Vi lever i en tid då manligheten befinner sig i kris, både reellt och symboliskt. Det tydligaste hotet mot manligheten kommer från feminismen, men välfärdsstaten, p-pillret och den senmoderna kapitalismen är i grunden väl så allvarliga. Motståndet som möter dessa hot är att betrakta som förvirrat. Vi finner här ”jämställdister” och rörelser för ”mäns rättigheter”, vilka i hög grad delar feminismens utgångspunkter (strävan efter en liberalt definierad rättvisa, ibland rentav försök att ge även männen en plats bland de ”svaga grupperna”). Vi finner också mer eller mindre misogyna medlemmar av den amerikanska ”manosfären”, vars inställning ibland kan summeras på följande vis:

It’s no wonder gender conflict abounds in the West. We’ve pretty much taken the half of the population who functions like children and decided to take them seriously for some reason.
– Roosh V

Vad som ofta saknas är ett bra svar på frågan ”vad är en man?” Ett sådant svar erbjuds av Julius Evola och traditionalismen, men även av Jack Donovan i The Way of Men. Det är en bok som fått ett entusiastiskt mottagande i både manosfären och den ”alternativa högern”, med hyllningar från bland annat Roosh V och In Mala Fide. Donovan utgår från biologi, antropologi och historia, och finner att ”the way of men is the way of the gang”. Den indo-europeiskt intresserade läsaren finner tydliga likheter mellan Donovans definition av ”the gang” och det indo-europeiska Männerbund. Samtidigt återknyter han till historia och myt, bland annat det antika Rom, i kapitlet Thug Life: The Story of Rome, och Havamal. The Way of Men är sprängstoft och kommer behandlas mer utförligt i en kommande recension.

No Man’s Land

…gangsta culture is the essence of patriarchal masculinity.
– bell hooks

Donovan har publicerat några kapitel som ursprungligen skrevs för The Way of Men på sin hemsida, under namnet No Man´s Land. Han beskriver där först en utveckling som innebär bland annat att pojkar lyckas sämre i skolan, att män väljer bort karriär och familjeliv, och att kvinnor övertar alltfler poster och makt i samhället. Anledningen till detta är strukturella förändringar som gör det mindre attraktivt för unga män att satsa på exempelvis en familj. Donovan skriver:

Playing on the words of Marx, Tiger understood that men were not only becoming alienated from the means of production but also from the means of reproduction. The invention of the birth control pill, combined with the rise of feminism, the industrial/information economy, and the welfare state had produced a “single-mother system." State intervention, intended to help children in need, had created a new kind of family: the bureaugamy. Tiger defined bureaugamy as “a family pattern involving a mother, a child, and a bureaucrat."

Han går därefter igenom feministiska försök att ”reimagine men”. Hans förklaring av hur feminismen fick män att gå med på samhällsförändringar som missgynnade dem är trovärdig (att den talade till deras känsla för rättvisa, Donovan beskriver det hela som ett ”massive self-esteem building project for women”). På liknande vis försöker den både äta kakan och ha den kvar. Å ena sidan finns det inget ”manligt”, å andra sidan kräver man av män att de ska ”man up” och ta sitt ansvar som bland annat partners åt feminister som vill bilda familj.

The hypocrisy of feminists when it comes to “equality seeking" efforts is evident from their apparent disinterest in rolling back programs which have made women more successful than men in a given field of endeavor, and in their vocal resistance to starting programs that help men in areas where men are lagging.
– Donovan

Det avslutande avsnittet är det mest givande. Donovan ställer där två antropologier mot varandra. Han smular sönder Margaret Meads forskning fullständigt (Mead är sannolikt relativt okänd idag, men var betydelsefull för 1968-feministerna genom att hennes studier tycktes visa att manligt och kvinnligt var sociala konstruktioner som varierade väldigt. Meads mentor var förövrigt Franz Boas, mannen som var starkt bidragande till att antropologin kom att fokusera på miljö snarare än arv). Efter att ha refererat till den forskning som visar att Mead mer eller mindre medvetet missförstod de samhällen hon studerade, övergår Donovan till att ringa in det manliga. Han hänvisar till forskning om större däggdjur, och visar hur mycket av det ”patriarkala” beteendet är fullt rationellt. Att inte vilja framstå som svag eller gråta offentligt är logiskt om man ingår i en grupp av män som konkurrerar med andra grupper av män. Han skriver:

If you’re theoretically trying to be selected by a woman, as a man, why would you want to run the risk of being mistaken for a woman, instead of trying to prove that you’re among the best men? Why wouldn’t you advertise yourself as an exemplary man?

Samtidigt identifierar han många manliga feminister som misslyckade män. En man som själv inte är stark, modig, lojal eller viljestark kan frestas att förkasta dessa ideal fullständigt, och skadeglatt leta efter bevis på att alla är lika misslyckade som han själv. Donovan citerar här Mishima:

The cynicism that regards hero worship as comical is always shadowed by a sense of physical inferiority.

Sammantaget är det alltså ett värdefullt komplement till The Way of Men. Den som insett att den svenska feminismen förstör samhället kommer att ha stort utbyte av Donovans beskrivning av samhällsutveckling och feministisk teoribildning, och hans skissering av vad det innebär att vara en man och av manlig honor kommer att skapa mersmak för The Way of Men.

Relaterat

Blodsbrödraskap

Speidel – Ancient Germanic Warriors

Reigning in hell

Reflektioner kring mansrörelser

Lästips: Germanska mannaförbund

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.