I den rika skattkammare som är den nordeuropeiska sagotraditionen är Hrolf Krakes saga ett av de klarast lysande fynden. Den är en såkallad fornaldarsaga, en skildring av händelser som ägde rum i den legendariska eran långt innan Island befolkades. Dess huvudperson, Hrolf, ska ha regerat i Danmark runt 500-talet e.Kr. från sitt herresäte vid nuvarande Lejre. Hans existens och genealogi styrks av flera källor, och det är troligt att händelserna i sagan alltså har en historisk grundval. Hans dynasti, sköldungaätten, härstammade från Oden, och flera islänningar kunde spåra sina rötter tillbaka till den legendariske kungen.
Sagan om den danske kungen har inspirerat många konstnärer och författare sedan han föll i striden mot sin trollkunniga systers odöda skaror, bland annat har Jenny Nyström skildrat hans liv och så även författaren Poul Anderson. Intressant är att hans svärd, det förtrollade Skofnung som sjöng när det träffade ben, hade en blodig karriär även efter att det begravts med sin ägare. I samband med att Island befolkades plundrade vikingen Skeggi kung Hrolfs grav, och tog med sig Skofnung. Skeggi lånade sedan ut svärdet till poeten Kormak, och det upplevde även en pilgrimsfärd till Rom innan det försvann i historiens dimmor.
Sagan beskriver först kung Hrolfs närmaste förfäder. Den girige Frode dödar svekfullt sin bror Halfdan för att ta hans rike, och försöker sedan genom trolldom finna och döda även hans söner Helgi och Hroar. Genom den hjälp de får av faderns trogna blir det istället de unga bröderna som utkräver hämnd på sin farbror. Helgi blir sedan en beryktad krigare, men hans sexuella aptit blir hans olycka. Genom list och hot tilltvingar han sig den saxiska drottningen Olof. Olof hämnas dock genom att deras dotter Yrsa växer upp utan kunskap om sin härkomst, och därefter gifter sig med sin far. Flera år senare avslöjar Olof den blodskam Helgi och Yrsa begått, men då har sonen Hrolf redan fötts. Denna bakgrund är intressant, då den dels innehåller det inslag av betvingande av en sköldmöliknande gestalt som återfinns även i andra nordiska sagor, liksom en ambivalent inställning till blodskam i noblare familjer som för tankarna till nietzscheanen Ludovicis skildring av forntida eugenik.
När Yrsa fått kännedom om att hennes man också är hennes far, lämnar hon den nu djupt deprimerade Helgi och gifter sig istället med den svenske kung Adils. Adils är en dyrkare av Frej, och en konflikt löper som en röd tråd i sagan mellan honom och ättlingarna till Oden. Han offrar till ett fruktansvärt troll i vildsvinsgestalt, är girig och svekfull, och är också trollkunnig. När Helgi, ännu förblindad av sin kärlek till Yrsa, besöker sin svärson blir det också det sista han gör.
Sagan skildrar sedan hur kung Hrolf samlar en hird av några av sin tids främsta krigare och hjältar. De utkräver hämnd på Adils, och i många år härskar Hrolf som en strålande representant för det nordiska härskaridealet. Hans halvsyster, den trollkunniga halvalven Skuld, eggar dock sin man, kung Hjordvar, mot Hrolf och sagan slutar med den episka striden mellan dem.
Fader Björn och Bödvar Bjarki
Ett intressant inslag i sagan är historien om kung Hrolfs trogne krigare Bödvar Bjarki. Hans far, prins Björn, förvandlas efter att ha förbannats av sin trollkunniga och samiska styvmor, drottning Hvit, till en väldig slagbjörn (samer, kallade ”finnar”, ansågs under vikingatiden vara formidabla trollkarlar och häxor). Björnen dödas av sin egen fars män, men inte innan han gjort sin älskade Bera havande. Detta anknyter till en vanlig myt bland jägarfolk som lever nära björnen, där familjer ofta spårar sitt ursprung till föreningen mellan kvinna och björn. I norra Norge var detta en vanlig föreställning in i modern tid, man kan också jämföra med Beorn i Tolkiens verk. Bera luras dock av drottning Hvit att äta av Björns kött, och hennes söner får därför del av hans djuriska arv. Älg-Frode har en älgs underkropp och lever av att slå ihjäl resande. Thorir Hundfot har en hunds fötter, och blir kung av götarna. Sonen Bödvar har däremot en människas yttre, även om han blir urstark efter att ha fått dricka av Älg-Frodes blod. Han söker sig till kung Hrolf, där han bland annat utmanar dennes bärsärkar och hjälper mobboffret Hott att bli krigaren och hjälten Hjalti. Intressant är att bärsärkarna, i likhet med flera andra sagor, i sagan framställs mer som arroganta våldsmän än de sakrala krigare de ursprungligen var. Här kan man sannolikt urskilja inslag både av en degeneration och ett förändrat normsystem.
