Den frånvarande fadern är närvarande i alla samhällsklasser i den socialt instrumentaliserade västvärlden. Men beroende på skillnader i de kulturella och individuella förutsättningarna reagerar sönerna olika.1 Det är främst den offentliganställda och/eller högutbildade medelklassens söner (om jag här och framgent får lov att vara litet fördomsfull och göra en del generaliseringar – och vem skulle kunna hindra mig?), d.v.s. de som har de intellektuella förutsättningarna och/eller materiella fördelarna i form av föräldrars ekonomiska stöd, domestikala bildningsresurser, karriärunderlättande kontaktnät m.m. och, inte minst viktigt, som har de sociala förväntningarna på sig att ”studera vidare” och skaffa sig ett ”akademiskt yrke” vilka utvecklar den hos dem själva moraliskt och viljemässigt försvagande och hos omvärlden kulturellt eroderande trolöshet och negativism som typiskt sett tar sig uttryck i ett ifrågasättande, förhånande och avvisande av de traditionellt samhällsbärande och därför krävande levnadsmönstren och synsätten, fr.a. de som är knutna till de biologiska könsrollerna och till familjen, ty ”kvinnans frigörelse” är ju också och rentav i högre grad en mannens befrielse från de egobegränsande och egodisciplinerande kraven på att vara familjeauktoritet och familjeförsörjare;2 det är de som reflexmässigt nedvärderar och nonchalerar allt som är ”gammalt” och nedärvt, som är knutet till de äldre generationer de aldrig har haft någon riktig kontakt med.3 Det är de socialt välförankrade sönerna ur denna grupp som i tillräcklig omfattning för att det ska få negativa kulturella konsekvenser ”vill döda sina fäder”, gärna bekvämt kamouflerade som anonyma vita patriarkala exploatörer eller liknande. Det är också de som i ett led av denna befrielseprocess utvecklar det besynnerliga fenomen som ibland karaktäriseras som omvänd rasism. En förklaring till detta säregna fenomen, som mycket väl kan vara unikt för vår tid, är väl att det är lättare att motivera brottet mot traditionerna och deras krav, vilka man trots allt har kvar vissa känslomässiga band till, om man lyckas uppfatta de människor som representerar detta tyngande arv som kulturellt och moraliskt defekta och mindervärdiga, ja rentav som förtjänta av död och undergång. Här handlar det alltså verkligen om att döda, om än på ett indirekt sätt och med indirekta medel, fast inte av rädsla eller hat utan av bekvämlighet och njutningslystnad, för att man kunna leva litet friare och sorglösare än annars, litet mera obesvärat självupptaget, i högre tankar om sig själv och sin betydelse, ungefär som en rik arvtagare som fått allt till skänks utan att ha behövt anstränga sig och som nu inte vill skämmas över detta eller känna några hämmande förpliktelser när han gör av med sitt arv på diverse lyx och underhållning. Vänsterliberalen är som ett stort bortskämt och självupptaget barn. Tyvärr har detta barn till följd av en serie olyckliga omständigheter fått tillgång till en lojal och välutrustad polisiär och juridisk apparat med vars hjälp det kan tysta ned alla kritiska ”föräldraröster” som pläderar för konservativa dygder i form av återhållsamhet, ansvarstagande och karaktärsmässig balans. (Visst är det en ironi! En gång stod de på barrikaderna. Nu gömmer de sig bakom staten.) Den privatanställda arbetarklassens och lägre medelklassens söner, d.v.s. de som i högre grad är hänvisade till ett liv i verkligheten, i den praktiska verkligheten, som inte kan leva på ord och teoretiska konstruktioner allenast, uppvisar tvärtom en vilja att istället för att ”döda” sina p.g.a. arbete, skilsmässa, psykofysisk utmattning m.m. frånvarande eller i andra fall tvärtom i oönskat hög och våldsam grad närvarande fäder ersätta dem med en bättre variant, d.v.s. att genom arbete och disciplin försöka för sina barn, för sina söner, bli den fader de själva kanske saknade.4 Tragiken här, en av flera; en annan är de små och p.g.a. den ”generösa välfärdspolitiken” krympande ekonomiska handlingsmarginaler fäder från dessa lägre klasser har till sitt förfogande, är att de i denna respektingivande och berömvärda strävan inte sällan kommer att motarbetas och svikas av sin kvinnliga partner, av barnens moder, som kanske själv under sin ”studietid” förgiftats av feminism och andra mentalt/moraliskt nedbrytande akademiska virrläror. Hon känner sig obekväm med de maskulina idealen (som hon ju trots all feministisk jämlikhetspolitik av biologiska skäl är utestängd från), hon vill att fadern ska ta sitt ansvar i hemmet, d.v.s. fylla