Efter att två aktivister från SDU, Sverigedemokratisk Ungdom, den 19 maj misshandlades av maskerade vänsteraktivister har Sverigedemokraterna inlett en kampanj mot politiskt våld. Detta är naturligt, då sådant våld i dagens Sverige främst drabbar invandringskritiker och utövas av aktivister från den utomparlamentariska vänstern. Man kan notera ett antal karaktäristiska drag hos det politiska våldet i Sverige.
Etablissemangets roll
Orkar inte se dem fira igen. Dom jävlarna skall skjutas.
– Johan Persson, tidigare ordförande för Vänsterpartiet i Uppsala, om Sverigedemokraterna
Det politiska våld som utövas i Sverige riktas främst mot invandringskritiker, och det begås i hög grad av medlemmar av utomparlamentariska vänstergrupper. Detta är ett europeiskt mönster, tillgänglig statistik kring terrorism visar exempelvis att vänstergrupper (inklusive separatistiska sådana) står för betydligt fler dåd än den radikala högern. Dessa vänstergrupper karaktäriseras av ett mycket marginellt stöd i opinionen, de flesta känner inte ens till deras namn. Man kan därför frestas att betrakta det hela som ett rent kriminalpolitiskt problem, snarare än ett samhälleligt. Men man missar då fenomenets strukturella och institutionaliserade karaktär. Det finns grupper på vänsterkanten som gjort det till sin huvuduppgift att bekämpa ”fascism”, delar av vänstern demonstrerar också närmast tvångsmässigt mot/för allt ”fascisterna” demonstrerar för/mot. Fascinerande exempel är när vänstern i Göteborg demonstrerade mot en demonstration mot byggandet av en saudi-finansierad moské, liksom när vänstern i Uppsala demonstrerar mot en demonstration mot politiskt våld.
Man bör heller inte missa etablissemangets roll i det politiska våldet. Dels sammanfaller de utomparlamentariska gruppernas syn på sina måltavlor med den som återfinns i den politiska och mediala diskursen. Lika lite som en journalist vill göra skillnad på en ”nazist” och en invandringskritiker, eller vill avstå från att associera en Sverigedemokrat med ”hat”, vill den utomparlamentariska vänstern göra sådana distinktioner. De reproducerar alltså den offentliga diskursen kring invandringsmotstånd, men eftersom vi har att göra med mer marginella grupper tar det sig mer extrema former. Det är exempelvis media och etablissemang som bestämt att det är mer oförlåtligt att kritisera invandringspolitiken än att stödja de amerikanska krigen i Afghanistan och Libyen, trots att antalet döda som följd av de senare vida överstiger allt ”fascisterna” kan åstadkomma. Detta innebär att anammandet av den ”antifascistiska” versionen av etablissemangets diskurs leder till en degeneration av vänsterns förmåga till analys och debatt.
Etablissemangets roll blir extra tydlig genom den mediala immunitet de grupper som utövar politiskt våld riktat mot etablissemangets utmanare får. När en politisk grupp nyttjar våld mot sina motståndare är detta normalt något media rapporterar om, vilket slår tillbaka på våldsverkarna själva. Med en fungerande journalistisk skulle vänstern alltså snabbt tvingas ta itu med sina mer våldsbenägna element, eller associeras med oönskade beteenden och förlora både stöd och legitimitet.
Medias rapportering av dessa gruppers agerande lämnar dock mycket övrigt att önska. I extrema fall benämns de endast ”aktivister”, i andra fall rapporterar man att ”bråk uppstod” när vänsteraktivister angriper invandringskritiker (något som göder den, normalt felaktiga, ”lika goda kålsupare”-teorin). Ett magstarkt exempel på denna logik är när SvD rapporterar om den man som först dömdes för ett knivmord i tingsrätten och därefter friades i hovrätten. SvD skriver att ”På festen fanns två grupperingar, en med personer av utländsk bakgrund, en annan med personer som har vad hovrätten beskriver som "invandrarkritiska synpunkter"”. Detta hade tydligen sådant värde att det skulle nämnas, men det nämns inte vilken av de båda grupperingarna den mördade tillhörde. Vilket alltså är väl förenligt med ”lika goda kålsupare”-teorin.
Läser man istället om samma händelse på Realisten.nu får man en betydligt klarare inblick i vad som egentligen skedde.
