Det torde vara mer eller mindre välkänt att vårt samhälle på många vis urartat. En sida av detta fångas i ordet ”kränkt”, som vi tvingats vänja oss vid mer än vad vi kanske känner oss helt väl tillpass med. I tid och otid blir olika grupper och individer ”kränkta”, och beroende på deras position i den politiskt korrekta hierarkin tas detta på större eller mindre allvar av media och andra beslutsfattare (i samband med dessa incidenter är det dock uppenbart att media är den drivande beslutsfattaren, och alltså en central makthavare som dessutom inte går att påverka genom rösträtten).

Vi kan av detta dra flera slutsatser. Dels att vårt samhälle genomsyras av en politiskt korrekt hierarki, som till sin natur är djupt kollektivistisk och ofta även rasistisk (förvisso en omvänd rasism/etnomasochism, men rasistisk trots allt). Olika grupper värderas olika avseende deras förmåga att ta på sig offerrollen, och beroende på vilken grupp man tillhör har man större eller mindre rätt att förklara sig såsom varande ”kränkt”.

Detta belyser vidare att vårt samhälle de facto tillerkänner olika gruppers subjektiva upplevelser, rentav påståenden om dessa upplevelser, ett avgörande värde. Bevisbördan vilar i samband med dessa mediadrev inte längre på den ”kränkte”. Såsom varande ”kränkt” eller ”diskriminerad” har man också en betydande flexibilitet vad gäller hur man kan reagera, vilket vi bland annat ser i samband med medias bevakning av kravallerna och mordbränderna i Danmark. Implicit tycks våra media här anse att frågan om eventuell ”rasism” är så central att den berättigar till ett tämligen laglöst beteende. Den som blivit ”kränkt” har de facto det moraliska övertaget även när han/hon försöker stena brandmän (här kan eventuellt en annan sida av den omvända rasismen också spela in, nämligen att vissa grupper trots allt av liberala och vänstersinnade individer ses som mindre begåvade, vilket innebär att man inte kan ställa samma krav på dem vad gäller självdisciplin och uppförande som man trots allt kan på medlemmar av den egna gruppen).

Att vårt samhälle är ett samhälle där offer, skuld och liknande står i centrum behöver man alltså knappast vara en Friedrich Nietzsche för att inse. Tvärtom är det bakgrunden och förutsättningarna för de ständiga ”kränkningar” vi tvingas läsa om medan media regurgiterar dessa teman gång på gång.

Intressant är då att några av de mer absurda följderna av dessa förhållanden tas upp i samma media. Detta rör Maciej Zarembas serie på temat ”Först kränkt vinner” i DN. Zaremba är inte etniskt medveten, snarare ger han intryck av att vara liberal, med en känsla för ”fair play” och rättssäkerhet som grund för sina artiklar, men det hindrar inte att de är läsvärda och användbara när den politiskt korrekta hierarkin ska rullas tillbaka.

I den första artikeln, Först kränkt vinner, tar Zaremba upp en Kafkaliknande serie händelser på Lärarhögskolan i Stockholm. Där har ”kränknings”-cirkusen eskalerat till den nivå där eleverna framgångsrikt kan hävda sig vara utsatta för rasism när de på grund av dålig svenska får dåliga svenskabetyg. Zaremba skriver:

Processen har satt sina spår i lärarkåren. En lärare säger till mig att han numera tänker sig för innan han påpekar språkfel om studenten inte är född svensk. En annan överväger att sluta. En tredje undviker studentsamtal i enrum.

…

Jag kan ha fel i något enstaka fall. Men jag är övertygad om att en del av dessa anmälare förtalar sina lärare. De har nämligen ingenting att förlora på det. Men som Likabehandlingslagen har kommit att tolkas har de en hel del att vinna.

Förutom att den politiska korrektheten här passerar gränsen för det surrealistiska, påminner det oss om vilka krafter det är som de facto kontrollerar utbildningen av de människor som i framtiden kommer att utbilda de kommande generationerna.

I den andra artikeln, Tyst i klassen, beskriver Zaremba hur en annan politiskt korrekt ideologi invaderat Lärarhögskolan, och spritt samma diffusa inkvisition, i detta fall queer-teorin. Att det är ”kränkningar” som i praktiken är svåra att försvara sig mot framgår av följande utdrag ur artikeln:

Lärare Eklund är ”bärare av patriarkala göranden”. Hur det märks? ”Svårt att beskriva…” Men det är något som Nilsson känt på sig en längre tid. Och i januari 2005 anmälde han (och två andra studenter) Eklund. Anonymt.

Två år senare fick han rätt. Lärarhögskolan, där Eklund undervisar, betalade ut 30.000 kronor var till Nilsson och två andra studenter för att skolan skulle ”ha uppträtt på ett kränkande sätt”. Vad jag förstår var det en historisk förlikning som satte djupa spår i högskolan. För första gången fick en student gottgörelse för – ja, för vad? Svårt att veta.

….

Då svarar experten att de fems åsikt var ”ingen fråga”. ”Definitionen av kränkning”, säger hon, ”är att den som känner sig kränkt definierar om han är kränkt eller inte. Då kan inte ord stå mot ord.”

Vad som kanske ska tilläggas är att det är inte vem som helst förunnat att få ”definiera om han är kränkt eller inte”. Det är ett privilegium förbehållet de grupper som befinner sig på en högre position i den politiskt korrekta hierarkin, kanske främst (icke-europeiska) invandrare, (feministiska) kvinnor och homosexuella. Intressanta artiklar är det i vilket fall som helst Zaremba skrivit.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.