samma funktioner som hon själv istället för att komplettera dem med sina unikt egna, hon tröttnar, hon vill uppleva någonting annat, något nytt och spännande, hon vill skiljas… Att klarlägga detta förhållande, att visa att det är en specifik kategori av söner som blir negativa fadermördare istället för (att försöka bli) positiva patriarkala förebilder, är viktigt eftersom det ger oss vägledning om vad vi måste göra för att ändra på denna samhällsnedbrytande situation samt visar att det faktiskt finns något att göra och att detta när väl den politiska makten nåtts (vilket onekligen är ett litet aber i kalkylen!) också är fullt genomförbart, nämligen en radikal revision av den högre akademiska utbildningen. Jag ska inte närmare gå in på vad en sådan kan innebära. (Tack för det!) Det räcker att nämna att den högre utbildningen åter måste bli vad den en gång var och vad den från den större samhällsgemenskapens perspektiv är ämnad att vara, nämligen den högsta och mest avancerade teoretiska utbildningen för den lilla genuina intellektuella (abstrakt tänkande) eliten hos ett folk, för de 5 % eller så som behövs för att utföra de intellektuellt mest krävande uppgifterna i ett samhälle och för att bedriva den forskning och utbildning, inom humaniora såväl som naturvetenskap, vilken jämte det fria utbytet av åsikter och idéer är själva livsnerven i det västerländska samhället. Det varförutan vi inte är vad vi är. Vi behöver m.a.o. underkasta den övergödda och slappa Katedralen ett strikt kostprogram i kombination med ett hårt träningsprogram i syfte att åter få den i sådan form att den kan fylla sin väsentliga socialt sammanhållande och kulturellt medvetandegörande funktion. Och denna funktion är verkligen väsentlig, för ju friare ett samhälle vill vara – och denna vilja till frihet föder sig själv; när frihetens idé väl tagit konkret gestalt drar den till sig mer och mer av samhällets energi, i desto högre grad är det beroende av det öppna kritiska och vetenskapliga samtalet, av den inspirerande känslan av upptäckt och återfödelse, av en intellektuell process som förmår ge en sammanhängande mening åt det som händer runt omkring oss. Flera än denna lilla procentandel är det inte som kan förhålla sig självständigt och kreativt till en värld av idéer och kunskaper som i många avseenden är frikopplad från verklighetens konkreta och praktiska värld eller endast förbunden med den på obestämda indirekta vägar.5 Merparten av de studenter som idag konfronteras med denna farliga och förföriska värld, som oförberedda och mentalt svaga och osjälvständiga träder in i akademins Zauberberg, brister i respekt och förståelse för kraven på objektivitet och gränslös kritisk diskussion, något som det i och för sig är svårt att klandra dem för eftersom samma brister i växande grad återfinns på institutionell nivå, och de saknar dessutom den art av humoristisk intelligens som krävs för att kunna distansera sig från det egna tänkandet – och följaktligen även från andras, d.v.s. för att kunna se den akademiska världen som den skuggspelsteater den blir när man befinner sig innanför dess väggar och dörrarna är stängda mot omvärlden. (Även här kan det vara svårt att klandra studenten, eftersom den framgångsrike akademiske karriäristen på många sätt är en individ som tror att det skuggspel han deltar i och är med om att sätta upp utgör den enda eller snarare högsta verkligheten. Varav följer bristen på aristokratisk objektivitet, den ovetenskapliga intoleransen mot avvikande uppfattningar, i synnerhet när de inte har hemortsrätt inom akademin själv, och den förstuckna småsintheten mot mer framstående konkurrenter.) De på en gång tror för mycket och tror för litet. De saknar den instinktiva ifrågasättande anda som inte tar en sak för given bara för att den uttalas av en politiskt godkänd professor, men de saknar också den äkta vetgirighet och ödmjukhet som har sin rot i insikten om de egna kunskapernas och förmågornas begränsningar. När de tror tror de som en liten puritansk församling som känner sig omgiven av ett hedniskt mörker och när de tvivlar tvivlar de som bildstormarna som vill riva ned och förstöra allt de inte förstår och inte kan acceptera. Dessa inte alltid så unga ungdomar pendlar mellan motsatser därför att deras begåvning är sådan att de i hög grad, i högre grad än vad de själva vill inse och vad deras synbara valmöjligheter visar dem, behöver den konkreta världen och det praktiska livet för att förstå sig själva och sin omvärld – för att kunna slå rot, växa