Den norske fredsforskaren Johan Galtung tillhör sedan länge de tyngsta namnen inom sin sfär. Bland annat har han utvecklat begreppet strukturellt våld, och förutspått östblockets fall. Han har också beskrivit det amerikanska systemet som ”strukturell fascism”, och förutspått att det innan 2020 kommer att genomgå en diktatorisk fas och därefter falla.
Det väckte därför uppseende och upprörda känslor när det upptäcktes att Galtung i likhet med Günther Grass blivit ”antisemit” på gamla dar. Definitionen av antisemit är visserligen så godtycklig att begreppet blivit värdelöst annat än som personangrepp, men skeendet kring Galtung är ändå av intresse. Inte minst då han representerar den ofta allmänt nämnda men sällan närmare specificerade ”antisemitismen från vänster”, och då turerna kring Galtung visar den, om uttrycket ursäktas, farliga glidning extremistbegreppet genomgår.
Judisk makt som icke-fenomen
I centrum för debaclet står Galtungs påståenden om judisk makt över amerikansk media. Det hela inleddes när John Færseth på ett av Galtungs föredrag om Breivik reagerade på fredsforskarens budskap. Galtung anknöt då till en ”farlig idétradition” och ”en av världens mest ohyggliga föreställningar”. Han menar nämligen att det inte automatiskt råder hundraprocentig identitet mellan vad frimurare och makthavare i gemen gör och vad de säger att de gör. Færseth reagerar på att Galtung berör hemliga sällskap som ”Skulls and Bones”, och att han menar att frimurarnas roll i politiken bör undersökas närmare.
Det visar sig också att Galtung rekommenderar Erik Rudstrøms böcker, och att denne använt Sion vises protokoll som källa och anser att det finns täta band mellan frimurarna och norsk socialdemokrati. Rudstrøm uttrycker dessutom föreställningar om judisk makt. Galtung utgår också från Ertresvågs böcker, och denne i sin tur har använt förintelseförnekare som källor.
Færseths ursprungliga artikel återges här: Galtung leker med ilden
Galtung replikerade därefter med texten Om klare linjer og tvisyn (den återfinns här: Om klare linjer og tvisyn).
Galtung konstaterar att antisemitism är av ondo, men att det bästa sättet att göda den är att tabubelägga frågor. Han menar också att forskarens uppgift är att testa hypoteser och på så vis få ökad kunskap om världen. Det Færseth reflexmässigt stämplar som antisemitism är för Galtung alltså snarast en naturlig följd av den vetenskapliga metoden. Samtidigt uttrycker han sig i sin artikel medvetet kontroversiellt, om detta beror på att han helt enkelt fått nog av debattens många tabun eller om det är PR-strategiskt är svårt att veta. Galtung skriver exempelvis:
Jeg lurer på hvor mange som har så sikre meninger om Sions Vises Protokoller som har lest dem? Det er umulig å gjøre det i dag uten å tenke på Goldman-Sachs.
Han kopplar också hypoteser om konspirationer till sina egna teorier genom följande stycke, ett stycke som också borde vara intressant för världssystemsteoretiker i Wallersteins efterföljd:
Konspirasjoner finnes. De er hemmelige, omfattende, og ofte langsiktige. Jeg deler dem i to: systembevarende og systemforkastende. For meg var første og annen verdenskrig både angloamerikansk bevaring og tysk forkastelse. De tallrike amerikanske intervensjonene er systematisk systembevaring, bortsett fra de første, som var systembyggende. 9/11 er klart systemforkastende. Det konspiratoriske ligger i hemmeligholdelse, i demokratier. Om det i dag foreligger en konspirasjon for å styre verden ved å gjøre institusjoner, befolkninger, stater til gjeldsslaver vet vi ikke nok om, men hypotesen må prøves. Privatisering av sentralbanker ville, selvfølgelig, være et viktig redskap. Forskning pågår.
Diskret visar han också hur perifera Færseths kunskaper om de konspirationer han kopplar Galtung till är, genom att omärkligt rätta stavningen av ”Skulls and Bones” till Skull and Bones.
