New public management

Orsaken till den katastrofala situationen finner Zaremba i en modell som på 1990-talet omfamnades av svenska politiker. Den kallas New public management och innebär i korthet att vårdenheter ska drivas som företag. Detta innebär dels att patienter ska kunna välja sina vårdgivare, vilket Zaremba inte ser som negativt, dels att olika vårdenheter ska köpa och sälja tjänster med varandra. Samtidigt sprids ett nyspråk med intetsägande uttryck som ”målstyrning” vilket är väsensfrämmande från den hippokratiska eden och mänskligt språk överhuvudtaget.

Följderna av detta är direkt perversa. Olika patienter blir mer eller mindre ”lönsamma”, och kraven på vårdpersonalen bestäms av byråkraters och politikers skiftande nycker. Zarembas genomgång och exempel är skrämmande, och visar hur surrealistiskt det blir när man ska försöka förvandla vårdenheter till låtsasföretag och tror sig kunna dra fördel av marknadskrafternas goda sidor på ett område som inte är en marknad.

Avprofessionalisering

Samtidigt sätter han processen i sitt sammanhang, och benämner det hela vid dess rätta namn. Det som sker i vården är avprofessionalisering. Professioner, som läkare och psykologer, har historiskt präglats av att vara ett kall snarare än ett ”jobb”, ha en kåranda, en lång utbildning och en viss autonomi, et cetera. Vad vi nu bevittnar är hur byråkrater och politiker i allt högre grad detaljstyr deras arbete, och alltså misstror deras förmåga att göra riktiga bedömningar och behandlingar. Något liknande drabbar flera professioner, bland annat tar Zaremba upp hur poliser ska jaga ”pinnar”, även lärare torde känna igen sig i beskrivningen av hur tiden för pappersarbete växer.

Professioner har historiskt utsatts för kritik ur ett demokratiperspektiv, bland annat av Ivan Illich och Thomas Szasz, men avsikten har då inte varit den typ av låtsasföretag och byråkratisk detaljkontroll som nu drabbar sjuka, brottsoffer och elever. Det pågående är oavsett vilket av historiskt intresse, då det finns en betydande överlappning mellan det bland annat Paul Gottfried kallat den nya klassen och professionerna. Många professioner utmärks av sin lojalitet mot systemet och 1968 års idéer, men idag ser vi alltså hur systemet i bred mening tar ifrån dem både autonomi och yrkesstolthet. I vad mån dessa grupper kommer inse detta och utveckla subversiva instinkter får framtiden utvisa. Det hela bekräftar i varje fall att vår politiska klass är inkompetent och att media endast undantagsvis lyckas belysa det.

Vidare läsning:

Zarembas artikelserie

Lästips: Vuxenmobbning och konformism

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.