Det är imorgon riksdagsval. Förutsättningarna är goda för att Sverige för första gången sedan Ny Demokratis dagar får in ett invandringskritiskt parti i riksdagen, och att en klar signal sänds från folkdjupet till media och de sju större partier som intagit en konform inställning i invandringsfrågan. En inställning som ur ett europeiskt perspektiv idag också framstår som avvikande och otidsenlig.
Historiskt kan valet visa sig betydelsefullt på flera sätt. Under valrörelsen har vissa saker blivit så uppenbara att det krävs rejäla tillkortakommanden för att man ska kunna förneka dem. Detta gäller inte minst medias roll som aktör i den politiska processen, där man från snart sagt alla håll agerat för att sabotera för ett partis valresultat. Exempel bland flera är vägran att ge dem annonsutrymme, liksom tillsynes neutrala artiklar där ekonomer varnar för det lilla partiet. Det gäller också ”vänsterns” våld, där det lilla partiets valarbetare utsatts för allt från skränande och stenkastande motdemonstranter till knivöverfall. Media har inte kunnat låta bli att rapportera om detta helt, det finns idag också en politiskt inkorrekt bloggosfär med betydande genomslag. Dessa båda faktorer, medias roll som politisk aktör och ”vänsterns” öppna förakt för demokratin, har alltså blivit kända av en något bredare allmänhet. Det rör sig om två fenomen som politiskt inkorrekta försökt informera om i åratal. Nu är de kända av alla som kan se (i förbigående sagt gäller det idag flera av våra gamla ”käpphästar”, såsom utomeuropéers överrepresentation i viss brottsstatistik, och de kravaller och angrepp på bland annat ambulanspersonal och brandkår som dök upp för åratal sedan i Frankrike och nu även är vardagsmat i delar av Sverige).
Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.
– Fredrik Reinfeldt förklarar att den unge sverigedemokrat som fick ett hakkors inskuret i pannan av meningsmotståndare i förlängningen kan skylla sig själv
Etablissemangets uppträdande torde också ha varit så uppseendeväckande att många SD-sympatisörer tappat förtroendet för det, något som potentiellt är mycket positivt. Etablissemanget har länge varit lågpresterande, och vi behöver en legitimitetskris för att saker ska börja hända på allvar. Svensken har historiskt varit väldigt auktoritetsbunden och konform, vilket illustreras av de stora väljargrupper som är beredda att rösta med etablerade politiker som Sabuni och Björklund så snart de ens antyder att det kan finnas problem med integrationspolitiken. Många av de väljare som imorgon lägger sin röst på Sverigedemokraterna kommer därför att göra det med känslan av att de gör något förbjudet, närmast att de hädar. Detta är sunt, för etablissemanget har alltför länge åkt snålskjuts på den svenska auktoritetstron.
I valet och kvalet
Hur ska man då ställa sig som systemkritiker, svenskvän, högerradikal, eller vad man nu vara månde, i det stundande valet? Att man inte ska rösta på Reinfeldt, som i sin mediatränade framtoning alltmer för tankarna till Obamania, är uppenbart. Han må ha en mer statsmannaaktig uppsyn än Sahlin, men en statsman skyller inte terroristdåd på offret och ett ”nytt arbetarparti” förändrar inte sjukförsäkringssystemet på det sätt hans regering gjort. Särskilt inte när det i sin förlängning beror på att man vill ha utrymme att sänka skatterna och finansiera en mångdubbelt mer kostsam invandringspolitik.
Samtidigt är Reinfeldts popularitet ett tecken bland flera på att socialdemokratin i flera europeiska länder svikit sina rötter och kärnväljare, och att detta straffat sig genom en historisk kris för dem. Socialdemokratin har, trots de borgerligas tappra försök att följa i deras spår, också starkare kopplingar till direkt etnomasochistiska grupper som Expo, och dessa kan därför se fram mot en mer osäker framtid. Finansieringen till sådana grupper kommer troligtvis sina framöver, liksom den immunitet de åtnjutit bland annat i media. På så vis ingår Reinfeldts och Borgs popularitet trots allt också i Sveriges normalisering.
Det som sagts om Reinfeldt gäller också hans ”allians”-kollegor. Björklunds, Sabunis och Folkpartiets återkommande flirt med en invandringsskeptisk opinion inför varje val börjar nu bli tröttsam, särskilt som de aldrig levererar efter valen. Att rösta på dem för att de ”ställer krav” är idag liktydigt med att idiotförklara sig själv. Centerpartiet och Kristdemokraterna är inte ens värda att ödsla ord på. ”Alliansen” har fortsatt socialdemokratins besinningslösa massinvandringspolitik, vilket borde vara skäl nog för att inte rösta på dem. Skatter kan höjas och sänkas, lagar kan ändras, vägar kan rustas upp efter vanskötsel, men demografiska förändringar är svårare att göra något åt i efterhand.