och bära frukt. Vad det handlar om här är inte en åtskillnad mellan teoretiker och praktiker, vi alla både och, eller bör vara det, bör försöka vara det, ty non cogitat qui non experitur, den som inte prövar praktiskt eller m.a.o. experimenterar tänker inte, men det är skillnad på tanke och tanke och därmed på praktik och praktik. Man praktiserar en ny möbelkonstruktion på ett annat sätt än man praktiserar en ny teori om elementarpartiklarna. De flesta av oss, de allra flesta, kan lära sig det vi behöver i den konkreta situation där vi hamnar och hör hemma, som lärlingar, genom vidareutbildning på ett företag på den privata och verklighetsutsatta marknaden eller som självständiga entreprenörer. Yrkesskolor kan vara en bra lösning på ett snabbt växande behov av kompetens inom något specifikt område, så som det t.ex. behövdes många nya lärare när man införde obligatorisk folkskola. Men vem ska driva dem och hur ska de drivas? Det måste finnas levande band mellan skolan och den praktiska verkligheten därutanför och de självupptagna akademiska pratmakarna måste till varje pris hållas borta. (Så länge de inte har hunnit omskolas till något för det allmänna mera produktivt, typ mjölkerskor och betplockare.) Det bästa och naturligaste är att de drivs av personer som själva praktiserar det yrke som skolan undervisar i. Eftersom den högre akademiska utbildningen bekostas av alla dem som inte vinner tillträde till den eller som har valt en annan väg är det fullt rimligt att ålägga de utvalda 5 %:en (eller vad det nu kan röra sig om) att i samband med examen svära trohet mot sitt land och att kräva av dem att de ska tjäna det folk som har bekostat deras utbildning och som i många fall även kommer att bekosta deras (höga) lön. (Varför inte? Officerare och andra yrkesmilitärer är inte i vanlig mening produktiva. Ändå behövs de ju. Glöm inte den farliga ryska björnen och de världskonspiratoriska judarna! Officerarna må sätta näsan i vädret hur mycket de vill och svänga med baken men det är arbetare och bönder, traditionalistiskt uttryckt, som står för deras försörjning. Att kräva en lydnadsed till det folk som föder dem, eller till den kung eller motsvarande som representerar detta folk, är knappast för mycket begärt. Är det i princip annorlunda med de inomakademiska yrkena, med de professorer och forskare m.fl., som inte heller producerar några konkreta nyttigheter, något ätbart eller praktiskt användbart, utan enbart teorier och idéer? Nej, teorier och idéer är ingen liten sak, men i isolering, som ord på papper, kan de inte användas till mer än vad papperet kan.) En sådan ceremoni och ett sådant krav skulle vidare ha den fördelen att sålla bort en del illojala element vars hemliga avsikt är att använda sin dyra utbildning som utlandsbiljett. Och hur skulle kravet upprätthållas? Enkelt, åtminstone i teorin: vid uppvisad illojalitet kan i allvarligaste fall medborgarskap och medborgerliga rättigheter dras in, i mindre allvarliga fall kan arbetstillståndet dras in för en längre eller kortare tid, allt efter överträdelsens art. I mer bagatellartade men principiellt viktiga fall löneavdrag. Hot om förlorad pension vore ett synnerligen kraftigt incitament i de allra flesta fall. Ska en forskare som går i ett annat lands tjänst eller en ingenjör som tar anställning i ett utländskt företag som konkurrerar med de inhemska få behålla alla sina medborgerliga rättigheter som om ingenting hänt? Ska advokater och läkare som utnyttjar sin yrkesmässiga position till politiskt aktivism riktad mot den egna nationens intressen få behålla sin legitimation? Om de själva hade bekostat hela sin utbildning och verkade på den privata marknaden vore det en annan sak, då kunde de få göra som de ville, men nu har de ju inte det/gör de sällan det. Det är ”vi andra”, folket, som har betalat deras 1:a klassbiljett till status och karriär. En form av tjänstemannaansvar alltså, men förstärkt, fördjupat och inte begränsat till de offentliganställda. I Robert A. Heinleins tänkvärda sf-roman Starship Troopers äger bara de som har gjort den frivilliga militärtjänsten och som alltså är beredda att riskera livet för att försvara sitt land (i romanen jorden och mänskligheten mot aggressiva extraterrestriella insekter – en sorts utomjordiska kommunister tycks det som) fulla medborgerliga rättigheter och har rätt att rösta och erhålla politiska poster. En utmärkt idé, enligt min mening. Varför inte i framtiden begränsa den fulla yttrandefriheten till dem som med eget arbete och med egna medel