Den amerikanske skribenten Myron Magnet är vid sidan av sina kraftfulla polisonger kanske mest känd för boken The Dream and the Nightmare. Boken påverkade bland annat George Bush, som kallade den den näst viktigaste bok han läst och byggde mycket av sin ”compassionate conservatism” på den. Bushs stöd är kanske ingen garant för popularitet i ett svenskt debattklimat, men Magnets bok är ändå värdefull även för oss.
I likhet med den brittiske författaren och psykologen Theodor Dalrymple hävdar Magnet nämligen att framväxten av en underklass i Västeuropa och USA kan förklaras med 1968 års idéer. Men där Dalrymple främst hämtar sina exempel från sin karriär som psykolog i den brittiska slummen, utgår Magnet från den amerikanska samtidshistorien. Han indelar den amerikanska befolkningen i ”the Haves” och ”the Have-Nots”, och menar att 1968 års idéer uppstod bland ”the Haves”. Men där dessa idéer på sin höjd skadade de rika något, har deras spridning varit en katastrof för ”the Have-Nots”. De priviligierade hade det sociala skyddsnät som gjorde att de exempelvis kunde experimentera med droger och sexualitet utan att förstöra sin och sina barns tillvaro, de mindre priviligierade hade inte sådana marginaler. Undertiteln på Magnets bok är därför träffande: ”The Sixties’ Legacy to the Underclass”.
1968 års idéer och underklassens framväxt
The poor we have had always with us; but the underclass, with its distinctive pathology, didn’t begin to crystallize as a major American problem until the mid-1960’s. During the seventies, Urban Institute data suggest, it tripled in size… the underclass is almost wholly an urban population, concentrated in crumbling ghetto neighborhoods and prisonous public housing projects… it is overwhelmingly a minority population. Though only 12 percent of Americans are black, blacks account for at least 60 percent of the underclass. Hispanics, primarily Puerto Ricans, account for perhaps 20 percent.
– Myron Magnet
Magnet utgår, i likhet med Dalrymple och konservativa i gemen, från att värderingar och kultur har en avgörande betydelse för samhället. Som exempel tar han de asiatiska invandrare som på kort tid gått från fattigdom till framgång i USA, något ghettots afro-amerikanska befolkning inte gjort. Förklaringen kan alltså inte vara ekonomisk, då båda grupperna varit lika fattiga. Istället anser Magnet att det handlar om värderingar som gynnat asiaterna, såsom arbetsmoral, familj och en tro på att det är möjligt och meningsfullt att lyckas. Dessa värderingar har saknats i ghettot, inte minst på grund av att de ifrågasatts av 1968 års ”Haves”. Magnet konstaterar också att diskriminering inte kan förklara att underklassen växte fram i det afro-amerikanska ghettot just då. Studier visar att synen på diskriminering under denna tid blivit alltmer negativ, och en växande svart medelklass visade att det inte var omöjligt för afro-amerikaner att lyckas socialt och ekonomiskt. Magnet citerar också studier som visar att förvärvsfrekvensen var ungefär densamma för svarta och vita i USA fram till 1960-talet, och att man i det afro-amerikanska samhället också satte ett högt värde på kärnfamiljen. Men under 1960-talet hände något som fick en betydande del av den afro-amerikanska befolkningen att förvandlas från en underpriviligierad arbetarklass till en underklass.
Magnets definition av underklassen lägger stor vikt vid kultur och värderingar. Han noterar att det alltid funnits fattiga människor, men att detta inte inneburit att de inte kämpat för sina familjer eller sina lokalsamhällen. Inte heller har det på något ockult historiematerialistiskt vis omöjliggjort för dem att värdesätta personliga egenskaper som ansvar, arbetsmoral och självständighet. Tvärtom delade fattiga och rika ofta en världsbild där distinktionen mellan människor som var fattiga men hedervärda å ena sidan, och rena ”trasproletärer” å den andra, var central. Denna distinktion försvann dock när 1968 års priviligierade generation omdefinierade synen på samhället. Den hedervärda, hårt kämpande, fattiga familjeförsörjaren kom i deras ögon att framstå som lurad och lite löjlig, medan trasproletärer inte sågs som personligt ansvariga för sina handlingar utan som offer för strukturer. Ofta sågs rentav kriminella och liknande grupper som respektingivande rebeller.
Men som Magnet visar är en kärnfamilj och/eller föräldrar som ser sig själva som ansvariga för sina handlingar och sina barns framtid något som underlättar den uppväxande generationens möjligheter att bli bra människor och få ett bra liv. Genom att underminera sådana värderingar gjorde alltså 1968 års priviligierade generation de fattiga, och än mer deras barn, en genuin otjänst.
Magnet och de hemlösa
How legions of the mentally disordered ended up on the street, cold, sick, fearful, and in harms way, is an object lesson in how the cultural revolution worked – how advanced ideas about personal liberation came together with advanced ideas about political enfranchisement to create a climate of opinion and a body of social policy that harmed those at the bottom of society in the name of doing them good.
– Magnet
Magnet skildrar hur 1968 års idéer påverkat attityder och politik på flera områden. Han tar bland annat upp den nya synen på psykiskt sjuka som förtryckta, som ett uttryck för ett sjukt samhälle, och som individer som valt alternativa livsstilar. Med företrädare som Laing, Kesey, Szasz och Goffman fick denna nya inställning vittgående konsekvenser. De större institutionerna avvecklades, liksom i Sverige, i rask takt och många av de psykiskt sjuka hamnade på gatan eller i fängelset. För en del av dem var det positivt att lämna institutionerna, men för många av dem innebar deras ”alternativa livsstil” främst friheten att nerkylda och smutsiga, rädda och hungriga, barrikadera sig under broar eller att bidra till otryggheten i det offentliga rummet genom att skrika åt förbipasserande eller uträtta sina fysiska behov på gatan.
