Den amerikanske författaren Steven J. Rosen, född 1955, har i flera böcker och artiklar utforskat och beskrivit den indiska traditionen. Han har bland annat skrivit om synen på vegetarianism i världsreligionerna kristendom, islam, judendom, buddhism och hinduism i Diet for Transcendence: Vegetarianism and the World Religions, liksom han utforskat kopplingar mellan judendom och hinduism i Om Shalom: Judaism and Krishna Consciousness: conversations between Rabbi Jacob N. Shimmel and Satyaraja Dasa Adhikari (själv av judisk härkomst konverterade han i ungdomen till vaishnavahinduismen). Rosen är en erkänd auktoritet inom sitt område och har bland annat skrivit boken om hinduism i Greenwood Presserien Introduction to the World’s Major Religions.
Han har heller inte varit främmande för att anknyta till modern populärkultur, bland annat med Gita on the Green: The Mystical Tradition Behind Bagger Vance. Rosen identifierar och beskriver i boken The Jedi in the Lotus, utgiven av Arktos, släktskapet mellan Star Wars och hinduismen.
I likhet med Tolkiens och C.S. Lewis böcker har George Lucas filmer om far och son Skywalker fängslat miljoner människor på ett sätt som den rena underhållningsfilmen sällan lyckas med. Tiotusentals människor identifierar sig som anhängare av ”Jedi-religionen” i folkräkningar, och även om man här kan ana en viss humoristisk aspekt säger det något om filmernas genomslag.
Joseph Campbell och George Lucas
När George Lucas skrev manuset till de första Star Warsfilmerna hade han ett flertal inspirationskällor. Där fanns västerngenren liksom Andra världskrigsfilmen, tidig science fiction liksom den tidstypiska rädslan för den moderna teknikens förgörande kapacitet. Lucas hade också läst Carlos Castaneda, och i en intervju hänvisade han till Kraften som ”a Castaneda Tales of power thing.” Hans viktigaste inspirationskälla var dock Joseph Campbells skrifter.
Joseph Campbell skrev flitigt om myter, och likheterna mellan dem. Dessa likheter är ofta så stora att man kan tala om en monomyt, där hjältens väg beskrivs. Han var influerad av Jungs och Eliades tankar, liksom av Nietzsche och Schopenhauer. Campbell nådde genom sina böcker en omfattande publik, inklusive en ung George Lucas som inspirerades av The Hero with a Thousand Faces när han skapade sitt epos.
Lucas maintains that The Hero with a Thousand Faces was the first book that began to focus what he had been doing intuitively. ”It was all right there and had been there for thousands of years.”
– från förordet till Jedi in the Lotus
Rosens tes i Jedi in the Lotus är att flera hinduistiska teman genom Campbell förmedlas till Star Wars. Campbell hade redan i ungdomen upptäckt Indien, bland annat genom sin vänskap med Jiddu Krishnamurti och mötet med indologen Ananda Coomaraswamy. Rosen menar att Campbell redan tidigt föll för den indiska tankevärlden, och att det var en kärlek han bar med sig resten av sitt liv. När han utforskar monomyten är det därför i mycket hög grad indiska myter och hjältar Campbell använder som exempel. Han såg också hinduismen som en positiv tradition för vår tid.
Clearly, Christianity is opposed fundamentally and intrinsically to everything that I am working and living for: and for the modern world, I believe, with all of its faiths and traditions, Krishna is a much better teacher and model than Christ.
– Campbell
Lucas har beskrivit Campbells inflytande bland annat med orden ”it´s possible that if I had not run across him I would still be writing Star Wars today. He is really a wonderful man and he has become my Yoda.” Campbell var för sin del imponerad av hur Lucas i filmerna presenterade myt och initiering.
Samtidigt kritiserar Rosen Campbell, eftersom han i grunden inte förstod hinduismen utan skapade en egen version av den, mer påverkad av Jung än av Indien. Denna brist förs vidare av Lucas.
Star Wars och hinduismen
I’m telling an old myth in new ways.
