Den främste systemkritiske författaren i vårt land är Henrik Johansson. Han har tidigare skrivit böcker som Sista steget, och noveller som Ett samtal med psykologen i antologin Svenska röster. Den flitige Motpolläsaren torde också ha stött på journalistiska bedrifter som när Johansson lurade KDU och flera andra ungdomsförbund i en medial fälla om filmad misshandel, och när han skildrade bakgrunden till polischef Lindgrens våldtäktsdom.
Den som tidigare läst Johanssons böcker och artiklar vet alltså redan att han utan problem kan jämföras med sina mer medialt erkända kollegor. Det vore ett hån att jämföra hans berättarkonst med en Stieg Larssons mellanstadiemässiga prosa, men även i jämförelser med verkliga författare som en Lapidus står sig Johansson väl. Vi har alltså här en författare som även skriver om politiskt inkorrekta ämnen, snarare än en ”politiskt inkorrekt författare”.
Med novellsamlingen Vattnet under broarna bekräftar han återigen sin ledande ställning, liksom att han fortsatt utvecklats som författare. Det som utmärkt hans tidigare berättelser är dels en känsla för psykologi, som ofta inkluderat mörkare aspekter av det mänskliga psyket, dels hans realistiska skildringar av vardagsmiljöer. Kvaliteter som är nödvändiga för varje skildrare av sin samtid och nära framtid. Samtidigt skildrar Johansson verkligheter de flesta av hans kollegor undviker, verkligheter som stämplats som politiskt inkorrekta men som just därför borde intressera varje seriös samtidsbetraktare.
Med den nya novellsamlingen visar Henrik också sin bredd som berättare, och att han fortsatt utvecklats som författare. Den som uppskattade debutromanen Sista steget kommer känna igen sig i noveller som Smittan, Vad folk egentligen menar, och Livstids fängelse. Samtidigt är de mer mångdimensionella än Sista steget, och innehåller ofta inslag av den mörka humor och de plötsliga vändningar i handlingen som är Henriks signum. Med Vattnet under broarna visar Henrik att han även behärskar den närmast lovecraftianska genren, och utan problem skulle kunna skriva en genuint obehaglig skräckroman. Objudna gäster är skriven i den nordiska sagotraditionen, och även om paralleller finns till dagens verklighet är det också en njutbar liten saga om troll och magi. Två helt vanliga och normala människor är mer tydligt samhällskritisk, medan Pilotens sista uppdrag för tankarna till genrer som alternativ historia och gestalter som Harry Turtledove.
Som helhet är det alltså en imponerande samling noveller, som kommer uppskattas både av den som känner Henriks berättarkonst sedan tidigare och den för vilken han är en ny bekantskap. Han levererar i de flesta novellerna en nattsvart kritik av det politiskt korrekta samhället, men det är samtidigt verklig skönlitteratur, inte den rena propaganda man kanske kan frukta. Både handling, psykologi och dialog är trovärdiga. Särskilt positivt är bredden och utvecklingen som berättare, vilket också gör att man redan ser fram mot nästa roman eller novellsamling.
Vattnet under broarna finns att köpa här: Vattnet under broarna
Om skribenten: Joakim Andersen
