Den nordiske guden Oden är på många vis den främsta representanten för de nordiska folkens mentalitet och arketyper. Kombinationen av egenskaper knutna till krig, död, magi, sex, suveränitet, poesi och spådom, de djur som associeras med guden, den bitvis mycket realistiska och mörka kontexten, allt detta säger något om den nordiska folksjälen. En klassisk studie av Oden är H.M. Chadwicks The Cult of Othin från 1899. Trots att den har mer än hundra år på nacken är det fortfarande fängslande läsning.
Few of the ancient Germanic cults exercised a more important influence on the character and fortunes of the race than that of Woden.
– Chadwick
Chadwick beskriver flera av de centrala inslagen i Odenkulten, många av dem av intresse för den indo-europeiske traditionalisten. Så tas bland annat gudens aspekt av Sigtyr, segergud, upp. Segern ges här en metafysisk dimension, som för tankarna till Julius Evolas Metaphysics of War. Seger, krig och aristokrati hänger här samman, Chadwick citerar:
”It was customary first to drink Othin’s toast for victory and for the glory of their king, and after that the toasts of Niordr and Frö for plenty and peace.”
Han identifierar också människooffer genom hängning, och seden att viga en hel fiendehär åt Oden, som centrala inslag i kulten. Genom antika källor kan han på så vis också spåra tecken på en tidig Odenkult bland annat bland cimbrer och eruli/heruler. Andra viktiga inslag i Odenkulten var spjutet, och sedvänjan att bränna de döda. Det senare är också ett viktigt tecken på en traditionell inställning till döden och livet efter detta, vilket Evola tagit upp. När man lämnar denna värld och färdas till de odödligas sfärer bränner man sina jordiska kvarlevor, om man istället betraktar döden som ett återuppgående i något kollektivt är jordfästningen mer logisk.
Chadwick citerar också Saxo:
”It is no mean or unknown race, it is not the ashes or the worthless souls of the commons that Pluto seizes; it is the doom of the mighty which he compasses; he fills Phlegethon with renowned forms.”
Intressant är att han identifierar liknande seder hos antika folk som cimbrer och eruli. Oviljan att dö sotdöden var hos dem uttalad, eruli tycks rentav ha praktiserat en form av indiernas sati. Chadwick citerar här Procopius:
”When a man of the Eruli dies, it becomes incumbent on his widow, if she makes any claim to virtue and wishes to leave behind her a good reputation, to strangle herself to death without much delay beside her husband’s tomb. If she does not do this, she forfeits all respect for the rest of her life and incurs the enmity of her husband’s relatives.”
Chadwick diskuterar också Odenkultens ursprung, och kommer fram till att den relativt sent nådde Sverige. Han beskriver i detta sammanhang också ett antal ”Odenhjältar”, närmare bestämt völsungarna, Hermod, Starkadder (även Hagen av Tronje är av intresse i sammanhanget).
Sammantaget är det alltså en spännande och intressant studie, som rekommenderas för den nordiske hedningen. Flera av Odengestaltens aspekter berörs nästan inte alls, såsom den mantiska, erotiska och poetiska sidan hos guden, men det som tas upp är givande läsning. Den hugade kan förmodligen också identifiera flera tecken i populärkulturen på att arketypen i detta nu växer i styrka. Men mer om det framöver.
Relaterat
Den indo-europeiske Oden
Magnar Enoksen och Oden
Scandza, ex genere Gungnis
Indo-europeiska inslag i Völsungasagan
Dumezil – Stakes of the Warrior
Dumezils Mitra-Varuna
Tyrfingcykeln
Wotan – utdrag
Om skribenten: Joakim Andersen
