Alexander Dugin konstaterar i The Fourth Political Theory att det fanns mycket av värde i den historiska socialismens och fascismens marginaler. Ett sådant inslag han inte berör är den arbetskritik som historiskt förekommit i socialismens periferi. Denna arbetskritik torde vara av intresse även för andra kritiker av det moderna samhället, då den påminner oss om hur lönerelationen idag expanderat långt bortom sin ursprungligen mycket blygsamma sfär, hur sysslor som aldrig tidigare setts som sådana idag förvandlats till ”jobb”, och överhuvudtaget hur monotona och själsdödande många arbeten är.
Paul Lafargue och rätten till lättja
…the proletariat, betraying its instincts, despising its historic mission, has let itself be perverted by the dogma of work.
– Lafargue
Paul Lafargue (1842-1922) var Karl Marx svärson och större delen av livet aktiv marxist, även om han hade en dragning åt mer frihetliga socialismer (i ungdomen proudhonism, på ålderns höst snarare anarko-syndikalism). Lafargues far var son till plantageägare som fördrivits från Haiti under den stora slavrevolten, detta gjorde att han hade en blandad släktbakgrund men sannolikt också att hans kritik av kapitalismen hade inslag av aristokratiskt tänkande. Hans angrepp på arbetsetiken, i verket Rätten till lättja, antyder det senare. Lafargue förebrår där arbetarna för att de anammat bourgeoisiens positiva inställning till arbetet, implicit i detta ligger att de istället borde anammat aristokratiska dygder.
Introduce factory work, and farewell joy, health and liberty: farewell to all that makes life beautiful and worth living.
– Lafargue
För Lafargue är arbetet ”the cause of all intellectual degeneracy, of all organic deformity”, och han jämför de ädla vildar som ännu inte nåtts av kristendom, syfilis och arbetsdogmen med maskinernas slavar i Europa. Överhuvudtaget återknyter Lafargue här till traditionella samhällen, förmedlade genom radikala antropologer och grekisk filosofi. Han hånar bourgeoisiens gud, Framsteget, och beskriver med illa dold sarkasm de stackars borgare som måste överkonsumera för att samhället ska slippa överproduktionskriser. Dessa stackare måste äta tills de nästan spricker, samtidigt måste de anställa en enorm tjänarklass vars antal tävlar med proletariatets. Vad Lafargue här beskriver är av intresse även i vår tid, det finns ett flertal yrkesgrupper vars samhälleliga nytta är begränsad och det finns ett flertal varor som enbart kan säljas med omfattande marknadsföring (Paul Baran berörde senare detta med sitt överskottsbegrepp). I ett annat samhälle skulle både dessa yrkesgrupper och reklamen kunna avskaffas, och som följd av detta skulle människor kunna arbeta mindre och leva bättre.
Vad som är intressant hos Lafargue är att han gör en historisk analys av inställningen till arbete. Han finner då att greker och romare såg det som en föraktlig och direkt skadlig syssla. Han citerar bland annat Xenofon – ”work takes all the time and with it one has no leisure for the republic and his friends”. Vad man här noterar är att människans politiska roll som medborgare, eller i dessa samhällen krigarmedborgare, och sociala roll som vän, sågs som viktigare än hans ekonomiska roll. Om detta skriver också Evola. Redan de gamla grekerna var också medvetna om den skadliga verkan monotont arbete har för kropp och själ.
Lafargue noterar att i dessa samhällen var man tvungna att ha slavar för att slippa arbeta, men i vårt samhälle är maskinerna så välutvecklade att mycket kan skötas av dem. Förutsatt att arbetarna hade valt att ta över ekonomin och använda dem för sina egna behov.
Andre Gorz -heteronomi eller autonomi
When income goes up, the most important thing is to create new needs… they dont realise that they need a second car before they are carefully reminded. The need has to be created in their minds.
