Igår utsattes vårt norska brödrafolk för en omfattande och brutal massaker. Först drabbades Regeringskvartalet av en sprängladdning, därefter angrep en man i polisuniform ett stort antal unga socialdemokrater med skjutvapen. Antalet dödsoffer tycks i skrivande stund närma sig hundratalet. Det inträffade är på ett mänskligt plan ofattbart, och våra tankar går idag till de drabbade.

De närmaste dagarna kommer den mediala bevakningen av det inträffade att vara omfattande. Stora insatser står av naturliga skäl på spel för mäktiga intressen när det gäller hur katastrofen kommer att presenteras, och någon sorts nyckel för att förstå den diskursiva maktkamp som kommer att utspelas kan därför vara av värde.

Islamiseringsdiskurs eller nationalism

Vi kan till att börja med konstatera att en viktig del av den mediala kampen kommer stå kring hur den misstänkte gärningsmannens politiska hemvist definieras. I nuläget karaktäriseras han ofta som ”högerextremist”, men det finns tydliga tecken på att han är såpass atypisk att de flesta hellre skulle definiera honom som något annat. Några kopplingar till den idétradition som företräds av Motpol och undertecknad har han knappast. Dels har det framgått att han är frimurare, dels har han flera gånger uttryckt sitt stöd för Israel. Man kan här notera att angreppet kommer i nära anslutning till ett eventuellt norskt erkännande av Palestina, något de norska socialdemokraterna också ställt sig positiva till.

Här står alltså mycket på spel. Aftonbladet kommer sannolikt att försöka lyfta fram den misstänktes inställning till Israel och muslimer, borgerliga tidningar kommer att ha mindre intresse av detta och det är troligt att det i kraft av större genomslagskraft är de som kommer att definiera hans politiska hemvist i offentligheten. Både Aftonbladet och borgerligheten kommer däremot att ha gemensamma intressen när det gäller att associera gärningsmannen med ”högerextremism”, nationalism och partiet Sverigedemokraterna. Detta kan flera gånger komma att ta sig så osmakliga uttryck att man kommer kunna tala om en instrumentell och närmast exploaterande inställning till dödsoffren.

Man kan här också notera att hittills talar mycket för att den misstänkte i sin världsbild har mer gemensamt med tunga aktörer inom etablissemanget än med den identitära världsåskådningen. Den israelvänliga islamiseringsdiskursen är i grunden en liberal världsåskådning, med kopplingar till internationell praktik. Samtidigt är den, genom sitt avståndstagande från det etniska perspektivet och från repatrieringspolitik, en såpass impotent världsåskådning att den ofta föder en frustration som tar sig uttryck i utbrott. Vanligtvis på kommentarsfält på internet, men ibland också i en fysisk verklighet.

Så för att sammanfatta – idioten i Norge har inte bara direkt mördat och skadat ett stort antal av de människor han påstår sig värna om, han har också genom sina handlingar garanterat att makten kan använda en katastrof som denna som argument mot invandringskritiker av alla schatteringar. Det hela är så dumt att man, om man inte börjat ana människors potential för idioti, kan bli konspirationsteoretiker.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.