bekostar sitt uppehälle? Kanske även den fulla rösträtten? Vi får då en stat där den intellektuella elitens större kunskaper och insikter (enligt ett konventionellt intellektualistiskt synsätt) balanseras av det produktiva och icke transfereringsberoende folkets större medborgerliga friheter och rättigheter. Ett intressant alternativ till Platons väktarstat! De ”filosofiska väktarna” vaktas av folket och hålls i koppel av risken att förlora sitt yrke och sin status, att degraderas socialt och i värsta fall få svälta som Aisopos gräshoppa. Men jag är öppen för Heinleins alternativ också. Det är enkelt och lättillämpligt och moraliskt tillfredsställande – under förutsättning att militärtjänsten liksom i romanen bygger på ett fritt val. Den akademiske fadermördaren är typiskt sett inte en person som attraheras av militärtjänstgöringen och dess krav på disciplin och underordning – åtminstone inte som dessa krav traditionellt har sett ut och så som de måste se ut inom en militärorganisation som löper risken att behöva fylla sin egentliga uppgift: väpnat försvar med fara för liv och lem för dem som deltar i det.6
Noter
1 I takt med den ekonomiska utvecklingen och den statliga expansion den möjliggjort har den socialt och kulturellt avgörande skiljelinje som först drogs mellan självägande/självförsörjande och livegna/slavar förflyttats först till mellan entreprenörer/kapitalägare och anställda/löntagare för att slutligen hamna mellan privatanställda nettoskattebetalare och offentliganställda/offentligförsörjda. Den viktiga gränsen går fortfarande mellan fria och ofria, det gör den alltid, men med den skillnaden att de fria idag i form av skatter tvingas avstå från en väsentlig del av sin handlingsfrihet i syfte att underhålla de ofrias illusoriska frihet. (Det är det illusoriska hos denna frihet som lockar eller driver dessa grupper att se ned på dem som är fria av egen kraft och fälla diverse föraktfulla omdömen om dem.) Det är lika lätt som vilseledande att fortsätta tala om överklass, medelklass och arbetarklass. Det avgörande är som alltid vem som försörjer vem, och detta är inte en enkel fråga om vem som arbetar och vem som tittar på. Det är på många sätt riktigt att säga att det är feodalherren som försörjer sina underlydande eftersom det är han som upprätthåller den organisation som de är verksamma inom och som möjliggör deras samverkan. Utan honom anarki och social entropi. Det är på samma sätt riktigt att säga att det är entreprenören som försörjer sina anställda. I sin egenskap av den som har byggt upp och driver det företag som ger de anställdas liv dess produktiva mening och därutöver ger dem medel till frihet och oberoende är det han som är såväl företagets som deras sine qua non. Är det då också riktigt att säga detsamma om den moderna välfärdsstaten? Den organiserar och koordinerar ju också. Det vi här måste fråga oss är om den gör det på ett i längden bra sätt eller om det finns andra och bättre? Producerar välfärdsstaten ett nytt unikt värde eller frambringar den inget utöver de värden som produceras av de i den ingående organisationerna – familjerna, företagen, församlingarna? Är välfärdsstaten till för dess klienter eller för dess administratörer, är den m.a.o. ett system för ökad välfärd eller för ökad kontroll? Den decentraliserade feodala strukturen kunde inte motstå de centraliserande krafterna hos nationalstaten. Men varje centralisering innebär en förlust av frihet och mångfald och förr eller senare uppstår en situation där frihetens och mångfaldens överlevnadskvaliteter blir för stora och för många för att den politiska makten ska kunna hålla dem kvar inom sin trollkrets. Murar faller. Folk återupptäcker sin frihet och inser att dess kostnader, vilka är påtagliga och direkta, i synnerhet under övergången från statlig administration till decentraliserad egenadministration, är värda att bära, ja att de måste bäras för att de ska kunna leva utan att skämmas inför sig själva. (Att inte skämmas för sig själv är, som Nietzsche säger, ett tecken på frihet, men det är styrkan hos önskan att inte längre behöva skämmas som befriar oss.) Vår tids privilegierade skattefinansierade medelklass har ännu kvar att göra denna erfarenhet. Den sitter långt inne. Den gömmer bakom höga skyddsmurar vilka förmodligen måste rivas av andra. Förslagsvis av dem som har tröttnat på att betala för dessa offentligförsörjdas illusionspräglade tillvaro. Det är dessa fantasivarelser som är de verkligt beklagansvärda, ty de tror att det är de som är verkliga.
