En amerikansk professor i statsvetenskap, Robert Putnam, nådde under 1990-talet en bredare offentlighet med sin bok om det minskade sociala kapitalet. Bokens titel, Den ensamme bowlaren, frammanade en bild av ett samhälle där människor levde mer individualistiska liv och där det sociala kapitalet och i förlängningen demokratin därför blev lidande. Bilden låg i tiden, och både Putnam och begreppet socialt kapital blev tämligen välkända i politisk debatt.

En lika bred offentlighet nådde professor Putnam inte med E Pluribus Unum, där han studerade hur det sociala kapitalet påverkas av etnisk mångfald. Putnam är själv positiv till etnisk mångfald och invandring, och det är högst motvilligt han i sin forskning därför inser hur skadliga deras effekter är för det sociala kapitalet.

Tidigare hade två olika skolor stått mot varandra i studierna av mångfaldens effekter. Där fanns den mer progressiva kontakt-teorin, vars medlemmar menar att ökade kontakter mellan olika grupper leder till ökat förtroende och socialt kapital. Där fanns också den såkallade konfliktteorin. Dess företrädare menar att ökad mångfald leder till ökade konflikter. Putnam konstaterar att forskningen oftast ger konfliktteorin rätt:

…most (though not all) empirical studies have tended instead to support the so-called ”conflict theory”, which suggests that, for various reasons – but above all, contention over limited resources, diversity fosters out-group distrust and in-group solidarity.

Forskningen visar bland annat att ökad mångfald på en arbetsplats leder till minskad trivsel och högre omsättning av personal. Samtidigt ifrågasätter han en av konfliktteorins hypoteser, nämligen att ökad etnisk mångfald leder både till ökad misstro mot andra grupper och ökad solidaritet inom gruppen. Putnams egen forskning, som inte är genomförd i länder som genomgår etniska konflikter, antyder nämligen att även solidariteten inom gruppen drabbas av etnisk mångfald. Det sociala kapitalet minskar i samhällen präglade av mångfald, förtroendet och antalet sociala kontakter även inom den egna etniska gruppen påverkas negativt. Putnam skriver:

Inter-racial trust is relatively high in homogenous South Dakota and relatively low in heterogenous San Fransisco or Los Angeles… in more diverse communities, people trust their neighbours less.

Ett motargument man kan förutse är den klassiska hänvisningen till att det beror på klass snarare än på mångfald. Bostadsområden präglade av mångfald tenderar också att vara fattiga, vilket i sig minskar förtroendet. Putnam har dock studerat även denna hypotes:

…even comparing two equally poor (or equally rich), equally crime-ridden (or equally safe) neighbourhoods, greater ethnic diversity is associated with less trust in neighbours.

Inte heller ålder har någon större effekt:

We have unearthed no convincing evidence of generational differences in reactions to diversity.

Kort sagt har etnisk mångfald en negativ relation till förtroendet och det sociala kapitalet. I områden präglade av etnisk diversitet isolerar sig människor, man kan exempelvis misstänka att det inte är en slump att de starkt invandringskritiska Breivik och den nya ”lasermannen” formats i sådana områden. Putnam skriver:

In colloquial language, people living in ethnically diverse settings appear to ”hunker down” – that is, to pull in like a turtle.

Putnams definition av socialt kapital är här av intresse, då den något antyder vilka värden vi går miste om när vi prioriterar mångfald. Det han mätt inkluderar bland annat förtroende för myndigheter, tron på egen förmåga att påverka, antal vänner, benägenhet att rösta, och förtroende för andra människor. Socialt kapital har också ett antal positiva effekter för ett samhälle:

… much evidence suggests that where levels of social capital are higher, children grow up healthier, safer and better educated, people live longer, happier lives, and democracy and the economy work better.

Putnam menar att det kan vara möjligt att på längre sikt återskapa det sociala kapitalet även i samhällen präglade av etnisk mångfald, och nämner som exempel hur östeuropéer och judar omkategoriserades som ”vita” i USA. På kort sikt är kostnaden dock hög, om man ser hälsa och demokrati som positiva värden.

Sammantaget ger Putnam alltså starka argument mot massinvandring, även om det inte är hans avsikt. Man kan däremot ifrågasätta hans ”säkraste” förutsägelse:

The most certain prediction that we can make about almost any modern society is that it will be more diverse a generation from now than it is today.

Om historien, och lärdomarna från samtida mångetniska samhällen, kan lära oss något är det snarare att fortsatt strävan efter etnisk mångfald kommer att leda till reaktioner som på ett drastiskt vis minskar diversiteten i dagens moderna samhällen inom en generations tid. Att konstatera detta är inte samma sak som att önska det, men att bygga sin politik på ett försök att önska bort verkligheten och de som påtalar den är oansvarigt.

Relaterat

De ensamma bowlarna
Amy Chua – A World on the Edge

E Pluribus Unum

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.