Nationalbolsjevismen är en ideologisk strömning som rent språkligt och taktiskt framstår som ett missfoster. Grundtanken, att kombinera en sorts socialism med en sorts nationalism, är inte osympatisk men man stöter bort större delen av den potentiella målgruppen genom sitt namnval. Detta utesluter inte att individuella nationalbolsjeviker kan vara av intresse, en sådan är amerikanen bakom bloggen Mauryk2.

Av texterna framgår att Maury inte är någon ungdom. Han hade under 1960-talet kontakt med James Madoles National Renaissance Party, en idéhistoriskt mycket intressant rörelse. Under sin tjänstgöring i Vietnam bar Maury också ständigt med sig F.P. Yockeys magnum opus, Imperium.

Det som till en början kan stöta bort läsare från Maurys blogg är de vulgära illustrationerna, och det bitvis vulgära språk som dyker upp när samtida politik ska kommenteras. Analysen av det politiska systemet och Tea Partyrörelsen är ofta träffsäker, men detta hade gått att förmedla på ett snyggare sätt.

Yockey och Thiriart

Det är i presentationerna av historiska antiliberaler som Maurys styrka ligger. I artiklar som Yockey and National Bolshevism, Yockey and Russia, Yockey and his Method, Yockey and the Western Imperium, Francis Parker Yockey – an Intro, Jean Thiriart and the Alternative for Europe, Jean Thiriart: Prophet and Militant et cetera, utgår han från den europeiska tradition som representerats av F.P. Yockey och Jean Thiriart. Denna tradition såg framtiden för de europeiska folken i ett europeiskt imperium, men också att Europa efter 1945 ockuperades av de båda utomeuropeiska makterna USA och Sovjet. För både Yockey och Thiriart var Sovjet den minst skadliga av dessa, något som också illustrerats av hur de östeuropeiska folken kunnat undvika både massinvandring och kulturellt förfall trots decennierna av sovjetiskt styre. Maury är inte dogmatisk, och jämför bland annat Thiriarts syn på Europas naturliga gränser i södra Sahara (vilket innebar att Nordafrika och dess folk bör integreras både i det framtida imperiet och i de rörelser som verkar för det) med den islamkritiska Oriana Fallaci som i sin analys av samtiden enligt Maury har en hel del gemensamt med Yockey. Maury applicerar också ofta Yockeys tankar på USA.

Lawrence Dennis

Verkligt intressant är annars Maurys beskrivning av den amerikanske politikern Lawrence Dennis. Dennis var delvis av afro-amerikansk härkomst, men kunde passera för vit och blev under tidigt 1900-tal en av Nordamerikas viktigaste antiliberala tänkare. Han såg den ekonomiska ordningen som undermålig och instabil, men attraherades inte av vänsterns fantasier om en våldsam revolution som skulle utradera stora delar av samhället (folkmorden i Ryssland avskräckte). Istället föreställde han sig en revolution ledd av den medelklass som av systemets instabilitet hotades att deklasseras. Denna skulle installera en enpartistat, med en planerad ekonomi som lösning på den oreglerade kapitalismens kriser. Han såg detta som en oundviklig utveckling, och i efterhand kan man också notera att liknande åtgärder genomfördes av vitt skilda statschefer under 1930-talet (från socialdemokrater och fascister till liberaler och konservativa). Under sitt märkliga liv kom Dennis både att träffa historiska gestalter som Charles Lindbergh, Mussolini och Rudolf Hess, och dö med en afrofrisyr. Maury ser honom som en viktig ideologisk och teoretisk inspirationskälla, och tar bland annat upp honom i artiklarna W.A. Carto on Lawrence Dennis, Lawrence Dennis in a Nut Shell, Which Revolution – The View from Lawrence Dennis, When the Recession (or worse) is not like any other och When I hear the Word Kaput, I reach for my Lawrence Dennis.

Det är alltså i presentationerna av Yockey och Dennis som Maury är mest intressant för en svensk publik. Samtidigt gör han goda analyser av allt från ”antifascismen” till Tea partyrörelsen. Intressanta är också följande artiklar:

The Mother’s Movement as a Model
National Union of Social Justice (berör fader Coughlin, för de flesta sannolikt bara känd som ”antisemit”)
Drieu La Rochelle and the Critique of Marxism
African Blood Brotherhood

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.