De senaste veckorna har det såkallade näthatet stått i centrum för flera nyhetsinslag och debattartiklar. Genuint obehagliga och ovärdiga hot, ofta med sexuella inslag, som riktats mot kvinnor i media har lyfts fram. Om detta kan man säga fyra saker.
För det första är det ovärdigt att hota kvinnor med våldtäkt, och att bemöta en dåligt underbyggd åsikt med en kommentar om någons yttre. Det är inte förenligt med den europeiska hederskoden. Samtidigt är det just denna hederskod och dess förutsättningar, i form av bland annat en viss etnisk balans och ett visst manlighetsideal, som vår postmoderna twittervänster gärna vill utradera. Man kan inte äta kakan och ha den kvar, man kan inte förneka skillnader mellan könen och samtidigt förvänta sig att de ska respekteras.
För det andra är näthatet en förutsägbar följd av debattklimatets urartning. Detta summeras av krönikören harry på Return of Kings:
MRA’s, much like any other politically incorrect movement, simply do not control modern language or have any influence on it. Which means for every valid argument made, the counter argument will be accusations of bigotry, paranoia and bitterness. There is no rational debate to ever be had, only the inevitable outcome where you will be shamed into silence regardless of how sound an argument you make.
När man förstört det offentliga samtalet på det sätt som våra mediala och politiska klasser gjort, är det oundvikligt att ”näthat” av olika slag visar sig. En relevant jämförelse är vad som händer när demokratin nedmonteras i ett land, med revolutionärt våld som konsekvens. Konsekvensen av att företrädarna för en minoritetsuppfattning monopoliserar det offentliga samtalet är ”näthat”. Det är i längden frustrerande att aldrig bemötas med argument, utan endast med negativa etiketter eller tystnad.
För det tredje finns det bakom talet om näthat en tydlig agenda. De som reproducerar denna har en världsbild där vissa åsikter är onda och andra goda. Att vara mot kvotering, fri invandring et cetera förklaras av att man är ond. Näthatet blir då ett sätt att bekräfta denna världsbild. Invandringskritiker och ickefeminister ägnar sig således åt ”näthat” eftersom de är onda, drivs av hat, et cetera.
Näthat och hot för människor som är verksamma i den offentliga debatten håller på att bli ett stort problem, det är helt sant. Men när Uppdrag granskning tog sig an detta i onsdags var perspektivet nästan helt begränsat till kvinnor som attackeras för att de har vänsteråsikter.
– Paulina Neuding
För det fjärde har denna agenda under ”näthatsdebatten” stött på oväntat mycket kritik, den har inte fått stå oemotsagd. En mycket stor del av ”näthatet” står nämligen vänstern i bredare mening själva för, mot bakgrund av harrys analys ovan är den rentav en organisk del av själva ideologin. Och detta har påtalats av ett flertal debattörer, från Sanna Rayman till Paulina Neuding. Som bland annat Fria Tider visat är också SD-företrädare, inte minst kvinnor, utsatta för ett hat som inte inskränker sig till nätet, och en av de värsta förövarna är socialdemokratisk valarbetare. Att bli kallad ”rasist” är många gånger betydligt mer skadligt än att bli kallad ”hora”, det senare gör ont i själen men det förra kan göra att man förlorar arbetet. Det är också en form av ”hat”.
När man av taktiska skäl väljer att helt nonchalera detta och låtsas som om ”näthatet” enbart kommer från en viss politisk miljö, den systemkritiska, har man instrumentaliserat moralen och underordnat den sina politiska intressen (i detta fall att förstärka stereotypen av invandringskritikern som en misslyckad och hatisk individ och, om möjligt, att inskränka yttrandefriheten). På vanlig svenska är man då en hycklare.
Mer näthat
Näthat och journalisthat – några reflektioner
Gudomlig Komedi – Åt helvete med yttrandefriheten”
Om skribenten: Joakim Andersen
