Myten om det arktiska ursprunget är spännande i sig, men fyller också en betydande metakulturell funktion. Den arktiska myten utgår från att de europeiska folken och deras civilisation har sitt ursprung långt norrut, i länder som gick under på grund av en istid. Detta är uppenbart en värdefull kontra-myt till ”out of Africa”-myten. Om vårt ursprung är arktiskt snarare än afrikanskt eller mediterrant framstår vår särart som än mer värd att bevara.

Den arktiska myten utforskas bland annat i den italienske traditionalisten Julius Evolas böcker. Han skriver där att de indo-europeiska folken har sitt ursprung i trakterna av Nordpolen. Evola kallar detta urhem för Hyperborea, och han utgår här mycket från den indiske författaren Bal Tilaks studie The Arctic Home in the Vedas. Tilaks bok har nu getts ut av Arktos Förlag, och är något av en högtidsstund för den inbitne traditionalisten.

Vi är idag vana vid att tänka oss stenåldern som en era då det egentligen inte hände något alls, utöver det rent biologiska. Människor föddes, sov, åt, kopulerade och dog, men det fördes inga krig, uppstod inga religioner, ägde inte rum några stora folkvandringar, och så vidare. Denna historiesyn utmanar Evola och Tilak. De visar hur världen före vår historieskrivning var en era då det ägde rum stora förändringar, både klimatologiskt, etniskt och demografiskt.

Tilak utgår från urgamla indiska texter, de så kallade Vedas. Han menar sig där finna belägg för att de som skrev vissa stycken levde i en miljö där året skiljde sig markant från året på sydligare breddgrader. Tilak menar att före omkring 8000 år före Kristus levde indo-européerna i länder som låg så långt norrut att där rådde samma ”långa natt” och ”långa dag” som i nordligaste Sverige. Alltså nära Nordpolen. Detta var under en era som föregick den senaste istiden, och dessa trakter var därför betydligt varmare och mer gästvänliga än idag. Men de märkliga astronomiska fenomen som hör hemma i trakterna runt Nordpolen ska enligt Tilak ha påverkat de första indo-ariernas religion och myter starkt, och ha bevarats som fragment i de senare Vedas.

Tilak skriver att vid själva Nordpolen upplevde man en dag och en natt på vardera 6 månader. Himlakropparna steg inte upp i öster, utan rörde sig likt insidan av ett snurrande paraply runt på himlen (detta förklarar tron på ”världsaxeln”, Axis Mundi, Irminsul och vad den nu kallats i olika traditioner). Detta gällde också solen, under den del av året då den är synlig (man kan ändå mäta vanliga ”dygn” som den tid det tar solen att göra ett varv på himlen). Tilak menar också att man inte levde i 6 månaders totalt mörker, utan det var flera månders gryning och skymning. Alla ”hyperboreaner” kan knappast heller ha levt vid själva Nordpolen, utan en del bör ha levt längre söderut.

Vritra och Vritra-han

Tilak skriver att det finns flera spår av denna ”långa natt” i Vedas, och att kampen mellan dagen och natten intog en central plats i mytologin och religionen. Den långa natten representerades av odjuret Vritra, eller Vala, som ”stal” gryningarna och gömde dem i mörkret (gryningarna representerades här ofta av kor). En gud som var människornas vän var därför tvungen att söka strid med odjuret, och återfinna ”korna”, så att dagen kunde gry igen. Tilak menar att denna myt ligger till grund för myten om drakdödaren Indra i indisk myt, för myten om kampen mellan Tishtrya och Apaosha i iransk myt, eller den grekiska myten om hur Hermes stal Apollons oxar. Tilak går också in på hur Vritra hade lagt beslag på ”vattnen”, och att det då inte avsågs vanligt vatten utan att man trodde att himlakropparna rörde sig i ett himmelskt vatten. Han nämner också andra, lägre gudar som hjälpte Indra i denna strid, såsom Ashvins och maruterna.

Under den långa sommaren ägnade sig därför speciella offerpräster, angirases, åt att förbereda Indras seger genom offer. Under den långa vintern ägnade präster sig istället åt nattliga Somaoffer, för att hjälpa sin gud att besegra natten så att dagen kunde gry igen.

I nordisk mytologi finns det ganska få spår av denna myt. Tor jagar visserligen Midgårdsormen, och Ragnarök kallas ”gudars skymning”. Likaså innehåller Ragnarök ett förstadium, Fimbulvintern, och Solen slukas av vargen Skoll under gudarnas sista strid mot mörkrets makter, innan världen föds på nytt. Men överlag är det färre likheter än i Vedas. Tilak tar också upp en del likheter i lettisk och grekisk myt, såsom den grekiska myten om den hyperboreanske Apollo som levde i den yttersta norden, där solen sken 24 timmar.