– George Lucas
Rosen ger i boken flera exempel på hur hinduismen påverkat Star Wars (liksom hur detta normalt missas i analyser av filmerna). Bland annat beskriver han likheten med historien om hur Rama befriar sin hustru Sita från demonen Ravana. En vacker prinsessa blir kidnappad av en mäktig men ondskefull krigsherre. En icke-mänsklig aktör meddelar en ung hjälte detta, den unge prinsen kämpar tillsammans med ett annat väsen som är till hälften människa, till hälften djur. Ett krig utbryter, där hjälten får hjälp av en armé av människoliknande björnar, och prinsessan räddas. Rosen noterar att detta skeende lika gärna kan användas för att beskriva hur Luke får hjälp av Chewbacca och ewokerna för att befria Leia (och där den talande gamvarelsen Jatayus roll istället spelas av R2-D2). Lucas har också använt sig av indiska termer i sina filmer, allt från Yoda (möjligen influerad av sanskritens yuddha, krig) till Padmé (sanskritens padma betyder lotus). Rosen ger flera exempel, från de vattenlevande gungans/Ganges till Durga the Hutt. Men mest fokus lägger han inte på namn, utan på teman.
Han beskriver hur Lucas skildring av Luke Skywalkers initiering passar in i Campbells beskrivning av monomyten, och de likheter med indiska myter som därför finns. Bland annat jämför han Luke med Arjuna i Bhagavad Gita, och hur båda inser att man ibland måste kämpa för det goda men utan att förfalla till hat eller omänsklighet. Han visar också hur Lucas användande av flera hjältar som kompletterar varandra (särskilt Luke och Han Solo) påminner om fenomenet ”the composite hero” i indisk myt. Av intresse är också hans skildring av Kraften och av de vimanas, flygande farkoster, indiska myter ibland innehåller.
Jedis och ksatriyas
Fear is the path to the dark side. Fear leads to anger. Anger leads to hate. Hate leads to suffering.
– Yoda
Lika intressant är Rosens jämförelse av det inslag som kanske fängslat flest människor i Star Wars, nämligen jedin med sin mödosamma initiering och paranormala förmågor. Han beskriver det indiska kastväsendet, som bygger på att det finns flera olika sorters människor. Rosen menar att det idag degenererat, eftersom man föds in i vissa kaster, men att grundtanken är sund. Den kast som jedin påminner om är då ksatriyas, den aristokratiska krigarkasten. Han beskriver på ett inspirerande vis hur dess medlemmar försökt förverkliga den ädla krigaren som ideal, och jämför med liknande försök i andra kulturer (bland annat graalsriddarna i Europa). Samtidigt är han medveten om att jedin delvis är en hybrid mellan ksatriya och brahmin, bland annat på grund av förhållandet mellan guru och novis (jedi knight och padawan).
Sammantaget är det alltså en fascinerande bok Rosen skrivit. Den ger god inblick i hur aspekter av indisk myt och världsbild påverkat Star Wars, samtidigt som den gör det på ett inspirerande sätt och alltså får läsaren att ställa de eviga frågorna om hur man vill leva sitt liv och vilken typ av människa man vill vara (en Skywalker eller en Vader, kort sagt). Är man intresserad av traditionalism, särskilt indisk sådan, eller av Star Wars är det en bok som definitivt rekommenderas. Rosens studie visar också hur Lucas genom att använda sig av myter och arketyper kunnat skapa ett epos som fascinerat och påverkar miljontals människor, samtidigt som dess mer indirekt förmedlade koppling till autentisk tradition gjort att det inte haft samma påverkan på traditionalister som exempelvis Tolkiens verk. Samtidigt kan man som traditionalist konstatera att man redan som barn fängslades av filmerna om kampen mellan rebellerna och Imperiet. Man insåg då inte att mängden av världar och mer eller mindre fantasifulla varelser påminde om en del indiska historier, eller att jedin har tydliga likheter med andra traditionella krigare. Dessa likheter identifierar Rosen i sin bok.
Relaterat
Hero with a Thousand Faces
Rent Principiellt – Castaneda och döden
Om skribenten: Joakim Andersen
