En värdefull nyckel för att förstå vår samtid är begreppet den nya klassen. Det är centralt i bland annat Paul Edward Gottfrieds analys, och är den implicita verkligheten bakom kristdemokratiska närmanden till ”verklighetens folk” och det hätska bemötandet av ”populister” och ”främlingsfientliga”.

Gottfrieds analys, och kritik av dess neokonservativa motsvarighet, känns igen av marxister då han placerar idéer i en politisk och ekonomisk verklighet (så refererar han mycket riktigt bland annat till Hilferding). Gottfried skriver i After Liberalism:

Indeed, neoconservatives conveniently dissociate their New Class from government administration and multinational corporations…. as the German social theorist Jürgen Habermas observes, the neoconservatives have constructed social criticism which is suspended in midair. Their comments on New Class culture make no attempts to correlate patterns of belief with political and economic structures… Their New Class manages to influence and at times even to control society, without at the same time representing the dominant forms of political and social organization. It commands exclusively by verbal and artistic weapons, or so we are led to believe.

Man kan notera att de neokonservativas analys är besläktad med den nya klassens egen verklighetsuppfattning, oavsett om denna kallas kulturmarxistisk eller politiskt korrekt bygger den på samma förvirrade bild av en värld av idéer. Dessa idéer förankras varken i en materiell verklighet, som i den marxism där många i den nya klassen har sitt ursprung, eller i en mer-än-mänsklig verklighet, som i traditionalismen. Sådana idéer som befinner sig i konflikt kan vara ”antirasism” och ”främlingsfientlighet”, men någon hänvisning till sociala, etniska eller andra grupper som befinner sig i konflikt görs inte.

Man kan här inflika att ett av vapnen som kan användas mot den nya klassen är den typ av ”misstankens hermeneutik” som utnyttjats så effektivt av både Freud och Marx. Genom att betona att deras idéer är ett uttryck för, och ett redskap för att bevara, deras privilegier fråntar man dem deras känsla av moralisk överlägsenhet och visar att de bara är ytterligare en priviligierad överklass under människans historia, och inte ens en särskilt föredömlig sådan.

Gottfried kopplar den nya klassen till den moderna staten, med dess ”managerial” karaktär behöver den en omfattande massa av yrkesmän och -kvinnor för att kunna administreras. Gränsen mellan offentlig och privat sfär blir också flytande i denna era (jämför flödet av personal mellan socialdemokrati och företagsstyrelser eller mellan Wall Street och Vita huset). Gottfried gör en viktig iakttagelse vad gäller den nya klassens förhållande till produktionsmedlen:

It is one with considerable material power but does not directly own productive forces. And while this class’s influence is massive and persuasive, individual members do not stand out.

Inspirerad av bland annat Paul Piccone tar Gottfried också upp den viktiga frågan om relationen mellan den nya klassen och den äldre bourgeoisien. Man får lätt intrycket att gränserna mellan dessa sociala skikt är diffusa, konsumtionsmönster och sentiment från den ena gruppen påverkar och övertas av den andra, och rekryteringen dem emellan är omfattande. Gränsen mellan dem är idag svår att dra, detsamma gäller gränsen mellan såkallad höger och såkallad vänster, liksom mellan flera ursprungligen kulturmarxistiska positioner och neokonservatismen. Gottfried beskriver här den de facto samexistens som kan beskrivas som ”systemet”, och deras beredvillighet att stödja amerikanska invasioner av diverse stater i Tredje världen:

According to former New Leftists Paul Piccone and Russell Berman, the appeal to political universals echoes a bourgeois culture that has been appropriated by New Class operatives. Their insistence that everyone should follow the same political model, explain Piccone and Berman, reflects the interests of state managers, now in alliance with multinational corporations and deluded or bribed intellectuals. All of these groups are relentlessly opposed to human particularity and community, conditions that obstruct the consolidation of their own power.

En naturlig följd av detta är att den harmoniska relation mellan den nya klassen och den etniska underklassen den förra tycks ta för given inte har framtiden för sig. Tvärtom kommer den nya klassens motstånd mot ”human particularity and community” att leda till en växande konflikt och en glidning mot positioner som idag kallas ”islamofoba”. Genuin respekt för andra kulturer finner man i högern, något både Dieudonne och Farid Smahi upptäckt genom sitt luncherande med Le Pen:

I had lunch with Le Pen in 1997, and that was the most splendid lunch of my life. For three hours he received me like a son, and spoke to me of Arabs and Moslems like no socialist and no man of the false right had ever spoken to me.
– Farid Smahi

Föraktet för andra kulturer tenderar att gå så långt att man utesluter att människor från Tredje världen kan leva ett värdigt liv i de länder de själva byggt upp, liksom att man anser att europeiska journalister har rätt att hyra privatarméer och illegalt ta sig in i exempelvis Etiopien utan att straffas.

En slutsats man också kan dra utifrån Gottfrieds beskrivning av relationen mellan ny klass och kapital är att den nya klassen måste betraktas som passiv och kapitalets herrar som aktiva. Den nya klassens maktposition är till sin natur kollektiv, dess medlemmar kan fungera som ”ideologins vakthundar” men de förändrar inte status quo. Istället är det kapitalets herrar som, bland annat genom sina kontakter i media och politik, tar sådana initiativ och vid behov förändrar systemet. Man kan exempelvis notera hur politikerna samtidigt i flera europeiska stater hävdade ”mångkulturens död”, något den nya klassen snabbt accepterade.

I denna relation kan man sannolikt också identifiera fröna till systemets undergång. Den nya klassen är beroende av en fungerande ekonomi för att den manageriella staten ska kunna bevara sin legitimitet, och det ekonomiska systemet befinner sig idag i en kris. Immanuel Wallerstein har analyserat det som kan kallas ”mellanskiktens kris”, den typ av mellanskikt som den nya klassen utgör är i kris i både Europa, USA och övriga världen. Detta kommer att vända en del av dem mot systemet, samtidigt som systemets legitimitet i den övriga befolkningens ögon minskar. Oväntade allianser kommer riktas mot systemet för att skapa en värld och ett samhälle som respekterar ”human particularity and community”. Vi lever, som alltid, i spännande tider.

Mer Gottfried:

Gudomlig komedi – Paul Gottfried
wodinaz – Tom Sunic intervjuar Paul Gottfried
Paul Gottfried – Dead Right
Sensitisering och makt
Gottfrieds Multiculturalism and the Politics of Guilt
Strange Death of Marxism
Efter liberalismen – den terapeutiska staten
Occidental Quarterly och den Nya Klassen
Anark – Sezession 14: Intervju med Paul Gottfried

Lästips: Den nya klassen

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.