Det tidiga 1900-talets tyska socialdemokrati var en på många sätt intressant rörelse, vars företrädare försökte hantera en historisk situation Marx bara delvis förberett dem för. Idag fullständigt bortglömd är exempelvis Ludwig Woltmann, som förenade Marx med Darwin, politisk antropologi och raspsykologi. Kombinationen är egentligen, givet Marx beundran för evolutionsteorins fader, inte alldeles överraskande. Woltmann betraktades av sina samtida inte som mindre socialdemokratisk på grund av sina eugeniska och närmast nordicistiska studier, men hans syntes har inte förts vidare. I sammanhanget kan man också nämna Niekisch och Plenge, vilka vi kommer återvända till framöver.
Paul Lensch
Staten har genomgått en process av socialisering, och socialdemokratin har genomgått en process av nationalisering.
– Lensch
Plenge och Niekisch avvek på flera sätt från marxismen, så var däremot inte fallet med Paul Lensch (1873-1926). Lensch analys var på många sätt fortfarande förankrad i den marxska metoden, mer så än exempelvis en Adornos. Samtidigt använde han metoden på ett kreativt och självständigt, man frestas säga tyskt, vis.
Den tyska socialdemokratin gav i hög utsträckning Tyskland sitt stöd under Första världskrigets inledningsskede, men denna praktik motsvarades inte alltid av en teori som förklarade varför. Lensch utvecklade här en teori kring krigssocialism och världsrevolution som kan vara fortsatt intressant.
Han menade att världskriget hade en revolutionär funktion, då det tvingade stater att moderniseras och centraliseras. De självständiga medelklasserna utplånades och uppgick i arbetarklassen (jämför den autonoma marxismens tes att vi idag snart sagt alla är proletärer). Samtidigt ökade arbetarnas betydelse som följd av kriget, och jordbruket moderniserades. Statens betydelse växte också, den gamla kapitalismens tillkortakommanden blev uppenbara.
Lensch menade att den tyska socialdemokratin som följd av kriget tvingades mogna, och göra sig av med utopiskt tankegods. Som Plenge hade uttryckt det skulle socialismen erövra makt, inte förstöra den. Detta avgjorde inte minst Lensch syn på staten.
Stat och protektionism
Den stora historiska uppgift som åligger Tyskland på hemmaplan är att upprätta, för första gången, harmoni mellan stat och folk.
– Lensch
Lensch beskrev en ny historisk samhällsformation, vars tydligaste representant var Tyskland. Den gamla, liberala och individualistiska kapitalismen hade blivit otidsenlig. Istället hade samarbete mellan storkapital, karteller och stat i kombination med tullskydd gett upphov till något nytt (jämför Hobsons och Lenins imperialismteori). Lensch uttryckte att Bismarck 1879 genom sin protektionism ofrivilligt blivit den sociala revolutionens verktyg.
I denna nya formation måste klasserna och deras organisationer vinna staten för sin sak, samtidigt som statens betydelse växte. Att förstöra denna stat framstod för både Lensch och Plenge som vansinne, mer rationellt för arbetarrörelsen var att erövra den. Samtidigt noterade Lensch att efter att kapitalismen nått en viss nivå framstår revolutioner som osannolika. Revolutioner äger inte rum i de mest avancerade staterna (jämför Bakunin).
I likhet med Plenge betraktade Lensch organisation och solidaritet som kärnan i den nya formation han beskrev. Plenge skrev, likt Kjellén, om ”1914 års idéer”, om disciplin, ordning och allmännytta. Den nya staten genomsyrades av dessa värden och av sådan praktik, av ”jag tjänar” snarare än ”jag förtjänar” för att låna Plenges uttryck. Man kan här också jämföra med Spenglers beskrivning av preussisk socialism, även om Plenge då är mer relevant än Lensch.
Värt att nämna är att Lensch såg den organiserade staten som något historiskt givet. Givet är däremot inte om det blir en social och demokratisk organisation, eller om den kommer kontrolleras av plutokrater (jämför USA, med sponsrade valkampanjer, Goldman Sachs och det ”militär-industriella komplexet”).
