I dagarna har filmen om den sista franska drottningen, Marie-Antoinette, haft premiär. Marie-Antoinette har för eftervärlden ofta kommit att ses som ett exempel på en kunglighet som helt tappat verklighetskänslan, och som reaktion på de fattigas protester över att bröd blivit så dyrt ska ha sagt “If the people have no bread, then let them eat cake". På samma sätt ska den siste ryske tsaren ha yttrat orden ”mitt folk skadar inte mig”, strax innan hela hans familj slaktades under rituella former av bolsjevikerna.

I en lång och läsvärd artikel argumenterar bloggaren Fjordman för att vår tids politiskt korrekta elit är ”de nya marie antoinetterna”. De tävlar i politisk korrekthet, de för en massiv invandringspolitik utan att egentligen fundera över konsekvenserna på längre sikt eller för vanliga medborgare, och de passar samtidigt på att skaffa sig själva rent snuskiga privilegier i form av pengar och diverse andra förmåner. Deras livsfilosofi kan sammanfattas i orden ”apres nous le deluge”, ”efter oss syndafloden”. Denna syn på den egna rollen blev inte minst tydlig när Jens Orback påpekade att ”Vi måste vara öppna och toleranta mot islam och muslimerna för när vi blir i minoritet kommer de att vara det mot oss”. För hur kan man bättre beskriva den väntande ”syndafloden” idag än som den situation där vi blir i minoritet i vårt eget urhem, utan att ”våra” politiker ens lyfter ett finger för att förhindra det? Artikeln av Fjordman finns att läsa här.

Problemet med Fjordman
Fjordman tycks ingå i en grupp av liberala och islamkritiska bloggar, vilket egentligen är ett ganska tveksamt sällskap. För det som driver vissa liberaler att vara emot islam är samma sak som driver dem att vara emot svensk nationalism, mot traditionalism, mot kristendom, et cetera. Det är kort sagt deras vilja att förvandla hela världen till en stor fabrik och ett stort köpcenter, där alla människor blivit konsumenter, lönearbetare, skattebetalare och väljare. En global fabrik där nationella, etniska, religiösa och andra identiteter inte längre sätter käppar i hjulen för ”marknadens” fria funktion.

Detta är den stora skillnaden mellan liberala islamkritiker och europeiska identitärer. För som identitär kan man förvisso inse att Europa håller på att koloniseras, att vi har andra traditioner som passar oss bättre än islam, och att vi måste försvara dem. Men man kan samtidigt erkänna att islam, i likhet med alla autentiska traditioner, har ett värde i sin del av världen, och där kan forma bra och hedervärda människor. Evola uttrycker den respekt man kan känna för en motståndare, en känsla som är främmande för liberalen, på följande vis:

To ”have race” in its perfect and higher meaning is a characteristic that towers above both intellectual values and so-called ”natural” talents. In normal linguistic usage, the expression ”a man of race” has been around for a long time. In general, this was an aristocratic concept. Out of the mass of common and mediocre beings rise men ”of race” in the sense of higher, ”noble” beings. Of course, this nobility did not necessarily have a heraldic sense to it: characters from the countryside or originating in a true and healthy people could evoke this impression of ”race” to the same extent as the honorable representatives of a true aristocracy.

Men among the Ruins, s. 69-70.

Så även om man kan instämma i vissa av dessa liberalers rent realpolitiska och demografiska analyser, så bör man betrakta deras övergripande världsbild med skepsis. Men gör man det, så innehåller artikeln om de nya antoinetterna flera viktiga insikter och fakta, både om koloniseringen av Europa och om att det är ett medvetet projekt av ”våra” ledare.

”Sårad medelklass”
Fjordman är inte den enda som sett likheter mellan det franska kungadömets sista, lyxiga, dagar och vår tids nya överklasser. Aftonbladets Åsa Linderborg har i en lång artikel teoretiserat kring varför så många filmkritiker smälter för en opolitisk film om lyxliv, som just filmen Marie-Antoinette. Hennes slutsats är följande:

Varför lockas vi så mycket av 1700-talet just nu? Kan det ha att göra med att det var en epok då överklassen fick vara överklass?
Den som efter filmen blir sugen på att shoppa en känsla många vittnar om kan i dag enkelt gå och köpa sig en klänning för 50 000 kronor. Somliga har råd med det. Andra inte. Helt okej, tycker en del.
Orsakerna till franska revolutionen lever än. Det borde även dess ideal göra.

Att franska revolutionen ledde till massmord på bönder, adel, präster, och alla som ens kunde misstänkas ha en traditionell, eller inte nog ”revolutionär”, ståndpunkt, gör att man bör vara mer misstänksam mot dess ”ideal” än vad Linderborg är. Det finns många sätt att lösa sådana situationer som den som ledde fram till Franska revolutionen, och de flesta av dessa sätt har inte inneburit att man monterat ner det egna landets traditioner eller utrotat stora delar av det egna folket (vilket dessa ”ideal” gjorde i än mer massiv skala när de senare tillämpades i Ryssland).

Men Linderborgs text är typisk för den moderna vänstereliten på ett sätt till. Det börjar nämligen bli tröttsamt att se och höra dessa makthavare som inte vill erkänna för sig själva att de är just makthavare, när de ägnar sig åt att kritisera andra makthavare. Detta är kanske ett av kännetecknen på det som Christopher Lasch kallade ”den nya klassen”, alltså de gamla 68-or som intagit höga, välbetalda och inflytelserika positioner i media, myndigheter och politik. De vill både kunna äta kakan och ha den kvar. Både kritisera andra eliter som tjänar för bra, och själva tjäna (nästan) lika bra. Både ”granska” och ”avslöja” makthavare i form av allt från Jan Danielssonar med rynkade pannor och flackande blick till de ack så mäktiga och farliga Sverigedemokraterna, och själva stå över all granskning. Detta gör att Åsa Linderborg även hon är en av de nya marie-antoinetterna, en verklighetsfrämmande del av en överklass som dessutom vill låtsas att den inte är vare sig mäktig eller priviligierad. Det är djupare sett kanske Linderborg själv som är den sårade medelklassen hon skriver om.

Lästips
Avslutningsvis några lästips. Kopplat till frågan om ”de nya marie-antoinetterna” är hur politiker och media förvandlats till en sorts adelsklass (att storkapitalisterna länge varit detta är redan känt, likaså att det inte direkt är en traditionell aristokrati vi syftar på utan medelmåttor med makt). Allt oftare ser vi hur det är positioner som går i arv, och hur det viktiga är att man gått i samma skolor och ungdomsförbund. Bloggaren Robsten har skrivit tre synnerligen viktiga artiklar om den utvecklingen, som är tiofalt bättre än Åsa Linderborgs rabblande av, vid det här laget, välkända vänsteråsikter:

Den nutida adelsklassen del 1 – Isaksson
Den nutida adelsklassen del 2
Den centrala zonen

Johan Björnssons artiklar om nationalistiska TV-spel och TV-serien Lexx rekommenderas också varmt.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.