De senaste månadernas dramatiska och tragiska händelser i Syrien har i etablerad media tolkats ur ett perspektiv som i grund och botten hör hemma på 1800-talet. Det är ett radikaldemokratiskt perspektiv, där ”folket” står mot ”regimen” i en kamp som kommer leda från despotiskt privilegiesamhälle till borgerlig parlamentarism och folkstyre. I förbigående kan noteras att det är en tolkningsmodell som inte längre används för att förklara svensk inrikespolitik, den som hänvisar till ”folket” i Sverige kan med rätta misstänkas vara sverigedemokrat. Detta hänger delvis samman med att den borgerliga historieskrivningen är linjär, vilket också innebär att det som händer i Mellanöstern idag antas överensstämma med det som hände i Sverige för hundra år sedan. Men i Sverige har vi sedan dess gått vidare och lämnat begreppet ”folket” bakom oss.
Den använda tolkningsmodellen har stora brister. Den väsentliga identitet mellan det tidiga 1900-talets Sverige och det tidiga 2000-talets Mellanöstern som tolkningen förutsätter är tveksam, skillnaderna i både kultur och global omgivning är flera. Att en i grunden borgerlig journalistkast likt pavlovska hundar gång på gång sluter upp bakom den tolkning som den amerikanska hegemonen för fram är dock föga förvånande, här har vi att göra med sociala skikt vars förmåga att tränga bakom propagandans ytligaste fernissa är högst begränsad. Vill man förstå det som äger rum i Syrien är man därför hänvisad till bland annat bloggar och utländsk media.
Kampen om staten
Man finner då att modellen med ”folk” mot ”regim” är oanvändbar i många multietniska samhällen. Syrien är ett sådant samhälle, med flera etniska och religiösa grupper. Istället för ”folk” mot ”regim” får vi därför lätt en situation där olika ”folk” bekämpar varandra, för att vinna kontroll över staten. I Syrien har vi bland annat att göra med kristna och alavitiska minoriteter vilka i hög grad kontrollerar stat, ekonomi och militär, men en sunnimuslimsk majoritet. Att ”regimen” i en sådan situation försvarar sin existens kan på sin höjd förvåna en journalist, särskilt då angreppen på den åtminstone delvis riktas från wahhabitiska miljöer (inte kända för sin tolerans mot kristna och muslimer som betraktas som avfällingar).
Hur stämningarna i den sunnitiska majoriteten ser ut är svårare att bedöma. Det går att hitta vittnesmål från vanliga syrier där de starkt kritiserar de grupper vars kamp de beskriver som ren terrorism, men det går också att finna vittnesmål från vanliga syrier som angriper landets ledning. Oavsett vilket är det uppenbart att landet idag befinner sig i ett inbördeskrig. Värt att notera är dock att de omfattande demonstrationer till stöd för al-Bashar som ägt rum snart sagt helt ignorerats av etablerad media i väst. Situationen är snarlik den i rapporteringen från Libyen, om delar av ”folket” sluter upp bakom en ledare de enligt media och USA inte borde sluta upp bakom, kommer det att förbli okänt i TV-sofforna.
Geopolitiska aspekter
Syriens utrikespolitik är sannolikt samtidigt skälet till den mediala kampanj som riktas mot det (till skillnad exempelvis från de lika repressiva Saudiarabien och Bahrain) och till att det ännu inte lidit Libyens öde. Syrien står nära det revolutionära och shiamuslimska Iran, och hyser Rysslands enda flottbas i Medelhavet. Genom sitt stöd till Hamas och Hezbollah har Syrien också varit en betydelsefull motpart till israeliska och amerikanska intressen i Mellanöstern (vad gäller relationen mellan Hamas och Syrien är den dock mer komplex, och under striderna mellan sunnitiska och alavitiska grupper i Syrien har organisationen också distanserat sig från Damaskus).
Geopolitiskt är situationen komplex. Å ena sidan har vi här en aktör som stått nära Iran och Ryssland, och därmed två länder som är naturliga samarbetspartners för ett Europa som i sinom tid frigör sig från den amerikanska hegemonin. Å andra sidan kan man urskilja framväxten av ett sunnitiskt block, där både Egypten och Turkiet har potential att framträda som regionala stormakter. I vad mån amerikanska intressen i framtiden kan påverka dessa aktörer återstår att se, och ett sunnidominerat Syrien behöver därför inte geopolitiskt vara någon katastrof på längre sikt. Däremot är det troligt att när alaviter och kristna förlorar kontrollen över staten är det enbart en fråga om decennier innan dessa minoriteter i likhet med libanesiska kristna eller sydafrikanska vita emigrerar sig själva till försvinnande. En bieffekt av den de facto allians vi i Syrien återigen ser mellan wahhabitisk islam och amerikanska intressen torde förövrigt vara en fortsatt radikalisering av den kontrajihadistiska miljön, och en hälsosam skepsis från denna mot USA (ett intresse för anti-wahhabitisk islam lär dock dröja något längre).
Sammantaget är den syriska situationen i varje fall betydligt mer komplex och mindre svart-vit än journalistkasten presenterar den. Inslaget av etnisk och religiös konflikt är betydande, det finns också en risk att wahhabiter flyttar fram sina positioner på liknande vis som i Libyen och Egypten och då även utsätter landets minoriteter för ett existentiellt hot. För den som inser detta är det svårt att betrakta de tragiska händelserna i Syrien som ännu ett tillfälle att sola sig i den egna godhetens glans, särskilt när denna godhet inte kostar en själv någonting och i praktiken innebär att man ännu en gång sluter upp bakom den amerikanska hegemonen.
Vidare läsning
Mohamed Omar – Sunnis and Shiites stand behind Bashar al-Assad
Ibrahim al-Breft: De verkliga syftena bakom krigshetsen mot Syrien
Mohamed Omar – "Hurry to the defense of Syria!" Interview with Palestinian activist Dr. Ayed Ahmed
Mohamed Omar – Till Syriens försvar
Politik och Mellanöstern – Från Irak till Syrien – ett krig från pansarvagnar och flygplan till oprofessionell journalistik
Anna Haq – The Complexities of Syria’s Violence
Om skribenten: Joakim Andersen