2 Är inte detta rentav en mer krävande roll att fylla än den traditionella kvinnorollen? Jag tror att en objektiv bedömare måste svara ja på den frågan. Om så är incitamenten för att frigöra sig från den eller mildra dess krav starkare än kvinnans incitament att lösgöra sig från motsvarande roll. Om så är incitamenten bakom ”kvinnans frigörelse” i lika hög grad eller i högre grad mannens som kvinnas. Till detta kommer så de lockelser som är förbundna med den s.k. sexuella revolutionen och kvinnans ökade ”tillgänglighet”. Men dessa lockelser är väsentligen illusoriska. Tillgången till effektiva preventivmedel innebär att kvinnans val i ännu högre grad än förut kommer att dominera över mannens och att som en följd därav fler kvinnor gör sig tillgängliga för färre män, nämligen för de mest attraktiva alfahannarna. Den sexuella frigörelsen innebär m.a.o. en ny form av polygami. I rättvisans namn ska sägas att det finns en stor skillnad mellan särartsfeminismens moderfeminism och likhetsfeminismens karriärfeminism. Vilken som är att föredra ur den större samhällsgemenskapens perspektiv behöver det inte råda någon tvekan om.
3 Det rör sig här om en slags radikal konformism, en spontan kollektiv anpassning till det för gruppens medlemmar mest passande, ty även radikalismen har ju sina konventioner och sitt comme-il-faut, vilket i det här fallet är ett slags ”liberalt ideal” som istället för att i likhet med äldre tiders initiationsriter och religiösa ceremonier motivera och underlätta en anpassning till och inordning i den biologiskt betingade gemenskapen upphöjer och förstorar den enskilda individen samtidigt som den, intressant nog, också ger honom kvasimoralisk makt över dem som inte delar detta ideal och inte vill acceptera dess spridning och dominans. I de former detta ideal eller credo antagit alltifrån 60-talets ungdomsrevolt och framåt rör det sig i grund och botten om en infantil regression, om en ovilja till personlig utveckling och mognad, vars yttre förutsättningar finns i det materiella överflöds- och konsumtionssamhället. Efterkrigstidens ”ungdomskultur” vore otänkbar utan den kostnadseffektiva massproduktionen. Ja, den kan rentav fattas som ett exempel på kulturell massproduktion, på samspelet mellan produktionen av ett kulturellt vara och en med detta vara överensstämmande materiell produktion.
4 Typiskt nog har medelklassens barn sällan så mycket att klaga på beträffande sina alltför karriärupptagna och självupptagna eller frånskilda eller feminiserade eller bara töntigt puerila fäder, åtminstone inte ytligt sett, eftersom dessa fäder i regel har goda möjligheter att genom gåvor och på andra sätt kompensera sina barn för sin frånvaro, svaghet eller menlösa löjlighet. Denna materiella generositet och kravlösa hjälpsamhet utgör dock själva kärnan i deras svek mot barnen, dels för att det ytterligare förstärker fädernas känslomässiga frånvaro, dels för att det genom att förvandla dem till en banal version av jultomten eroderar det sista av deras patriarkala auktoritet och dels för att det bidrar till att göra barnen till materialistiska egoister som i ännu mindre utsträckning än deras fäder är kapabla till några långsiktiga uppoffringar för andra, för familjen, för den lokala gemenskapen.
5 Denna frikoppling är inte en brist utan tvärtom någonting eftersträvat och eftersträvansvärt. Det är en aspekt av tankens frihet och utgör en förutsättning för tänkandets kreativitet och produktivitet. Logiskt sett är det en fortsättning på språkets och skriftens/de grafiska tecknens utveckling. Att äga denna frihet kan jämföras med att få en legobyggsats med obegränsat många delar. Fantastiskt! Men för att den fria tankens vågspel inte ska resultera i meningslösa spekulationer och falska idébildningar, i babyloniska legotorn och konstruktionslekar utan mål, krävs starka institutionella och andliga styrmedel, i institutionellt hänseende i form av en strikt vetenskaplig metodik och ett öppet och obegränsat granskande och ifrågasättande, i andligt hänseende i form av intellektuell integritet, nyfikenhet och sanningslidelse hos de enskilda vetenskapsmännen. Den fria tankens män måste känna sig själva som sådana och veta vad som krävs för att de ska förbli vad de är.
6 Denna essä var ursprungligen tänkt som en kompletterande kommentar till Joakim Andersens tankeväckande Förrädarens psykologi, men nu vet jag inte om den tillför så mycket. En roligare – och koncisare! – artikel i samma ämne är den kunnige och spirituelle Patrik Engellaus Samhällsfarlig högre utbildning. Läs den istället. Fast det borde jag kanske ha sagt från början…
Om skribenten: Jonas Åberg