Media har också en förmåga att inte rapportera om politiskt våld överhuvudtaget. Ett exempel är angreppet på redaktören för tidskriften Nationell Idag, Vavra Suk, som 2009 angreps av ett större antal våldsverkare beväpnade med allt från knivar till stenar. Detta var ett tydligt angrepp på en företrädare för en tidskrift, något som det rapporteras flitigt om när det sker i andra länder, men fick mycket begränsat medialt genomslag. Någon debatt om denna annars tämligen spektakulära händelse uppstod därför inte, de flesta hörde sannolikt inte alls talas om den.
För ett drygt år sedan angreps också ett par unga nationalister av knivbeväpnade vänsteraktivister i Hallstahammar, medias rapportering berördes då i blogginlägget Mordförsöket i Hallstahammar och medias moraliska bankrutt. Oavsett vad som egentligen skedde i fallet med von Arnold, den unge sverigedemokrat som enligt uppgift blev knivskuren i ansiktet av män som trängde in i hans hem, var även det ett exempel på en avvikande journalistik. Man kan också nämna de hot som riktades mot Motpols skribenter för något år sedan, eller överfallet på konstnären Dan Park. Som dessa exempel illustrerar har vi här att göra med ett strukturellt problem.
Metapolitik och agenda
Jag tar avstånd från alla former av våld och hot. Men vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.
– Fredrik Reinfeldt om våld mot Sverigedemokrater
Listan över politiska våldshandlingar i vårt land kan alltså göras lång. Under och efter valet har de också fortsatt, och bland annat riktat sig mot Sverigedemokraternas medlemmar. Medias skapande av mening har två aspekter, den mer neutrala rapporteringen av händelser som ägt rum, och kommentarerna till dessa i form av allt från debattartiklar till ledarkrönikor. Båda dessa sidor har ett starkt inslag av urval. Man väljer vilka händelser som är värda att rapportera om, och man väljer vilka debattartiklar som ska publiceras och vilka ämnen ledare ska ta upp. I båda dessa led premieras det politiska våldet mot invandringskritiker, även om man efter valet inte längre helt kan ignorera det i det första ledet. Men något samhällsproblem framstår det inte som så länge de debattartiklar och ledare där det tas avstånd från våld mot Sverigedemokrater och andra lyser med sin frånvaro. Tvärtom ges Expo, som fullständigt reproducerar den ”antifascistiska” vänsterns verklighetsbeskrivning och dessutom har mycket diffusa gränser till rent kriminell vänster, en legitimitet i etablerade media genom att framställas som experter snarare än som part i en politisk konflikt.
Därför är det ett positivt steg när SDU inleder en kampanj mot det politiska våldet. Man märker på debattforum och bloggar, rentav i vardagen, att många vanliga svenskar är medvetna om, och trötta på, detta politiska våld. I en situation där ”gammelmedia” utmanas och tappar mark finns det därför relativt goda förutsättningar att här bedriva metapolitik genom att få upp ett nytt begrepp på agendan. Ett liknande försök att lansera en egen problemformulering var demonstrationen mot svenskfientlighet i Göteborg tidigare i år. Parollen ”Vi är också ett folk – stoppa svenskfientligheten” var här lyckad (mindre lyckat är att försöka framställa det hela som ett exempel på ”antirasism”). I andra europeiska länder, bland annat Danmark, har den våldsbenägna vänstern också förlorat mycket av sitt tidigare stöd från etablissemanget. Detta kan sannolikt kopplas till den ”nya realism” vi tidigare talat om på bloggen.
SDU har här fått en viss känsla för det som kan fungera medialt, om än inte nödvändigtvis ”gammelmedialt”, och inledde kampanjen genom att skicka brev till de politiska ungdomsförbunden för att de skulle få svara på hur de ser på våldet mot SDU och andra oliktänkande. Det intressanta är att med undantag för LUF, CUF och KDU svarade dessa överhuvudtaget inte (noteras kan att Charlie Weimers från KDU tog tydligast ställning mot politiskt våld). Denna tystnad är talande, och säger något om det etablerade konsensus i denna fråga. Resultatet fick betydande spridning genom bland annat en artikel på SD närstående Politiskt Inkorrekt och en diskussionstråd på internetforumet Flashback.
Söndagen den 5 juni kulminerar också kampanjen i en demonstration i Uppsala. För den som bor i omgivningarna kan detta sannolikt vara av värde att stödja.
Relaterat
Den danska antifascismens uppgång och fall
Solguru – Hot, vita fält och sammanträffanden
Expo, makten och de nya konfliktlinjerna
Solguru – Nytt spännande bolag, Piscatus
Om skribenten: Joakim Andersen