Galtung refererar också till artikeln Six Jewish companies own 96% of world media (av idéhistoriskt intresse är att denna enligt Söderlind baseras på en artikel av amerikanska National Alliance). Något som dock tycks ha undgått de som angripit honom för detta är att han därefter ställer de två perspektiv som han betitlat sin text med mot varandra. Utgår man från ”klara linjer” betyder detta ägande att judarna kontrollerar USA. Men som forskare måste man utgå från ”tvisyn”, och forska om vad det står för. Galtung placerar alltså sig själv och andra anhängare av den vetenskapliga metoden i kontrast mot både tvångsmässiga antisemiter och sådana som Færseth. Detta har som sagt helt undgått hans belackare i den fortsatta ”debatten”.
Færseth synes å stå for at alt kritisk om jøder-Israel er å leke med ilden. Jeg står for at han er selv den ilden ved sine tabu.
– Galtung
Vi ser här alltså två olika perspektiv. Færseth representerar en politiserad inställning där flertalet påståenden och hypoteser är ”farliga” och på förhand definierade som löjeväckande och felaktiga (trots att exemplet med ”Skulls and Bones” visar att Færseth alltså helt saknar kunskap om det område Galtung berör). Galtung representerar den vetenskapliga metoden, likt en modern Galilei även i de frågor där det finns ett konsensus och utan intresse för vilket parti hans eller hennes källor röstade på i det senaste valet. Betecknande för detta är att det inte tycks falla Færseth in att genom argumentation motbevisa de farliga påståendena, han är endast intresserad av att hitta ”kopplingar” till ”extremister”. Vilket osökt leder oss vidare till ”Galtunggates” andra samtidshistoriska aspekt.
Extremismbegreppets glidning
Vad vi avslutningsvis kan konstatera är att de flesta normalbegåvade människor inte bör se det som ett stort problem när enstaka akademiker uttrycker aldrig så märkliga idéer. Kanske har Galtung rätt och kanske har han fel när han berör området judisk makt. Kanske ”hatar” han olika grupper av människor, kanske är det sant när han säger att han har många judiska vänner och vill judar väl.
Problemet är glidningen begreppet ”extremist” idag genomgår, där snart sagt alla misstankar om hemligt samarbete mellan medlemmar av eliten stämplar den som framför dem som extremist. Konsekvenserna av det senare är betydligt mer allvarliga än om Galtung använder ”farliga” källor. då det leder till att kritik av makthavare per se kan stämplas som ”extrem”. Denna glidning har också nått Sverige, där Expo angripit vaken.se och den såkallade sanningsrörelsen. Från att tidigare ibland ha använts tillsammans med förledet ”våldsbejakande” blir extremism alltså ett vapen mot alla former av systemkritik. Denna utveckling har reell relevans, även för den vänster som annars skadeglatt bevittnar hur den radikala högern extremistsstämplas av etablissemanget, i en situation då vi redan ser hur den amerikanska regimen förbereder sig för att bemöta Occupy-rörelsen med mycket tvivelaktiga metoder.
En obehaglig tendens här är även hur människor som uppenbarligen inte läst Galtungs artiklar påstår att han ”kolporterar judehat”. Beklämmande nog är det svenska SvD-redaktionen som står för det lågvattenmärket. Den hugade kan jämföra vad Galtung faktiskt skrivit med SvD-redaktionens sammandrag: ”antisemitisk tirad av värsta sort. Judehat.” Det är ett, journalistiskt inkompetent och mänskligt sett smutsigt, beteende som omöjliggör en levande debatt.
Oavsett vilket är det en samtidshistoriskt intressant tendens att två av de åldrande giganterna i Tyskland och Norge, väl medvetna om konsekvenserna av det, uppenbarligen fått nog av de tabun som dominerar vårt debattklimat. De lär inte vara de sista som gör det, och vi kan därför konstatera att vi lever i spännande tider.
Debatten i sammandrag
John Færseth – Galtung leker med ilden
Johan Galtung – Om klare linjer og tvisyn
Didrik Söderlind – Redaksjonell klargjøring
SvD – Fredsforskare kolporterar judehat
Fritanke.no – Johan Galtung som konspirasjonsteoretiker
Avslutningsvis kan noteras att även om Galtungs artikel enligt SvD är den ”värsta” sorts antisemitism som finns, kommer eventuella ännu värre former av antisemitism att raderas från kommentarsfältet.
Om skribenten: Joakim Andersen
