På Europadagen kan det vara på sin plats att reflektera något över vad som utmärker oss som européer. En viktig aspekt de flesta europeiska folk har gemensamt är då det indo-europeiska arvet. Detta arv är på många sätt ett alternativ till liberalism och socialism, och den europeiska Nya högern har därför gjort betydande insatser för att utforska och beskriva det. Ett europeiskt samarbete och en europeisk identitet värd namnet förutsätter att man kan identifiera det som skiljer oss från övriga världen. Alternativet är en mycket diffus europeisk identitet, som leder till märkliga initiativ som krav på turkiskt medlemskap i unionen och ”fri rörlighet” för icke-européer inom EU. Ett sådant europeiskt projekt kommer inte vara förmöget att väcka någon entusiasm, och riskerar bli en historisk parentes.

Samtidigt delar vi det indo-europeiska arvet med flera folk som rent geografiskt inte har Europa som sitt hem, bland annat kurder och perser. När vi utforskar våra förfäders världsåskådning kan dessa folk ofta vara av intresse, något som bland annat demonstrerats av Wikanders studier av forn-iranska mannaförbund och Dumezils studier av osseterna. Flera av dessa östliga indo-européer är idag muslimer eller hinduer, men det finns flera mindre grupper som bevarat intressanta religiösa former (bland annat kalash i Pakistan och yezider i Kurdistan). En av dessa är zoroastrismen, den pre-islamiska religionen i Iran. Med den arabiska invasionen inleddes en process som fick merparten av perserna att konvertera, bland annat genom ekonomiska och sociala påtryckningsmedel. Samtidigt influerade zoroastrismen den nya tron, vilket ska märkas i både shiism och sufism. På grund av förföljelser i hemlandet emigrerade också en stor grupp zoroastrier till Indien, där de idag utgör de såkallade parsi.

Dessa parsi är en ekonomiskt mycket framgångsrik minoritet, som i sitt nya hem bevarat sina fäders tro. Den innehåller spektakulära inslag som bruket att låta gamar äta de avlidna på taket till såkallade tystnadens torn. Man kan inte konvertera till tron, och antalet parsi har minskat sedan flera decennier.

The Saga of the Aryan Race

…to bring forth new lives into the world was a Godly task. Each new life had to be trained by the parents to be a Ratheshtar, a warrior of God and to defend goodness and fight evil in the world.
– Saga of the Aryan Race

För att återge unga parsi stolthet och intresse för deras arv och traditioner skrev Porus Homi Havewala därför The Saga of the Aryan Race. Boken bygger på zoroastriska urkunder, och skildrar dels migrationen från urhemmet Airyanam Vaejo långt i norr, dels profeten Zarathustras födelse och barndom.

Zoroastrismen utgår från att deras urhem låg långt norrut, under en tid då den arktiska regionen var betydligt varmare än nu (de anknyter alltså till den arktiska myt som beskrivits bland annat av Bal Tilak och av traditionalister som Julius Evola). Detta urhem var både vad gäller klimat och samhälle paradisiskt. Folket beskrivs som vita, ofta blåögda och blonda, och deras tro var den ursprungliga monoteism där den evige guden Ahura Mazda tillbads.

Religionshistoriker spårar ofta inslag i den judeo-kristna traditionen tillbaka till inslag i zoroastrismen, bland annat den dualistiska kampen mellan gott och ont, tron på en slutstrid och en yttersta dag, och angelologi och demonologi. Dessa inslag beskrivs också av Havewala. De ursprungliga monoteisterna långt i norr betraktade sin roll i skapelsen som en del av kampen mellan gott och ont. Genom att värna om och vårda Ahura Mazdas skapelse tog de del i kampen mot det onda, samtidigt som de framstår som ekologiskt medvetna. Med stridsvagnar och stridsklubbor var de också krigare i kampen mot de barbariska folk som hotade Ahura Mazdas ordning.