– Stanley Resor, VD för Walter Thompson
Lafargue var marxist, om än en tidvis heterodox sådan. Den i vår tid mest kända kritikern av arbetet hade lagt mycket av marxismen bakom sig. Andre Gorz riktade i Farewell to the Working Class från 1980 inledningsvis ett förödande angrepp mot marxismens grundantaganden. Han visade hur tron på proletariatets maktövertagande bottnade i den unge Marx hegelska filosofi snarare än i konkreta iakttagelser av en social verklighet, föga förvånande hade proletariatet heller inte agerat som Marx förutspått. Vidare hade samhället förändrats sedan Marx tid, de mångkunniga arbetare som faktiskt hade varit kapabla att ta över sina arbetsplatser och ekonomin i sin helhet hade ersatts av en annan sorts arbetare. Samtidigt hade arbetsdelningen gått så långt att ekonomin var svår att ta över på det sätt Marx hppats på. Den marxska arbetarklassen, proletariatet, var borta och med den det projekt som knutits till den.
Istället identifierade Gorz en ny social grupp, ”icke-klassen” av ”post-industriela proletärer”. Detta handlade om individer med en mer perifer relation till arbetsmarknaden, som växlade arbete med arbetslöshet och överhuvudtaget förverkligade sig på fritiden snarare än på växlande arbetsplatser. Gorz knöt detta till den robotisering som gjorde många arbetare överflödiga. Han menade att i en situation där arbetslösheten växer är det klokare att dela på arbeten och fritid, snarare än att låta vissa arbeta för mycket medan andra inte arbetar alls.
Arve från den unge Marx är tydligt hos Gorz, då han använder sig av begrepp som ”knapphetens socialism” och distinktionen mellan ”frihetens” och ”nödvändighetens sfär”. Vad han menar är att ett samhälle måste ägna en viss arbetsinsats åt nödvändigt arbete för att kunna överleva på en viss nivå, detta är en nödvändighet och svårt att komma ifrån. Försök att införa socialism i fattiga samhällen har därför lett till nya former av hierarkier och tvång. Men ett samhälle så rikt som vårt skulle kunna minska denna nödvändighetens sfär i hög grad.
Gorz skiljer här mellan en heteronom sfär, där vi utför arbeten av lika slag i utbyte mot en lön, och en autonom sfär, där vi gör det som passar oss. Här har vi andra roller än löntagare, vi kan vara förälder, partner, konstnär, medborgare, idrottare, resenär, eller något annat. För Gorz handlar det alltså inte om ”lättja”, utan om en mer mångdimensionell antropologi, man kan bland annat tala om ”rätten att vara ifred”. Vad han dock är medveten om är att konsumentrollen mycket väl kan invadera även den autonoma sfären, så att en minskning av arbetstiden enbart fylls av konsumtion snarare än fritt och/eller socialt skapande.
Det finns flera likheter mellan Lafargue och Gorz. Båda anknyter till konservativa tänkare, hos Lafargue bland annat antika filosofer och Frédéric Le Play, hos Gorz både Louis Dumont, Fritz ”small is beautiful” Schumacher, Ivan Illich och Hegel. På så vis rör de sig bortom höger och vänster (detta gäller förövrigt också Corinne Maier, som flitigt citerar Houellebecq och rekommenderar läsning av både Lasch och Girard). Båda avslutade också sina liv för egen hand.
Corinne Maier – Hej lättja
Intala er själva att hela denna löjliga ideologi som förmedlats och lanserats av näringslivet inte är mer ”sann” än den dialektiska materialismen var.
– Maier
Lafargue och Gorz föreställde sig kollektivt politiskt handlande som sättet att utöka ”frihetens sfär” och minska onödigt arbete. I mer modern tid framstår detta ofta som utopiskt, och hos Corinne Maier är det därför individuell subversion som gäller. Hon beskriver hur det moderna företaget blivit en absurd plats, där den enda mänskliga strategin är att arbeta så lite som möjligt utan att det märks.
Vad kan tjänstemannen? Egentligen ingenting… den genomsnittliga tjänstemannen är totalt obildad, vilket inte på något vis är förvånande med tanke på hur utarmad den intellektuella värld är där han rör sig. För honom är allmänbildning en grej som nätt och jämnt kan användas till att briljera med en festkväll.
– Maier
Maier är influerad av situationister som Vaneigem, och av Gorz, och hennes beskrivning av det moderna storföretaget är underhållande läsning. Bland annat känner man igen det märkliga och avhumaniserade nyspråk som där frodas, hur det skapar en likformad arbetsstyrka, och hur meningslösa de flesta arbetsuppgifter egentligen är.
