Det svenska ”nyhetsflödet” företer ofta oroande likheter med en stillastående göl med obehagligt innehåll, eller rentav innehållet i en offentlig toalett, men till och från dyker det upp nyheter som kan vara värda en kommentar. Inte minst då de illustrerar hur svenska media fungerar, hur journalisterna som kast tänker, och vilket ytterligt dumt debattklimat vi fått i vårt land.
Rashetsande lärare slagen på klassresa
I Expressen kan vi läsa om en lärare som varit i Polen på en ”antivåldsresa”. Hela historien är så förutsägbar att den blir intressant. Tydligen har läraren och hans klass åkt till Polen på en indoktrineringsre… ”antivåldsresa” menar jag, för att motverka ”rasism” och ”främlingshat”. Läraren super sig full ihop med ett hårdrocksband och råkar då få ur sig att han hatar judar. Hårdrockarna slår honom då sönder och samman. Nyhetsvärdet tycks dock inte vara att en drängfull lärare åkt på stryk för saker han sagt på fyllan, utan nyhetsvärdet är de saker han sagt. Sådana här artiklar är aldrig kompletta utan en myndighetsperson som är ”bestört” och tycker att saker och ting är ”allvarliga”, och en sådan finns också med i Expressenartikeln. Man har frågat barn- och utbildningschef Per Uppman vad han tycker om det inträffade:
– Om uppgifterna stämmer bedömer jag det här som ett allvarligt övertramp. Sen får vi se vilka konsekvenser det får, säger Per Uppman.
Vad tycker om att han ska yttrat judehat?
– Om det stämmer så är det allvarligt.
Är du besviken?
– Ja, det kan du skriva upp. Ännu värre, jag är bedrövad, säger Per Uppman.
Frågan är dock om detta egentligen har något nyhetsvärde alls, utöver att en lärare blivit grovt misshandlad (detta tas dock snarare upp som en naturlig och rättfärdig följd av att han haft fel åsikter). Nyhetsvärde har lärarens eventuella druckna pladder bara i ett land där ”judehat” blivit den nya porren. Samtidigt väldigt förbjudet, men även ack så spännande och intressant. Man kan inte känna annat än förakt för debattklimatet i ett sådant land.
En annan nyhet under veckan har varit att flickorna på den mångkulturella Särlaskolan i Borås utsätts för sexuella trakasserier av olika slag från invandrarungdomar. Vi har länge känt till att det förekommer sådant på svenska skolor, det nya i sammanhanget är att man denna gång skrivit tydligare om de etniska sammanhangen.
Många tyckare har förfasat sig över det inträffade, och rektor Blomster som nyktert förklarat vad det hela beror på hängs ut som ett monster. Blomster sammanfattar det hela i orden:
De här killarna är djävligt spännande, de är halvbrottslingar och skittuffa för brudarna att hänga med. Men för det får de betala ett visst pris. I en del kulturer finns det kvinnor man roar sig med och andra man gifter sig med.
Och han har ju helt rätt. Vill man lösa ett problem bör man vara medveten om vad det beror på, och den moraliska upprördheten får man då lägga vissa band på. Vi ser då att rektor Blomsters ord om att man för betala ett visst pris är tillämplig på fler sammanhang än mångkulturella skolor. De är tillämpliga också på det svenska samhället, och dess tvångsmässiga vurm för massinvandring och mångkultur.
Man skulle kunna formulera det på följande vis:
Mångkultur är jävligt spännande, och det enda rätta om man inte vill verka vara en sån där jävla rasist som röstar på SD eller liknande. Men för det får man betala ett visst pris. Det kommer att invandra medlemmar av vissa kulturer med en syn på kvinnor som skiljer sig från den klassiskt svenska. Och med jämna mellanrum kommer det att vara deras kvinnosyn som sätter dagordningen. Och då kommer politiskt korrekta massinvandringsivrare att få inse att ”mångkultur” är inte bara ett fint ord, utan en realitet.
Som sagt: allt har ett pris. Det är bara synd att det är våra unga som ska betala priset för att överklassen bestämt att massinvandring är det enda rätta för vårt land.
Förundersökning mot misstänkt plagiat
Under veckan har vi också sett hur upphovsrättslagstiftningen blivit det nya ”antifascistiska” vapnet par excellence, alltid lika praktiskt att använda mot den som på minsta vis utmanar den politiskt korrekta normen, eller kan misstänkas göra det.
I korthet kan också nämnas att en studie av kränkningar och mobbning i den svenska skolan gjorts. Detta är i sig ett lovvärt initiativ, problemet är bara att den tycks falla i den vanliga fällan att förväxla påstådd kränkning med verklig kränkning. Det kan förekomma att någon känner sig kränkt utan att vara det, särskilt en person från en mer lättkränkt ”hederskultur”, utan att den faktiskt är det. Dessa fall räknar studien också som verkliga kränkningar tycks det som. Men vi kan inte vara så säkra på att ”var tredje mobbningsfall utförs av lärare” sopm löpsedlarna tycks vara.
En i sig ganska intressant debattartikel om att ”media nöjer sig med att vara knähundar” faller också i den fälla som sådana här debattartiklar ofta gör: den ger inga konkreta exempel, den är alltför luddig och diffus. Som läsare upptäcker man att man sitter och nickar, ”ja ja, media är knähundar, media uppfyller inte sitt uppdrag”, men att man inte har en aning om vad debattören egentligen syftar på. Min personliga erfarenhet är att detta medias svek mot sin etik är som störst när de har med nationalister att göra, men det nämns inte en enda gång i artikeln.
Trevlig läsning är dock en liten artikel om musikern Roky Erickson.
Om skribenten: Joakim Andersen
