Sverige bör gå med i Nordatlantiska fördragsorganisationen för annars är risken att vi underkastas 2000-talets ryske tsars imperiedrömmar. Vi kommer att bli ett ryskt storfurstendöme, eller åtminstone en exceptionell blandning av en postkommunistisk lydstat i sovjetisk stil och ett tsarryskt furstendöme. Vladimir Putin kommer att beordra hela sin flotta att bege sig mot Gotland för annektering av ön. Ryssarna håller ju redan till i Stockholms skärgård, dock hann inte vårt arma lands försvarsmakt till platsen för att arrestera den inkräktande ryssen som skall ha åkt omkring ”i en miniubåt”. Som att inte detta vore nog så har vi dessutom ett helt riksdagsparti som ”går Putins ärenden”, som t.om enligt stjärnskottet Lars Wilderäng ”får betalt av Kreml”, som gör något såpass fräckt, oanständigt, vedervärdigt ”putinistiskt” som att gå med på en intervju i Russia Today… Det är sannerligen inte kattskit vi talar om utan detta är allvar. Vi är under konstant hot från männen innanför Kremls stabila murar. Vi befinner oss i en sådan uppseendeväckande situation att vi har alternativa medier i Sverige som ”har samröre med ryska regimen” och som mottager ”tvättade ryska pengar”. Vi befinner oss i en sådan unik situation att majoriteten av svenska folket indirekt är ryska spioner och beundrare till Rysslands regim då de inte stödjer ett NATO-medlemskap för vårt land. Det är bara att fråga de välbevandrade experterna, såsom Patrik Oksanen, Lars Wilderäng etcetera, om detta så får ni en objektiv och utförlig redogörelse över hur illa ute vi är. Vik hädan, du Putinfantast!
Nåväl. Det kan gott och väl anses berättigat att ironisera en aning över dem (precis som över hur dessa ”experter” på något märkligt sätt finner Gotlands och Krimhalvöns historia jämförbara), i ordets rätta bemärkelse, galna konspirationsteorier som fyller löpsedlarna i princip varje gång någonting på ett eller annat sätt kopplat till Ryssland uppenbaras i etablerad media. Handlar det inte om Donald Trumps så hemliga relation till självaste Vladimir Putin så handlar det om ryska spioner i Svenska riksdagens lokaler i form av Egor Putilov. Lägg märke till ”Puti-lov”. Här måste det finnas en konspiration! Fram med sandsäcken, taggtråden och geväret, för nu är det krig!
De personer som häver ur sig dessa och dylika konspirationsteorier är samma individer som i angelägen iver förespråkar ett svenskt medlemskap i NATO, för då är vi skyddade från Du-vet-vem och hans ondskefulla planer. De har, milt uttryckt, fått som de har velat på sistone då Sverige inofficiellt redan är en medlem i NATO. Hur annars skall man tolka generalsekreterare Jens Stoltenbergs ord om att ”Sverige är så nära NATO det går för en icke-medlem”? Hur annars skall vi tolka Värdlandsavtalet? Aurora 17? Det går i ärlighetens namn inte att tolka på något annat sätt än att regeringen och etablissemanget mot svenskarnas vilja försöker få detta land att ingå i NATO-sfären. Den etablerade offentligheten i vårt land har befunnit sig i ett groteskt tillstånd sedan Rysslands annektering av Krimhalvön år 2014 och sedan dess så riskerar vi att underkastas Putins järnhandsstyre. Det har sedan dag ett från annekteringens början kompromisslöst förespråkats ett svenskt NATO-medlemskap från samma borgerligt och liberalt sinnade som dessutom var såpass begåvade att de dessförinnan såg till att tillintetgöra de sista kvarvarande fungerande delarna av Försvarsmakten. Fantastiskt, eller hur?
Den debatt som pågår idag om Sveriges eventuella medlemskap i NATO är alltifrån ohederlig och pinsam till intellektuellt demolerad, ett faktum som visserligen inte är främmande för någon debatt i vårt land. Alla invändningar mot ett sådant medlemskap stämplas som ”putinistiska” (vad nu det betyder), ”Putinvänliga” och ”Rysslandsbeundrande”. Det har gått så långt att man stämplas som ”rysspion” på de undermåliga kvällstidningarnas ledarsidor. Mitt inledande stycke låter förvisso som en skämtsam historia i stil med skottlossningar i 91:an Karlssons värld och Åsa-Nisse. Likväl är detta vad som på blodigt allvar påstås från etablissemanget.