Bob Black
You are what you do. If you do boring, stupid monotonous work, chances are you’ll end up boring, stupid and monotonous.
– Bob Black
Den kanske kortaste arbetskritiken levereras av Bob Black, en av de anarkister som beskriver sig själva som ”post-left anarchists”. Black upprepar Lafargues argument, liksom hans flitiga användande av antika filosofer och radikal antropologi (han berör också Huizingas homo ludens, ett begrepp som tillkommit sedan Lafargues tid). Intressant är också att han drar samma slutsatser som en del slaveriförespråkare och radikala abolitionister, nämligen att löneslaveri ersatt kedjeslaveri. Han refererar också till en av vår tids experter på Sydstaterna, marxisten som blev katolik, Eugene Genovese: factory wage-workers in the Northern American states and in Europe were worse off than Southern plantation slaves. Rent ekonomiskt var steget från slav till löntagare inte alltid ett framsteg.
Samma teman återkommer alltså hos Black: lönarbete är skadligt, präglat av ofrihet, och kopplat till onödig överkonsumtion.
Som traditionalist kan man instämma i mycket av arbetskritiken, den påminner också om hur menlös våra dagars ”vänster” är i sin kulturkritik. Vad gäller beskrivningen av hur löntagarrelationen invaderat mänskliga roller där den aldrig haft att göra är Gorz värdefull. Präst, ledare och krigare har i traditionella samhällen aldrig varit ”jobb”, ”jobbet” med dess lönerelation hör i indo-europeiska samhällen inte ens hemma i den tredje sfären (där de tre sfärerna representeras av präster och ledare, krigare, och bönder och hantverkare). Istället tenderar medlemmarna av den tredje sfären att vara självägande, och de två ”högre” sfärernas medlemmar försörjs av samhället i stort.
När politiker eller soldat blir ”jobb” är det därför ett tecken på samhälleligt förfall, detsamma är fallet när bönder och hantverkare proletariseras och underordnas lönerelationen. Det finns flera möjliga sätt att motverka detta, man kan nämna bland annat Proudhon, rådssocialister, distributister, gillesocialister och Phillip Blonds ”röda tories”. Dessa tenderar dels att understödja oberoende yrkesutövare som bönder och hantverkare, dels att underlätta för gemensamt ägande i de sfärer där detta inte är möjligt på grund av stordrift (från Blonds föga radikala ”property-owning democracy” till gillesocialismen).
Nära kopplat till detta är relationen mellan arbete och samhälle. I en globaliserad och proletariserad ekonomi är kopplingen mellan utfört arbete och samhällelig nytta ofta mycket svår att urskilja. Det är då svårt att identifiera sig med preussiska dygder som osjälviskt tjänande, när ens arbetsinsats främst gynnar själviska och transnationella ägarintressen. Att tjäna Preussens ideal och folk är en sak, att tjäna ett storföretag är en annan.
– waltzer.net
Man kan också notera Gorz tankar om en ständigt minskande arbetstid, arbetsdelning av olika slag, et cetera. Detta är av värde inte minst då det är absurt att en del av befolkningen ska försörjas av övriga befolkningen eftersom de inte får något arbete. Samtidigt kan man notera att synen på arbete som enbart negativt är en förenkling, de flesta av oss skulle inte förvandlas till en Beethoven eller en Mozart även om vi hade obegränsat med fritid. I vårt nuvarande samhälle är risken större att vi skulle förvandlas till obesa TV-slavar. Arbetet kan fortfarande ha positiva effekter, som självdisciplin, mening och sociala sammanhang. Däremot bör man verka för att minimera den tid vi lägger på arbeten som är ofria, monotona och skadliga så att vi istället kan utveckla andra sidor.
Däremot är den överproduktion och de skapade behov Gorz beskriver en verklighet, med djupt skadliga följder bland annat för miljön. Det moderna samhället påminner här om en missbrukare som försöker fylla en inre tomhet med varor och konsumtion. Detta innebär att kulturkamp är en förutsättning för att en minskning av nödvändighetens sfär ska ha positiva effekter, i annat fall kommer tiden att fyllas med konsumtion.
Relaterat
Bob Black – The Abolition of Work
de Benoist och lönearbetet
Om skribenten: Joakim Andersen