Magnet tar också upp de hemlösa, och den förvirring som präglar synen på dem. I den offentliga debatten talar man ofta om hemlösa familjer, och många föreställer sig en förvirrad psykiskt sjuk människa när ämnet förs på tal. Magnet visar dock hur merparten av amerikanska hemlösa i själva verket är missbrukare och kriminella, och hur familjerna nästan helt består av ensamstående mödrar som lever på bidrag. Han menar också att den sympati som de hemlösa som grupp åtnjuter beror på att de associeras med olycksaliga psykiskt sjuka, men att ”we have abandoned the mad to the streets in the name of a liberty that mocks them. We take the sympathy we owe them and lavish it indiscriminately upon those who happen to look like them and be standing near them.”
Magnet och de två revolutionerna
A lot of this is the fruits of the sexual revolution, the drug revolution, the freedom to be yourself, the self-gratification generation, the Me Generation. ”I’m not responsible, I’m not accountable.” Most people survive it, but some don’t.
– Dolald Johnson, Star of Hope Mission shelter
Magnet ger flera exempel på hur 1968 års idéer byggde på en upplevd allians mellan två intressegrupper. Å ena sidan handlade det om de priviligierade ungdomarnas personliga revolution, som inkluderade sådant som droger, sex, och friheten från ett stelnat och inskränkt borgerligt samhälle. Å andra sidan om en politisk och social revolution, där medborgarrättsrörelsen var ett centralt inslag. De priviligierade ungdomarna upplevde dessa båda revolutioner som sammanlänkade, men i praktiken har deras värderingar och världsbild allvarligt skadat de mindre priviligierade grupper de sympatiserade med. Deras orealistiska syn på den mänskliga naturen gjorde att de såg psykopater och antisociala våldsbrottslingar som offer för strukturer eller, i ett mer romantiserat skimmer, som rebeller. Snarare än som de nedbrytande inslag i redan utsatta stadsdelar de faktiskt är. Magnet noterar här att de av Freuds tankar som faktiskt var av värde här på ett mystiskt vis missades av denna annars så freudianskt influerade generation, nämligen att människan ingalunda är god av naturen. Snarare föds hon med ett antal aggressiva drifter, som först tämjs genom framväxten av ett överjag i mötet med civilisationen. Förutsättningarna för att ett sådant överjag ska kunna växa fram på ett bra sätt har därför konsekvent motarbetats av 1968 års ”rebeller”, bland annat i synen på människan som ett offer för strukturer snarare än en ansvarstagande agent och i den negativa synen på familjevärderingar och självdisciplin.
Magnet tar också upp hur den politiska korrektheten tagit ett strupgrepp om den akademiska miljön i USA. Flera av exemplen är direkt obehagliga, som när elever tvingats be om ursäkt i studenttidningar efter att de ifrågasatt fel saker eller hur man i University of Pennsylvania får lära sig att ”all whites are racists”.
The black candidates who are available to fill the quotas at the second-tier schools have lower test scores than the white candidates, and so on with the third tier and on down the line. With this burden of a disparity in academic preparation, it is no wonder that they fail disproportionately. A quarter of the blacks at MIT don’t graduate; those who do often have below-average grades. More than 60 percent of the black students at Berkeley never graduate… so colleges are succeeding very indifferently in helping minorities rise up the social and economic ladder.
– Magnet om kvotering
Magnet beskriver också hur det mycket omtumlande och konfliktfyllda experimentet med ”busing”, där svarta elever bussades till skolor dominerade av vita, ledde till att skolorna idag är mindre integrerade. De vita föräldrarna har antingen flytt med sina barn eller placerat dem på privata skolor. På liknande vis leder kvoteringen av svarta elever till elitskolor till att elever som egentligen inte har förutsättningar för dessa skolor hamnar där, vilket i sin tur leder till en mycket hög grad av personliga misslyckanden och tragedier.
Sammantaget är Magnets bok alltså en värdefull studie av hur en generation som trodde att de skulle kunna förena sina egoistiska intressen med en naiv altruism misslyckades fatalt, och under resans gång skadade mindre priviligierade grupper på ett så grundläggande vis att vi i både USA och Europa idag har omfattande underklasser. Samtidigt finns det brister i Magnets perspektiv. Att det delvis skulle ha berott på förändringar i de ekonomiska strukturer 1968 års ”rebeller” var så intresserade av är inget han utforskar, inte heller är han särskilt intresserad av de fattigas möjligheter att själva genom kollektivt handlande vända sig både mot dessa strukturer och 1968 års irrläror och falska förebilder (man kan här med fördel jämföra med genuin europeisk socialism). Idealet för Magnet tycks faktiskt vara den som anammar elitens värderingar och lyssnar på ”His Master’s Voice”. Detta är en brist, men perspektivet i övrigt torde vara tämligen originellt för den som är van att tänka i 68-generationens banor. Fattigdom kan ibland orsakas av felaktiga värderingar, och den frihet 1968 års priviligierade generation eftersträvade för samhället ledde istället till att mycket skadliga värderingar fick spridning. Den sexuella revolutionen och kritiken av kärnfamiljen ledde till en explosion av unga, ensamstående mödrar utan tillräckliga resurser för sitt mödraskap, synen på psykisk sjukdom som alternativa livsstilar ledde till att psykiskt sjuka dog rädda, ensamma och frusna, och synen på människan som ett offer ledde till att hon också blev ett. Deras antropologi var i grunden felaktig, och det samhälle som försökte applicera den i sin politik har också fått betala priset för det.
Relaterat
Dalrymple – Life at the Bottom
Om skribenten: Joakim Andersen
