Idag har en debatt uppstått kring Rädda Barnens rapport om barnfattigdomen. Rapporten kan vara värd att skärskåda närmare, då den belyser flera av vårt samhälles problem.

Rädda Barnen utgår i rapporten från en definition av barnfattigdom där barn som lever i familjer med låg inkomststandard eller försörjningsstöd räknas som fattiga. Med låg inkomststandard menas att man har inkomster under de som krävs för att klara de mest nödvändiga utgifterna. Denna nivå avgörs av SCB. Med utgångspunkt i denna definition lever 220.000, eller 11,5%, av landets barn i fattiga familjer. Efter att under en tid ha minskat började barnfattigdomen också 2008 att öka igen. Rädda Barnen konstaterar också att klyftorna i landet ökar. Samtidigt bör man notera att trots de alarmistiska tongångar som kan åtfölja denna typ av rapporter skriver också rapportens författare att 2007 nådde barnfattigdomen den lägsta nivån sedan mätningarna startades 1991. Och det är från 2007 års nivå ökningen ägt rum, 1997 var barnfattigdomen så hög som dryga 22%.

Rädda Barnen menar att Sverige genom att inte åtgärda barnfattigdomen misslyckas att leva upp till Barnkonventionen. Man gör en egen definition av diskrimineringsbegreppet, och baserat på att fattiga barn löper ökad risk att bli sjuka och mobbas menar man att barnfattigdom är diskriminering. Man kan ifrågasätta om diskrimineringsdiskursen är lika användbar idag som den var för några år sedan för att väcka sympati för en fråga, tidsandan har förändrats de senaste åren.

Härkomst och familjestruktur

Intressant är den statistik som visar att barn med utländsk bakgrund i 29,5% av fallen lever i fattigdom, medan det gäller 5,4% av barnen med svensk bakgrund. En fjärdedel av barnen i landet har någon form av utländsk bakgrund. Klyftorna mellan barn med utländsk respektive svensk bakgrund har också ökat under hela 2000-talet. Detta har tagits upp i flera av de nyhetsinslag och artiklar som berört rapporten, och innebär att barnfattigdomen riskerar att framstå som en ren invandrarfråga. Detta i sin tur är en av invandringspolitikens mer indirekta negativa följder för det etniskt svenska underskiktet, då det gör att deras barnfattigdom framstår som mindre viktig. När barnfattigdomen ses som en invandrarfråga kommer den också att ses som mindre viktig av många, då barnens fattigdom är en följd av föräldrarnas och då det trots allt framstår som absurt att en nyanländ som saknar både språkfärdigheter och högre utbildning ska ha samma inkomst som de infödda. Om Rädda Barnen förespråkar något sådant har de lämnat verkligheten långt bakom sig, och kommer få svårt att vinna stöd för sina förslag. De tycks dock vara medvetna om denna risk, då de i sina bilder valt ett stort antal blonda barn för att illustrera barnfattigdomen.

Nästan lika intressant är kopplingen mellan familjestruktur och barnfattigdom. I en era då kärnfamiljen ofta betraktas som förlegad visar det sig att bland barn till ensamstående föräldrar är fattigdomen 24,7%, att jämföra med 8,1% bland barn vars föräldrar lever i parförhållanden. Bland barn till ensamstående föräldrar med invandrarbakgrund är fattigdomen nästan 50%.

Slutsatser

Man kan dra ett flertal slutsatser av rapporten. Alltför stora klyftor i ett samhälle är inte förenligt med den solidaritet och folkgemenskap som en verklig demokrati och en verklig ödesgemenskap förutsätter. Våra förfäder visste detta, och hade därför återkommande omfördelningar av marken. I ett framväxande tvåtredjedelssamhälle kommer denna solidaritet att undermineras.

Här spelar invandringspolitiken en mycket negativ roll. Den skapar tämligen oundvikligt ett invandrat underskikt, vilket samtidigt gör att barnfattigdomen framstår som en invandrarfråga. Detta i sin tur innebär att den kraft som skulle ha kunnat läggas på att bekämpa den i ett mer homogent samhälle inte uppbådas. ”Svensson” är i grunden inte intresserad av att betala mer för ”Ahmed” än han redan gör, oavsett om han säger det öppet eller inte, och det kommer att märkas när han röstar. Man kan också ha en viss förståelse för detta. Välfärdspolitik och massinvandring framstår alltså som två svårförenliga storheter.

Samtidigt lägger Rädda Barnens rapport nästan hela sitt fokus på strukturella förklaringar till fattigdom. Detta är legitimt, fattigdomen ökar bland annat på grund av arbetslöshet, elmarknaden och försämringar av sjukförsäkringen. Ibland finns det dock även en mer kulturell förklaring till att barn växer upp i fattigdom. Det handlar här om föräldrar vars missbruk av exempelvis tobak eller alkohol drabbar familjens ekonomi, om normer och förebilder som gör att unga ibland blir föräldrar, et cetera. Denna förklaringsmodell skälls ibland för att vara reaktionär, vilket den också kan vara, men för att kunna motarbeta barnfattigdomen behövs både strukturella och kulturella perspektiv. Vi måste både förändra samhället och sprida nya normer och förebilder baserade på en mer europeisk antropologi. Både nyliberalismen och 68 års idéer måste ersättas.

Rädda Barnens rapport finner vi här:
Barnfattigdom

Relaterat
Kort om sjukförsäkringen
Myron Magnet – Drömmen och mardrömmen

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.