I en episod som starkt påminner om händelserna i Beowulf dödar Bödvar också en drake som plågat kung Hrolfs hov. Under den episka slutstriden mellan Skuld och Hrolf kämpar sedan en väldig slagbjörn på kungens sida, medan Bödvar sitter som i trance. Efter att Hjalti förebrått honom att han inte tar del i kungens strid försvinner dock björnen, och både Hjalti och Bödvar faller tillsammans med sin kung i en scen vars styrka bestått genom mer än tusen år.
Den gode härskaren
Kung Hrolf och hans kämpar för på många sätt tankarna till Artur och riddarna runt det runda bordet, och visar i likhet med Jomsvikingarna att riddaridealet i hög grad hade ett inhemskt och hedniskt ursprung. Samtidigt ges man en god inblick i hur våra förfäder såg på den gode härskaren genom kung Hrolf. Han är givmild mot sina trogna kämpar, och de går därför villigt i döden för honom. Men han är också snar att dela med sig av sin rikedom, och ger den egendomslöse Vogg en guldring eftersom ”den som har, måste ge”. Det framgår också tydligt av sagan att det är en sådan relation till materiell egendom som är önskvärd och som är bäst i längden. Medan kung Adils män låter Hrolf undkomma efter att han kastat guld efter sig, och medan kung Adils beskrivs som girig och feg, är det Vogg som hämnas den givmilde sköldungen.
Relationen mellan kungen och hans hirdmän är också präglad av reciprocitet, ömsesidighet. Krigarna riskerar sina liv för Hrolf, som i sin tur ger dem skatter och överdådiga fester i sitt herresäte.
Odiniska inslag i sagan
Kung Hrolf härstammar alltså från Oden. Det är därför inte förvånande att han hamnar i konflikt med Frejdyrkaren Adils, eller att han flera gånger får hjälp från mystiska gestalter med drag av den enögde guden. Detta gäller särskilt den mystiske Hrani som hjälper honom inför besöket hos kung Adils, men också hans krigare Svipdag har sannolikt kopplingar till Oden. Den enögde guden förargas dock när Hrolf vägrar att ta emot vapen som han anser vara fula. I sammanhanget kan också nämnas att det har ett symboliskt värde när Hrolf överlistar kung Adils med hjälp av guld (då guldet enligt professor Dumezil är kopplat till den tredje funktionen och därmed till Frej).
Sammantaget är sagan om kung Hrolf alltså en fascinerande historia. Gränserna mellan olika sfärer utmanas och överskrids ständigt, med inslag av allt från blodskam till människor med djuriska attribut, döda som väcks av Skuld och bröder som dricker varandras blod. Detta belyser att den fornnordiska världsbilden snarare än det dikotoma antingen/eller-tänkandet ofta hade utrymme för ett tänkande baserat på både/och. Kvinnliga karaktärer spelar också en viktig roll. De är ofta trollkunniga, som drottning Hvit och Skuld. Yrsa spelar en mer odelat positiv roll, en intressant inblick i relationen mellan man och hustru får man också genom Yrsas självständiga agerande gentemot sin man, Adils. Hennes stöd till sonen Hrolf är något Adils beklagar sig över, men längre än så går han inte. Sagan ger också en realistisk skildring av människor och deras svagheter, och kan ibland liknas vid en blodig såpopera. Det är alltså en spännande historia, samtidigt som den ger flera inblickar i våra förfäders ideal och världsbild. De många övernaturliga inslagen bidrar också till dess värde.
Relaterat
Njals saga
Indo-europeiska element i Völsungasagan
”Gud är mitt vittne”
Beowulf
Om skribenten: Joakim Andersen