Tyskland och världsrevolutionen, ansatser till en marxistisk geopolitik
Och därför var det av vital betydelse för varje socialistiskt parti att Tyskland segerrikt skulle stå emot sina fiender, och därigenom fullfölja sin historiska uppgift att revolutionera världen.
– Lensch
Det finns redan hos Marx många ansatser till en geopolitisk analys. Lensch utgick från dessa men tolkade dem kreativt och utifrån den historiska situationen. Han refererade flitigt till Kjelléns geopolitik. Konflikten mellan England och Tyskland tolkades som en kamp mellan två sociala och politiska formationer, där England stod för reaktionen, i negativ mening, och Tyskland för världsrevolutionen. Det tycks finnas en tendens hos tyskar att hellre kämpa för universella mål än för egennytta, oavsett om dessa universella mål är kristendom, arier, Historien, öppna gränser eller något annat. Denna tendens representerade också Lensch. Så försvarade han Tyskland inte för att han var tysk utan för att Tyskland representerade världsrevolutionen.
Lensch analys av skillnaderna mellan Tyskland och England utgick både från historia och geopolitik. England är en önation, med en stark flotta och normalt ohotad. Mot detta står Tyskland, en ständigt hotad landnation vars armé varit av central vikt (”Preussen är inte en stat med en armé, utan en armé med en stat”, som det också uttryckts). Lensch intresserade sig också för arvet från kalvinism respektive ortodoxi, och hur det förra gett upphov till liberalism och demokrati.
Han återknöt till Marx analys av Europa ”dubbla slaveri”, under England och Ryssland, och hur England ”förvandlat hela nationer till sitt proletariat”. Samtidigt såg han det unga Sovjet som en naturlig allierad mot England, och menade att ett splittrat Ryssland inte gynnade de små folken eller världsrevolutionen. Lensch tog också upp betydelsen av relationer med Balkan, Turkiet och Levanten (jämför Naumanns Mitteleuropa), och centralafrikanska kolonier.
Under kriget hade även England tvingats imitera den hatade fiendens centraliserade och närmast statssocialistiska modell, noterade Lensch. Fortsatt marxistiskt influerad konstaterade han också att man inte ska stirra sig blind på etiketter och konstitutioner. I det ”reaktionära” tyska riket hade exempelvis arbetarna vunnit en mer solid och stark position än i det liberala och ”demokratiska” England. En monarki kan mycket väl vara mer revolutionär än en liberal stat.
Sammantaget finner vi alltså mycket av värde hos Lensch. Han representerar den utveckling många socialister genomgick under tidigt 1900-tal, då ”utopismen” och det doktrinära godset övergavs och inte sällan ersattes med nationalistiskt tankegods. Fokus på ordning och organisation känner vi också senare igen hos en Doriot eller en Thiriart. I hög grad förverkligades denna tendens i det svenska folkhemmet, med sina styrkor och med sina svagheter. Lensch geopolitiska analys för också tankarna till den kontinentala geopolitiska skolan, föga förvånande då han utgår från Kjellén och då ”det perfida Albion” är fienden. Detta förenar honom med Dugin, men likheterna upphör inte med detta. Så för Lensch tankarna till Dugins projekt att förena det bästa från de olika politiska teorierna. Lensch säger om marxismen att den idag bara kan bli en del i en större helhet. I en sådan helhet kan den exempelvis förenas med Kjelléns geopolitik eller med intresse för nationer och folk. Eller en Gobineaus dekadensteorier, summerade av Engels i orden ”endast barbarer är förmögna att ge en värld som lider under en sönderfallande civilisation nytt liv”.
Samtidigt är det uppenbart att Lensch perspektiv också har brister. Fokus på staten riskerar leda till den managerial state Gottfried beskrivit, och till staten som självändamål. En sådan stat kan, som exempelvis Sverige visar, tas över av små grupper av politiska avvikare och användas för deras projekt. Lensch antropologi är också relativt endimensionell, jämfört med exempelvis en Evola. Den som inspireras av hans tankar, exempelvis i skapandet av en alternativ vänster, bör vara medveten om dessa brister.
Vi finner Lensch klassiska verk om världskriget här:
Lämna ett svar