Vi lever i en tid då behovet av en idédebatt värd namnet är skriande. Gradvis har position efter position, åsikt efter åsikt, stämplats som ”extrem” och exkluderats från den offentliga debatten och i takt med detta tappar människor både i folk och etablissemang intresset för de demokratiska formerna (och oavsett hur brutal en Breivik eller en Merah kan vara kan vi konstatera att följderna för exempelvis afghanska civila är betydligt blodigare när etablissemanget tappar intresset för spelreglerna än när småfolket gör det).
Ett intressant försök till idédebatt genomför Julian Assange i det andra avsnittet av The World Tomorrow. Han har där bjudit in Slavoj Zizek och David Horowitz till en diskussion, båda dessa tillhör dagens mer intressanta gestalter. Zizek var tidigare en ledande dissident i Slovenien, men efter Jugoslaviens fall har han framträtt som en av de viktigare marxistiska teoretikerna. Hans analyser av sådant som populärkulturen, avpolitiseringen och ”maktens obscena undersida” är inte sällan av värde. Horowitz tillhörde i ungdomen den nordamerikanska 68-vänstern, men då en väninna mördades efter att han introducerat henne för de Svarta pantrarna kom han att drabbas av en djup kris. Han är idag en framträdande neokonservativ och sionist, och anklagas regelbundet för politiskt inkorrekta uttalanden och islamofobi.
Diskussionen har flera intressanta inslag, trots att den inledningsvis hotar att urarta till en ren debatt om Israel och Palestina. Här visar sig förövrigt Horowitz inte från sin mest sympatiska sida, då han har en tendens att etnifiera politiska konflikter (”you support the palestinians. I don’t see anything to distinguish the palestinians who want to kill the jews from the nazis” och ”the Swedes have no morals”). Han etnifierar också på ett ohederligt vis Zizeks kritik av Israel till att bli kritik av ”judarna”.
Horowitz och vänstern
…if they cross the line, they are gonna loose all their friends…
– Horowitz om en tung faktor bakom att många i vänstern inte bryter med konsensus
Lyckligtvis övergår diskussionen därefter till ett mer fruktbart samtal om vänsterns utopism, behovet av kontroll av makten och USA:s roll. I egenskap av gammal vänsterman har Horowitz flera värdefulla insikter om vänstermentaliteten att bjuda på. Bland annat inser han i likhet med många konservativa att vänstern saknar en hållbar antropologi:
I’m a conservative because the leftists, utopians, have no idea on what human nature is. And therefore, when they get the power, they are faced with a big problem, which is that people don’t go along with their program. And so, they kill them, or put them in gulags.
Han noterar också att vänstern saknar principer, vilket innebär att de ser mellan fingrarna med att ”deras” företrädare exempelvis massakrerar civila:
He has killed more civilians and the left lets him get away with it.
– Horowitz om Obama
Här kan man utan större problem hålla med Horowitz, Zizek går inte heller in i någon egentlig debatt här utan nöjer sig med att konstatera att hans krav på samhällsförändring är relativt modesta.
En post-amerikansk världsordning
Horowitz och Zizek är överens om att den amerikanska världsordningen befinner sig i kris. Skillnaden är att Zizek menar att Bushs utrikespolitik gjort att supermakten förlorat legitimitet medan Horowitz tycks anse att det är en diffust definierad vänster som förhindrat Bush att kväsa Irak, Syrien och Iran på samma gång.
De är också överens om att krisen för den amerikanska världsordningen skapar en farlig situation. Horowitz uttrycker ett maktrealistiskt perspektiv och menar att krig är det normala mänskliga tillståndet. Fred råder bara när det finns en maktbalans eller en övermakt, och han frågar retoriskt vilken övermakt vi vill se om inte den amerikanska. Zizek säger istället att han trots risken att beskyllas för eurocentrism menar att den epok som nu går i graven var unik, med bland annat den europeiska välfärdsstaten.
I synen på Obama skiljer de sig däremot åt. Horowitz anser att han är en ”leftist in the White House”, medan Zizek anser att han är en varg i fårakläder (alltså en falsk leftist, något som hans nära samarbete med Wall Street, Big Oil och det militär-industriella komplexet också antyder).
Sammantaget är det alltså en intressant debatt, även om den som imponerats av Zizeks intrikata resonemang i böcker som Välkommen till verklighetens öken riskerar att bli besviken. Mediet tillåter inte den typen av resonemang. Den stora behållningen är istället den föredetta vänstermannen Horowitz, vars besvikelse och bitterhet fortfarande är påtaglig. Att hans nya politiska position inte är bättre än den gamla är här av mindre intresse.
Relaterat
Julian Assange – The World Tomorrow
Sloterdijk och Finkielkraut Den vänsterradikala mentaliteten
Slavoj Žižek ett par excerpter
Om skribenten: Joakim Andersen