Ushas

I Vedas spelar gryningens gudinna eller gudinnor, Ushas, en central roll. Tilak förklarar detta, och deras antal (30 systrar, vilket är färre än 365 och fler än 1) med den betydelse som gryningarna hade i närheten av Arktis och de speciella astronomiska förhållandena. Deras ankomst var något man såg fram mot under hela den långa natten, och därför skrev man så poetiska hymner om dem.

Intressant är också att Tilak skriver att det heliga berget Meru, där gudarna bor, anses ligga i norr av indiska lärde, och att ”gudarnas dag” är ett halvår. Han tar också upp skillnaden mellan Devayana och Pitriyana, och mellan att dö under den långa dagen och den långa natten. Vi får också veta varför solgudens vagn anses ha dragits av sju hästar (sju månaders solljus) och mycket annat intressant.

Thridi och den svarta solen

Bland en del hedniska identitärer framhävs symbolen den Svarta Solen som en viktig del av germanernas arv och arketyper. En intressant detalj är då att det finns flera kopplingar mellan den indo-europeiska mytologi som Tilak beskriver, och just denna arketyp (i kapitel X).

Tilak tar upp den tro på en ”undervärld”, där allt är upp-och-ner, och som består av mörker och vatten, där Solen vistas under den mörka årstiden. Där härskar Varuna (som i Dumezils bok Mitra-Varuna jämförs med Oden). Dessutom beskriver Tilak den personifierade tredje delen av året, ”Trita”, som sjunker ner i mörkret. Han räknar upp olika namn på Trita på olika indo-europeiska språk. På fornnordiskt tungomål blir det Thridi, vilket också är ett av Odens många namn.

Detta är inte så märkligt, då den indo-europeiska mytologin inte var dualistisk i ordets moderna mening. Den undre världen och den långa vintern var inte ”onda”, utan en naturlig del av världen.

Airyana Vaejo

I iransk, för-islamisk, mytologi kallas det ariska urhemmet Airyana Vaejo, och det beskrivs som en närmast paradisisk plats.

Tilak går inte in så mycket på hur det hyperboreanskt indo-europeiska samhället såg ut, eftersom vi inte vet så mycket om det. Han menar dock att det var tämligen högtstående, och han utesluter heller inte att andra folk än indo-européerna levde där (bland annat tar han upp likheter med finska ord och myter). Vill man veta mer om hur samhället kan ha sett ut får man därför söka sig till indo-europeiska studier, av herrar som Dumezil och Benveniste.

Enligt den indo-europeiske forskaren E. Benveniste så utmärktes de första indo-européerna, eller med politiskt inkorrekt språkbruk arierna, av en patriarkal utökad familj, förfaderskult, jordbruk och boskapsuppfödning, ett aristokratiskt samhälle med präster, krigare och jordbrukare, dyrkan av “naturkrafterna", och kungliga offer (av vilka det viktigaste var Ashamedha, hästoffret).

Men det beskrivs också i iransk myt hur den destruktiva guden Angra Mainyu sände en orm av vinter och köld till det ariska urhemmet, vilket gjorde det obeboeligt. Arierna var därför tvungna att migrera söderut. Tilak menar att detta är en beskrivning i mytens form av en historisk händelse, en händelse som är skälet till att vi idag inte kan bo i Arktis. Kort sagt en klimatförändring.

Tilaks bok är tämligen lång, och bitvis är det ganska komplicerade utläggningar om filologi, mytologi och astronomi. Detta innebär att det inte är en bok för alla och envar, utan man måste ha ett intresse för ämnet. Men för den inbitne traditionalisten är det som sagt julafton att läsa denna bok, och det är även ett stycke idéhistoria. Det är svårt att avgöra om våra förfäder verkligen levde i närheten av Nordpolen, myter kan ju aldrig fungera som definitiva bevis utan bara som mer eller mindre starka indicier (jag är också medveten om att det låter som science fiction för många, särskilt då vi i det moderna mediasamhället är betingade att känna skepsis mot alla påståenden som inte redan upprepats till leda i ”trovärdiga” kanaler), men det är i vilket fall som helst en riktigt intressant bok som tar upp flera ariska myter. Intressant är också att den, i likhet med den zoroastriske författaren Porus Homi Havewalas bok The Saga of the Aryan Race utgår från den tro på delat indo-europeiskt ursprung som fortfarande finns i delar av Indien.

Tilaks bok återfinns bland annat här:

The Arctic Home in the Vedas

Äldre inlägg om ämnet:

Arktos, myten om Nordpolen
Julius Evola on the Polar Origins
Den indo-europeiska drakdödarmyten
Oera Lindakrönikan
10,000 BC
Bachofen
The Secret King
Dumezil – Camillus
Alexander och Hyperborea
The Saga of the Aryan Race

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.