Det torde emellertid stå bortom allt rimligt tvivel för de flesta att NATO är en förlegad organisation som alltmer tycks uppvisa en påtaglig dysfunktionalitet. Vad syftar den till idag? Att den uppfyllde ett visst berättigat syfte under Kalla kriget tillstår jag då det i allra högsta grad fanns ett hot från ”öst” under denna tid i form av ett kommunistiskt imperium vars tyranniska järnhand förtryckte i princip halva Europa. Likväl är det blott inte dessa aspekter som spelar roll i mina invändningar mot ett svenskt medlemskap i alliansen, utan såväl de tidigare sydslaviska konflikterna i Europa som situationen i Mellanöstern utgör även de extremt tydliga exempel på denna militära organisations dysfunktionalitet och groteska prioriteringar. NATO har ett flertal gånger, inte minst när det kommer till konflikten i Kosovo där man i princip bombade sönder delar av Serbien till oigenkännlighet och situationen i Libyen, ägnat sig åt det totalt motsatta som vissa förespråkare hävdar att organisationen gör. Många förespråkare menar att detta är en ”försvarsallians” som syftar till ”militärt försvar”. Är det därför man har ägnat sig åt rena anfallskrig där civilbefolkningar har drabbats skoningslöst och lagt sig i konflikter i andra delar av världen som Europa inte har någonting med att göra? Detta gäller inte minst serberna i samband med Kosovokriget. Serberna anklagades för att bedriva ett regelrätt folkmord på kosovoalbaner, vilket i sin tur föranledde Tony Blair (vars eftermäle vi bl.a kan se på såväl Storbritanniens eget territorium med mångkulturens destruktivitet och skadliga påverkan som på Iraks territorium) att förespråka direkt bombning av serberna.
Vad som emellertid, dessutom, blir extremt bisarrt i sammanhanget är att det i själva verket skall ha bedrivits gerillakrigföring i området mellan i synnerhet två grupper, de separatistiska kosovoalbanerna och Jugoslaviens armé. De fullt beväpnade separatisterna skall dessutom ha erhållit materiellt stöd från västmakterna. Anledningen till de kommande groteska bombningarna mot den serbiska befolkningen skall, föga förvånande, ha varit de ökända fraserna om ”mänskliga rättigheter” och ”demokrati”, samma ord som flitigt användes av Tony Blair såväl som George W. Bush efter västerländska militära interventioner i Mellanöstern, interventioner som dessutom skulle få förödande konsekvenser för hela Europa. Och NATO användes till såväl bombningar mot serbisk civilbefolkning som mot en fullt fungerande stat i Mellanöstern, dvs Libyen, ett land som har gått från att vara välfungerande till att bli en komplett ruin.
Det är i synnerhet p.g.a denna historik jag är emot ett svenskt medlemskap i NATO, då jag inte vill att mitt land skall bli indraget i vettlösa krig mot alltifrån arabiska stater till andra grupperingar som vi överhuvudtaget inte har med att göra. Om vi skall ingå i en försvarsrelaterad union så är, enligt mig, en nordisk sådan, mellan oss nordbor, det mest eftersträvansvärda. Emellertid bör även resterande Europa åtnjuta ett hållbart alternativ till NATO. Ett europeiskt alternativ där i princip alla europeiska länder och folk, i den mån de själva vill, ingår i ett försvarsförbund med varandra för att dels hålla imperialistiska provokationsstater stången, och dels för att få Europa att gynna sig självt och få till en gemensam, suverän europeisk försvars-, säkerhets- och utrikespolitisk linje. Helt enkelt en europeisk solidaritetsförklaring européerna emellan. På så sätt kan alla europeiska folk och nationer fortsatt kvarhålla sin nationella självständighet och slippa stå ensamma. Blir exempelvis Estland och esterna, eller Grekland och grekerna, hotade ställer sig hela Europa solidariskt bakom dessa länder och folk. Att då vår nordiska försvarsunion samarbetar ömsesidigt med den europeiska linjen betraktar jag som fullt naturligt.
Istället för att europeiska länder sänder sina soldater till transatlantiskt ledda krig i sydslaviska konflikter och Mellanöstern så kan man väl upprätta en sådan linje som förespråkas i denna text? Det är visserligen bara en teoretisk idé från min sida. Likväl torde det stå utom allt tvivel att det behövs ett alternativ till NATO.
Nåväl. Nu skall jag gå och hämta ut mitt arvode hos FSB. Sedan skall jag rida isbjörn och ta en vodka i Sibirien med kriminella ryska affärsmän. Det krävs allt en del för att skriva en sådan här text…
Viktor Johansson.
Om skribenten: Gästskribent
