Den retrogardistiska tidskriften Aorta kom ut med sitt första nummer 1997, och sitt sista 2011. Retrogardismen är ett fascinerande och komplext fenomen, början till en förståelse av det erbjuds genom Clemens Altgård:
Retrogardismen […] strävar efter återupprättande av förlorade sammanhang och återupplivandet av förbrukade språksystem.
För den som intresseras av den norska figurativa konsten kring Odd Nerdrum torde retrogardismen vara en spännande bekantskap, även om tidskriften lagt ner finns också websidan retrogarde.org” kvar. Retrogardismen är ingen politisk rörelse, men för den som ser det mesta av den postmoderna konsten som dålig och det förakt för skönhet och kontinuitet den bygger på som skadlig, är retrogardismen precis som Nerdrum ett positivt fenomen.
Aortas sista nummer hade temat magi, och berörde kopplingar mellan magi och poesi. Redaktör Forsberg skriver också i ledaren att ”precis som poesin bär med sig en önskan om en djupare förståelse av verkligheten gör den ockulta vetenskapen det också”. För undertecknad har snarare kopplingen mellan ockultism och politik varit intressant, med exempel som den intima relationen mellan frimureriet och Franska revolutionen, ariosofer och Tredje Riket, märkliga socialistiska, mystiska och sexualradikala sekter under 1800-talet, eller surrealism och ockultism.
Maginumret innehåller i varje fall ett flertal givande artiklar. Clemens Altgård skriver om den engelske magikern och konstnären Austin Osman Spare, Ola Wikander skriver om ugaritiska föreställningar om Solen och pestguden, och Giuliano D’Amico om Aleister Crowley som poet. Mina personliga favoriter är en artikel av David Almer och en av Johan Nilsson. Almer berör i en alltför kort artikel hedniska besvärjelser med poetisk touch, närmare bestämt Merseburgbesvärjelserna och den anglo-saxiska ”nioörtbesvärjelsen”. Johan Nilsson beskriver det hermafroditiska motivet mot bakgrund av de ofta märkliga rörelser som fanns under 1800-talet i allmänhet, och en av dem i synnerhet. Det torde vara allmänt känt att hermafroditen i många traditionella myter representerar det faktum att en man och en kvinna är ofullständiga väsen som först blir fullkomliga i en relation. I myten uttrycks detta genom att de första människorna var tvåkönade men ”delades” av gudarna för att bli mindre mäktiga. Kärleken gör således människan hel och återför henne till ett urtillstånd.
Thomas Lake Harris och liljedrottningen
Nilsson beskriver den brokiga samling rörelser som under 1800-talet berörde hermafroditen som gestalt. Där fanns författare, politiska rörelser och mystiska rörelser (en koppling mellan mystiska föreställningar och socialism av olika slag var inte ovanlig, många små sekter var samtidigt heterodoxt religiösa och politiska). I centrum för artikeln står poeten och ockultisten Thomas Lake Harris. Harris tog hermafroditismen på så stort allvar att han betraktade gudomligheten som tvåkönad, och äktade en änglalik varelse, en ”liljedrottning”, vid namn Lily. Förbindelser mellan människor och älvor eller liknande väsen saknas inte i europeisk myt, men i modern tid är det inte lika vanligt. Harris tog också relationen till sin liljedrottning på så stort allvar att han periodvis ska ha undvikit sexuell samvaro med sin jordiska hustru. Sammantaget är det alltså ett ovanligt människoöde och en lika ovanlig världsåskådning Nilsson beskriver, men det är inte desto mindre högst fascinerande.
Det sista numret av Aorta är alltså en intressant och bitvis spännande bekantskap.
Relaterat
Om skribenten: Joakim Andersen
