Som en naturlig pendang till Solgurus artikel om öl tar vi idag upp fenomenet baksmälla. Eller i varje fall filmerna med samma namn, och då främst som samtidshistoriskt och populärkulturellt fenomen.
En konsekvens av 68-vänsterns långa hegemoni och den genuina europeiska högerns demonisering och marginalisering är att det i debatten saknas positiva alternativ. De som kritiserar feminismen vet exempelvis inte vad det innebär att vara en man, på liknande vis kan de som kritiserar ”multikulturalismen” inte ersätta liberalismens nivellering med en attraktiv förklaring av vad det innebär att vara en nordeuropé. Kritiken blir i avsaknad av positiva och attraktiva alternativ ytlig och saknar sprängkraft.
Inte sällan återfinns dessa alternativ bortom den politiska debatten, en debatt vars patetiska råmärken antyds av att blaskiga liberaler som Axesskretsen ses som ”kontroversiella”. Så ger exempelvis en film som 300 en mer inspirerande bild av vad det är att vara europé än hundra debattartiklar som försöker kritisera ”multikulturalismens kollektivism”, och Twilightböckerna torde på liknande vis ge en bättre bild av det nordeuropeiska romantiska idealet än den än så länge icke-existerande motdebatten riktad mot polyamorösa queerteoretiker och relationsanarkister. Man behöver inte ens nämna den leda vid feminism och marknadsliberal androgyni som framgången för filmen Fight Club antydde.
Baksmällan som populärkulturellt fenomen
I sammanhanget är filmen Baksmällan också intressant. Den första filmen kom 2009, tio år senare än Fight Club, och blev snabbt oväntat populär. Detta är i sig värt en förklaring, filmen är rolig men så rolig är den egentligen inte. En sådan förklaring får man om man ser den som en kommentar till den västerländska mannens domesticering.
Regissören, Todd Phillips, har en intressant bakgrund. I sin debut, dokumentären Hated från 1994, följde han den milt sagt extreme punkrockaren GG Allin, i dokumentären Frat House skildrade han extrema amerikanska fraternities. En inblick i den västerländska kulturens mörka baksida hade han därmed tidigt. Phillips vann därefter mer mainstreamerkännande genom filmer som Road Trip och Old School.
I Baksmällan följer vi tre män i den tidiga medelåldern när de genomlever en av de europeiska traditioner som gränsar till kaos och normupplösning, svensexan. Phil, spelad av Brad Cooper, är sannolikt att betrakta som Phillips alter ego, intelligent och relativt blasé. Alan, spelad av Zach Gallifianakis, kombinerar en komisk funktion med förmågan att säga och göra saker som driver handlingen framåt (det hade exempelvis varit orealistiskt om någon av de andra huvudpersonerna på fullt allvar återknutit den manliga vänskap som driver filmen framåt till indo-europeiska Mannaförbund genom att likna den vid ett ”wolfpack”). Tandläkaren Stu, spelad av Ed Helms, är däremot en veritabel toffel. Han har en flickvän som föraktar honom, vars otrohet han dessutom förlåtit och tagit på sig skulden för.
Filmen bygger på att dessa tre herrar genomgår en svensexa där de återupplever svensexans egentliga funktion. När något nytt, oavsett om det är ett nytt år eller ett äktenskap, ska skapas måste först den kosmiska ordningen brytas ned och det livgivande kaos ges fritt lopp. Historiskt förekom det därför allt från orgier, upplösta gränser mellan döda och levande, och tillfälligt utbytta roller mellan mäktiga och ofrälse under den typ av festivaler vi här har att göra med. Phillips låter huvudpersonerna tappa minnet, och dessutom tappa bort brudgummen. När de vaknar upp har de bland annat en tiger i badrummet och Stus ena framtand har ersatts av ett blodigt hål i tandköttet. Gradvis får de klart för sig hur kaotisk svensexan varit, med inslag av vilda rovdjur, strippor, droger, kriminella och höns. Men Stu har också fått klart för sig att han varit en toffel, och värdet av vännerna.
Filmens teman berörde alltså både traditionella former av ”male bonding”, Las Vegas som mytisk plats bortom den borgerliga tillvaron, svensexan som ett besök i kaotiska och mörka utmarker, och en revolt mot domesticeringen. Talande var där också Phillips val av cameo, den gamle boxaren Mike Tyson. GG Allin, Tom Green och Mike Tyson antyder ett intresse för gestalter som står utanför samhället, Phillips hade egentligen planerat att ha med Mel Gibson i Baksmällan 2 men några skådespelare vägrade acceptera detta (det säger något om ett samhälles prioriteringar när en dömd våldtäktsman som Tyson framstår som mer oproblematisk som kollega än en misstänkt antisemit som Gibson. Därmed inte sagt att Tyson inte gör en bra insats som sig själv). Phillips känsla för det västerländska samhällets mörka undersida antyds också av hans förmåga att välja musik till sina filmer, där bland annat Danzig och Johnny Cash dyker upp.
Baksmällan 2
I den andra filmen utspelas liknande händelser, men nu istället i Bangkok. Bangkok har i vår kulturella geografi samma mytiska funktion som Las Vegas, om än mer primitivt och dödligt. Phillips för in än mer extrema inslag i filmen, om vilka alltför mycket inte ska ordas. Revolten mot domesticeringen blir också mer explicit genom Stus tal om att han ”har en demon inombords”.
Detta räddar dock inte filmen. Den är rolig, och väl värd att se som uppföljare, men samtidigt är det just en uppföljare. Den tillför inget nytt, och då den så starkt följer den första filmens mallar förlorar den mycket av överraskningsmomentet. Att tigern ersätts av en rökande liten apa är på sätt och vis en passande symbol för hela filmen.
Baksmällan 2 får därför tre små indo-europeiska trollkarlshattar i betyg av fem möjliga.
Relaterat
Fear and Loathing in Las Vegas
Reflektioner kring mansrörelser
Neil Strauss som survivalist
Om skribenten: Joakim Andersen