The glorious Sun, the beloved Hvare Kshhaeta of the Aryan race, illuminated the golden sky of the Aryan country of Iran. The hills and dales, mountains and valleys were resplendent and the Sun shone over the gorgeous colours of the far-flung flower fields… when the Sun shone, it was obeying the Law; when the Stars and the Moon revolved in the universe, they followed the great Law: every single natural action in the world was according to the Law of Ereta. And when man lived the pure and simple life, farmed the land, worshipped the divine fire and the elements created by God; the wind, the earth, the plants, the animals, the river and the oceans, worshipping and protecting them from injury or pollution.
– Saga of the Aryan Race

Det finns en politiskt inkorrekt aspekt i zoroastrismen såtillvida att den är en etnisk religion. Man föds som zoroastrier, och kan inte konvertera. Samtidigt är den självbeskrivning som används i sagan i en europeisk kontext laddad, den gemenskap vars historia skildras kallar sig konsekvent arier. Flera gånger använder sig Havewala också av kontrasten mellan vita och blåögda arier å ena sidan, och svartmuskiga barbarer med högst tveksamma sedvänjor å den andra. Detta har ett värde också för den europeiska läsaren. Arier är ett positivt begrepp, kopplat både till härkomst och till karaktär och därmed något man måste sträva mot. Ett metapolitiskt mål på sikt är därför att det blir lika naturligt för européer att tala om, exempelvis, ariska drottningar som det är för afro-amerikaner att tala om ”nubian queens”. Varje folk har en sådan idealtyp, ett människoideal som kan inspirera dem till att förverkliga sina bästa sidor. Vår är just nu demoniserad, med uppenbart negativa konsekvenser.

Ondskan slår dock till mot urhemmet i form av en brutal klimatförsämring. För tjugotusen år sedan drabbas det ariska hemlandet av en istid, och folket tvingas emigrera. Många hamnar i Europa, där de på sikt förlorar mycket av den ursprungliga monoteismen (att dessa folk också är arier råder det dock inget tvivel om för Havewala). Andra grupper hamnar i norra Indien, och i Iran där de skapar en ny framtid och ett nytt ariskt hemland.

Den första delen av boken, där migrationen skildras, är rent litterärt inte så upphetsande. Detta är naturligt, då det är svårt att skapa spänning med en såpass opersonlig antagonist som en istid. Behållningen här är snarare den skildring av de ursprungliga ariernas sedvänjor och religion Havewala ger. Vi får bland annat lära känna deras kärlek till moder jord, personifierad som Geush Urvan i skepnad av en vit ko (i våra nordiska myter har vi som bekant en snarlik ko). Havewala beskriver också deras eldkult, deras solkult, och deras astrologi. Intressant är att de menade att planeterna har en negativ inverkan, men att den motverkas av stjärnorna (kopplingen mellan mikro- och makrkosmos illustreras bland annat genom den heliga kusti zoroastrierna bär runt midjan, denna kusti motsvarar hur de skyddande stjärnorna omger jorden som ett ”bälte”).

Lika fängslande är hans skildring av deras livssyn, där sådana värden som sanning och kamp för det goda står i centrum. Han skildrar också den zoroastriska synen på världens slut och de rättfärdiga dödas uppståndelse, liksom synen på vad som händer efter döden.

Rent litterärt lyfter också boken efter att skildringen av migrationen följs av skildringen av profeten Asho Zarathustras födelse och barndom. Här finns en tydlig konflikt mellan barnet och de svartmagiker och korrupta präster som strävar efter att döda honom. Intressant är den holistiskt ekologiska inställning som genomsyrar handlingen, även djuren beskyddar det heliga barnet (det är också Geush Urvan som får Ahura Mazda att inse världens kritiska situation).

Sammantaget är det alltså en bok som ger en god inblick i den zoroastriska traditionen, oavsett om man sedan betraktar den som den ursprungliga ariska monoteismen eller inte. Den är ursprungligen skriven för att väcka intresse och stolthet för det ariska arvet hos Indiens unga parsis, men är av värde också för européer. Det finns också en tendens till att en del iranier som vänder sig mot regimen samtidigt återupptäcker sina förfäders tro, Havewalas bok kan därför vara av intresse även för en del exil-iranier. Den uppmärksamme läsaren identifierar också snabbt likheterna mellan zoroastrismen å ena sidan och judeo-kristendom, indo-europeisk hedendom och sibirisk shamanism å den andra. Saga of the Aryan Race finns bland annat tillgänglig genom Arktos Förlag här: The Saga of the Aryan Race

Relaterat

Kalash – hedningar i Pakistan
Tilaks The Arctic Home in the Vedas
Oera Linda-krönikan
Fustel De Coulanges – The Ancient City
Indo-europeisk eldkult – excerpter
Mircea Eliade – Indo-europeisk shamanism

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.