En viktig del av Europas återfödelse utgörs av återkomsten av en mer traditionell människotyp, ett mer europeiskt människoideal. Mot den vänsterliberala ordningens konsumerande och konforma individualister ställer detta människoideal äkta individualitet, kamp, lojalitet och strävan efter självförbättring. Jean Thiriart använde begreppen ”Get More” och ”Be More” för att sammanfatta dessa båda inställningar till livet. Sannolikt är det också att de levde efter detta ideal som gör att män som Ernst Jünger, Yukio Mishima och Otto Skorzeny än idag väcker starkt intresse även bland människor som inte delar deras världsåskådning i övrigt. Genom sina händelserika och kompromisslösa livsöden påminner de om vad vi förlorat, liksom de illustrerar hur ett traditionellt människoideal formar bättre och mer intressanta människor än det vänsterliberala.

Detta traditionella människoideal har vissa likheter med Nietzsches övermänniska, men saknar hans överdrifter och vaga brist på konkretion. Till skillnad från Nietzsches diffust beskrivna övermänniska är det en människotyp som gjort sig gällande gång på gång genom historien, en människotyp som också stått i en organisk relation till de samhällen den verkat i, och för. Det finns en inre affinitet till människotyper som den japanska samurajen, den nordiska jomsvikingen, den spartanske soldaten och flera andra historiska eliter.

This country is dying of lack of men, not lack of programs.
– Corneliu Codreanu

Där den vänsterliberala antropologin är horisontell är den högerradikala vertikal, och präglas av strävan efter att förverkliga något högre. Detta blir extra tydligt i traditionalismen, särskilt som den beskrivits av Julius Evola. Den italienska kulturorganisationen Raido sammanfattade i två längre artiklar Evolas traditionalism, på ett sätt som torde vara av intresse både för traditionalister och politiska aktivister. Artiklarna har översatts och utgivits av Arktos med titeln A Handbook of Traditional Living.

Den första delen, The World of Tradition, beskriver den traditionella världsåskådningen. Sådant som tradition, auktoritet, kaster, det större och det mindre heliga kriget, dekadens, riter och myter tas upp på ett kärnfullt sätt. Mycket känner man igen från Evolas Revolt Against the Modern World, även om avsnitten om korsets och solens symbolism tillför ny information. Presentationen präglas också av den människotyp både författarna och Evola tillhörde, aktivistens och krigarnaturens. Redan denna del är därför av värde för traditionalister.

Den andra delen, The Front of Tradition, beskriver hur en traditionalistisk militant idag bör leva, och hur en organisation bör ta form. I denna del är det traditionella människoidealet mycket tydligt. Raido vänder sig till ksatriyas, krigarnaturer som kan leva enligt devisen Vita est militia super terram, ”livet är en soldats tjänstgöring på denna jord”. Man vänder sig inte till vem som helst:

The man who differentiates himself from the masses is he who is capable of acting in the modern world in an assertive and concrete way. Only a group formed by the willing association of men of this ”race” – men who have put themselves to the test by dominating rather than rejecting the outside world – will be capable of knowing how to act, with what means and strategy…

Men denna naturliga vitalitet måste kombineras med en människotyp som naturligt strävar efter att bli det bästa han eller hon kan bli. Raido beskriver hur det för denna är naturligt att vinna kontroll över både kropp och själ, liksom hur den sätter sig över sådant som egoism. Denna människotyp präglas av en särskild, opersonlig, stil, som är resultatet av ”suffering, discipline and love”. Man skriver:

Truth, loyalty, honour, justice and sacrifice will be the core principles in the formation of each militant.

Konfliktlinjen är tydlig. På ena sidan finns de grupper och individer som saknar känslan för dessa värden, som identifierar sig själva som ”förlorare” och som både uppträder och beter sig som sådana. Dessa är inte förmögna att ens förstå värdet av begrepp som sanning och heder, och tenderar att anamma historiematerialismens inställning att ”ändamålet helgar medlen”. På den andra sidan återfinns de grupper och individer Raido beskriver som sanningens försvarare. Formandet av en ny människotyp inspireras här i hög grad genom citat av Corneliu Codreanu, ledare för det rumänska Järngardet. Likheter finns därför med Derek Hollands ideal ”den politiske soldaten”, genom det gemensamma arvet från Codreanu.

Hierarki

Denna strävan efter att förverkliga högre ideal i den egna personen leder till en naturlig hierarki, när den ses som något önskvärt i ett samhälle. Alla människor klarar inte att leva med den inre spänning som präglar en ksatriya, där man konstant sätter sig över sådana drifter som rädsla, bekvämlighet och äregirighet. De som lever enligt den heroiska och aristokratiska modellen kommer då att få en högre position, oavsett om det sker genom institutioner eller mer spontant.

Raido citerar här Julius Evola:

”For in some superior men is effectively to be found what in others exist merely as a confused aspiration, foreboding or tendency, in such a way that the latter are inevitably attracted to the former, and take on a subordinate role”. Man tillägger att ”…it is the inferior, after all, that stands in need of the superior”.

En hierarkisk ordning följer naturligt av att man har en värdehierarki där vissa beteenden ses som mer beundransvärda än andra. Den som lever sanningsenligt, hedervärt och med självbehärskning och förmåga till uppoffring är i ett sådant samhälle en förebild, och en önskvärd ledare. Som de Benoist visat präglas vårt senmoderna samhälle istället av tanken att inget beteende är mer värt än något annat, av ett förvirrat och många gånger inkonsekvent motstånd mot värdehierarkier. Detta trots att de flesta av oss instinktivt inser att en brandman lever ett mer beundransvärt liv än en alkoholist, och också är mer lämplig för en auktoritetsposition. Noteras kan också att ett sådant samhälle som Raido och traditionalismen beskriver har en högre grad av reell mångfald än det senmoderna.

Sammantaget är A Handbook of Traditional Living alltså en inspirerande skrift, som samtidigt tvingar läsaren att rannsaka i hur hög grad han eller hon kompromissat med den moderna världen istället för att bli allt han eller hon kan bli. Inte alla människor ser utmaningar, kamp och offer som något positivt, något som kan förädla individen, men för den som instinktivt instämmer i tanken att det är kamp snarare än bekvämlighet som karaktäriserar ett liv värt att leva, kommer Raidos bok att slå an en sträng.

A Handbook of Traditional Living finns att köpa här: Arktos

Relaterat

Solguru – A Handbook of Traditional Living

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.