Den som följer samtidsdebatten torde ha förstått att man inte får ”ställa svaga grupper mot varandra”. Däremot torde han eller hon inte ha förstått varför, för det är en fråga som aldrig ens ställs av de individer som har privilegiet att få ta del av den offentliga debatten. Förr eller senare är det dock en fråga man bör ställa sig. Det kommer då att visa sig att man i många situationer faktiskt är tvungen att ställa svaga grupper mot varandra, och att man i annat fall de facto gynnar den ena gruppen på den andras bekostnad. Den som inte vågar strida för de svaga grupper som ligger honom eller henne närmast om hjärtat gör dem en otjänst. Skälen till detta är två.
Begränsade resurser
Ett land av Sveriges storlek har en viss begränsad produktion, mätbar genom bland annat BNP. Politiska ekonomer som David Ricardo och Karl Marx beskylldes av sin samtid för att vilja skapa konflikter när de påtalade det, men det är inte desto mindre sant att när en grupp får en ökad andel av denna produktion, får andra grupper med nödvändighet mindre. Man kan därför med full rätt hävda att historien bland annat är en historia om klasskamp (den är också en historia om kamp mellan stammar, stater, kön, kaster och diverse andra grupper). Detta oavsett om man ansluter sig till arbetsvärdeläran eller inte, eller om man har en mer komplex bild av vilka grupper som kan konkurrera om resurser än marxismens dualistiska modell.
Mot detta invänder gärna liberalen att när samhället som helhet blir rikare gör det inget om några grupper inte blir rikare i samma takt. Men med det resonemanget borde fattiga barnfamiljer vara nöjda med en hydda i skogen och ett dagligt paket gröt, eftersom de trots allt har tillgång till modern medicin och därför inte riskerar att drabbas av böldpest. Vad som ses som en människovärdig levnadsnivå är alltså något relativt och föränderligt, människan är ett socialt och meningsskapande djur som lika mycket konsumerar av kulturella och symboliska skäl som av rent biologiska.
Här kan man naturligtvis anmärka att hur de begränsade resurserna fördelas idag påverkar deras omfång imorgon. Detta betyder att när de grupper som vill avråda från att ”ställa svaga grupper mot varandra” underförstått menar att alla svaga grupper ska få det bättre genom att resurser tas från de grupper som är mindre svaga, finns det en gräns för hur långt en sådan politik kan gå innan det innebär att resurserna minskar över tid. Vi skulle alltså mycket väl kunna föra en omfördelningspolitik som ”minskade utanförskapet” på ett substantiellt sätt, men kostnaderna skulle få ekonomin att kollapsa. På samma vis skulle det givetvis gå att öka levnadsstandarden för både pensionärer, arbetslösa, sjukpensionärer och invandrare samtidigt. Och bygga bostäder, skapa jobb och utbilda läkare. Vad dessa bisarra tankeexperiment är avsedda att illustrera är att man alltid måste prioritera, ”politik är det möjligas konst”.
Begränsad uppmärksamhet
Viktigare är att samhället har en begränsad uppmärksamhet. Vid varje given tidpunkt kan det offentliga samtalet, eller den offentliga monologen om man så föredrar, endast hantera en handfull problem. Detta gör problemformuleringsprivilegiet så centralt. Värt att notera är också att dessa problemformuleringar står i en dialektisk relation till de ”stora berättelserna”, postmodernismens grand narratives, som konkurrerar om uppmärksamheten. När diskriminering och invandrares lägre inkomster och sysselsättningsgrad framställs som problem har det andra följder för världsbilden än om pensionärernas låga levnadsstandard står i fokus. I det förra fallet hänger problemet samman med en kollektiv berättelse som handlar om rasism, underförstått att svenskarna bär en historisk skuld som de måste sona. I det senare fallet handlar det istället om den gemenskap över generationerna som konservatismen bygger på, om ömsesidighet mellan unga och gamla. Dessa båda berättelser är egentligen oförenliga, och detta inser de ”progressiva” på ett överlägset vis redan instinktivt. Det är därför de gärna får något misstänksamt i både blicken och rösten när man uttrycker oro för pensionärernas situation. På ett instinktivt plan anar de att fokus på pensionärer förtar fokus från invandrare. Den som talar om pensionärer och glesbygd men tiger om rasism och homofobi är alltså sannolikt reaktionär.
Detta betyder samtidigt att när de ”progressiva” säger att man inte får ställa svaga grupper mot varandra är det en form av bedrägeri. De gör det själva hela tiden, av den enkla anledningen att det i ett samhälle med begränsade resurser och begränsad uppmärksamhet är dårskap att försöka låta bli. Varje världsåskådning har några egna ”svaga grupper” dess medlemmar värnar extra starkt om. För min del är det djur och infödda svenskar, och då särskilt pensionärer, brottsoffer, hemlösa, sjuka och socialt och ekonomiskt marginaliserade. När massinvandringspolitiken medför att det inte finns medel att ta hand om dessa grupper på ett värdigt sätt är det ett tecken på att det är hög tid att ompröva den.
Avslutningsvis kan man misstänka att ett tidigt tecken på att det svenska debattklimatet börjar normaliseras kommer vara att mer fokus läggs på sådana grupper som pensionärer, brottsoffer, glesbygdsbor och hemlösa. Deras problem passar inte in i den politiskt korrekta världsbeskrivningen, men de passar som hand i handske i en nationalistisk eller identitär sådan.
Relaterat
Hemlös – med egna ord
Antiliberala perspektiv på bostadspolitiken
Om skribenten: Joakim Andersen