Vad gäller de rödgröna har alla tre partierna anammat de politiskt korrekta frågorna. Det såkallade arbetarpartiet Socialdemokraterna för en invandringspolitik som skadar svenska arbetare och låginkomsttagare, bland annat eftersom den är så kostsam. På samma sätt står Miljöpartiet för en invandringspolitik som knappast kan ses som miljövänlig. Oavsett vad man kan anse om dessa partiers inställning i exempelvis sjukförsäkringsfrågan eller vad gäller anställningstryggheten är det alltså partier som genom sin invandringspolitik prioriterar fel. De medel de skulle kunna föra över från de rika till de fattiga genom skatter äts alltså upp av invandringens kostnader, samtidigt som vi även här får den demografiska förändring de borgerliga står bakom.
Återstår då Sverigedemokraterna. Inte heller här har vi ett parti utan fel och brister. Man ligger farligt nära assimileringsdiskursen, samtidigt som man har en provinsiell syn på Europa. Anammandet av islamiseringsdiskursen, en naturlig följd av assimileringsdiskursen, är också tveksam. Samtidigt nyanseras dessa brister av sådant som kontakterna med andra europeiska partier (en välvillig tolkning skulle här tala om en ”europisering underifrån”), liksom det mer etniska perspektiv som väglett utspelen i våldtäktsfrågan. Partiet befinner sig alltså i ett vägval, där etablissemangets oväntat fientliga inställning paradoxalt nog kan vara av godo. Det är tydligt att anpassning till etablissemanget inte kan ge särskilt mycket, samtidigt som en växande opinion är så trött på invandringspolitiken att de är beredda att rösta även på ett parti som media och politiker samfällt beskriver som drivet av ”hat”.
Historiskt vore det positivt om ett invandringskritiskt parti kom in i riskdagen 2010 (alternativet diskvalificerar ärligt talat svenska folket som tänkande varelser i ett europeiskt perspektiv). En möjlig lösning som högerradikal är därför att man röstar på Sverigedemokraterna i riksdagsvalet, men på kommunal nivå röstar med Nationaldemokraterna eller Svenskarnas parti där de har kandidater. Även den som identifierar sig själv som sverigedemokrat har en del att vinna på detta. Dels uppmuntras partiet att inte helt överge ett etniskt perspektiv när det finns reella konkurrenter, dels relativiseras och normaliseras partiet i ögonen på media och allmänhet av samma skäl.
Historiska trender
Allt måste förändras för att allt ska kunna förbli som det var.
– Lampedusa
Samtidigt är detta bara början på en längre historisk utveckling. Röstar gör man med långa mellanrum, det som sker däremellan är minst lika viktigt. Kulturella trender som det växande intresset för historia, släktforskning och hårdrock är därför lovande, liksom filmer som bygger på arketyper som vikingar, vampyrer och grekiska gudar. Sådana fenomen är också naturligt separatistiska, de tilltalar och intresserar europeiskättade och inte så många andra. Naturligtvis kan det ses som tråkigt att det i Europa vistas miljontals individer som är oemottagliga för, och ointresserade av, vår kulturs utveckling, men det är en följd av den politik som förts.
Mindre tråkig är nästa fas i svenskarnas och européernas återfödelse som folk och kultur. I en första fas har det i hög grad rört sig om invandringsmotstånd, och den sociala basen har i hög grad varit det Gramsci kallade ”classi subalterni” (underordnade skikt som arbetarklass, lägre medelklass och småföretagare, en gång omhuldade av vänstern men idag föraktade som ”obildade” och ”intoleranta”). I den andra fasen, förebådad av en Thilo Sarrazin, kommer vi att få se hur medlemmar av systemets mellanskikt och rentav dess elit inser att det inte fungerar (de som är oförmögna att inse detta kommer på sikt att bytas ut). Invandringsmotståndet kommer då att kompletteras med en livaktig ideologi- och kulturproduktion. Den defensiva första fasen, som kan summeras med orden ”rädda det som räddas kan”, övergår då också i en mer aktiv och skapande fas (som kan beskrivas med Guillaume Fayes begrepp vitalistisk konstruktivism).
Vi lever kort sagt i en händelserik historisk era. Socialdemokratins kris är ett första steg, den temporära borgerliga regeringen ett annat, liksom Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Elitrenegater som tyske socialdemokraten Thilo Sarrazin och gamle holländske liberalen Geert Wilders är också tecken i tiden, liksom de kulturella trender som kan vara svårare att identifiera. Men det kommer inte att sluta med detta, sakta men säkert vaknar Europa.
Läs även
Henrik Johansson – Min egen röstskola
Wodinaz – Åkesson & Falkvinge
Wodinaz – Schyman vs. Åkesson
Reaktion – Med M vid rodret kan man räkna med fler våldtäkter
Reaktion – 110/40 = Ett skämt
Solguru – Rösta Demokratiskt!
Solguru – Målbilden sprids
Jonas De Geer – En andra tillbakablick på Salt
Avmodernisera Miljöpartiet
Borgerlighet i kris
Förbjudna självklarheter
Socialdemokrati i kris
Me ne frego
Perspektiv på Piratpartiet
Om skribenten: Joakim Andersen
