De flesta såkallade ungdomsrevolter är egentligen inga revolter, och de människor som skapade dem är heller inte längre ungdomar. Man kan exempelvis fråga sig vad skillnaden är mellan de värderingar som uttrycks av Green Day och Mona Sahlin, eller mellan Lady Gaga och TV4.
Genuina ungdomsrevolter tenderar däremot att behandlas mer eller mindre repressivt. Detta var fallet med vikingarocken och skinheadkulturen under 1990-talet, det var också fallet med den elitistiska kretsen kring Boyd Rice under samma era. Mångsysslaren Rice, mest känd som grundare av enmansbandet NON, har under sin långa karriär skrivit ett flertal artiklar och texter, texter som samlats i antologin Standing in Two Circles. Antologin är intressant både som ett stycke nostalgi för oss som formades under 1990-talet, och som en lektion i nischad men framgångsrik metakultur. Rice skriver också bitvis mycket bra, bland annat är det en fröjdefull upplevelse att följa honom när han skadeglatt och föraktfullt dissekerar den politiskt korrekta människan och allt denne håller heligt.
Socialdarwinism och satanism
Rices karriär inleddes i undergrundkulturen. Han var en av de första noisemusikerna, och tillämpade mycket av dadaismens idéer på musikens sfär. Tillsammans med bland annat Throbbing Gristle var han också delaktig i att utveckla den genre som kom att kallas industrial. Under denna tid var han en populär figur inom den undergrund som också präglades av allmänt ”progressiva” sentiment, även om den industriella estetiken med dess råa och nihilistiska undertoner antydde en framtida utveckling i en något annan riktning.
Redan som ung hade Rice varit intresserad av tillvarons mörkare aspekter. Detta ledde till att han populariserade den filmgenre som kallas mondo, efter Mondo cane, ofta blodiga och frånstötande studier i den mänskliga existensens dumhet och futilitet. Det ledde också till ett intresse för ”spratt” av olika slag, ofta ganska grymma sådana. Men gradvis ledde det också till att han kom att lära känna grundaren av ateistiska Church of Satan, Anton Lavey. Flera av 1980- och 90-talens mer kontroversiella gestalter rörde sig i den då vitala miljön kring Church of Satan, bland dem författaren Jim Goad, Michael Moynihan från bandet Blood Axis, och Nikolas Schreck. Deras intresse för estetik och teman som var oförenliga med en politiskt korrekt sensibilitet finner vi också hos Rice, liksom hos den judiskättade Lavey. Lavey och Rice kom att bli nära vänner, och det hävdas i antologin att Rice var påtänkt som Laveys ”tronföljare” men valde att avstå. Rice besökte också Charles Manson i fängelset, och kom under en period att umgås flitigt med den dömde mördaren och sektledaren.
”Brutal reality has awakened us,” declared the Monists, ”from the pretty dreams of good, free, equal and happy people”. It also awakened them to such truths as ”diversity stands higher than equality,” and the acknowledgement that man is, at times, ”a predator”… after all, nature itself is a vast hierarchy of living creatures whose totality comprises an organic whole, and the laws which govern it are far harsher than those concocted by man to regulate his behavior.
– Boyd Rice, Monism
Samtidigt började Rice uttrycka sin socialdarwinistiska och elitistiska världsbild, något som ledde till reaktioner från den progressiva undergrundmiljön. Han provocerade med uppenbar njutning sina lättkränkta medmänniskor genom artiklar bland annat om vikten av våldtäkt för att bekämpa feminismen, och genom en estetik och symbolik som påminde om Europas 1930-tal, samtidigt militärisk och elegant. Hans användande av varghaken som sin symbol under denna tid sågs exempelvis som ett tydligt bevis på hans ”nazism”. Detta tema berör Rice i antologin bland annat genom resedagböcker där han beskriver hur han besöker Externsteine och viktiga byggnader från d’Annunzios och Mussolinis liv. Hans förmåga att kombinera medryckande och munter musik med misantropiska, stötande och skadeglada texter kommer också till uttryck i texter från album som Music, Martinis & Misanthropy och Hatesville!
Hans socialdarwinistiska världsåskådning ges det i antologin flera prov på bland annat genom artiklar som The Warrior Ethic och Nature’s Eternal Fascism, liksom texter baserade på Ragnar Redbeard och de Gobineau. Detta, liksom texter om Savitri Devi och vänskap med ledaren för American Front, Bob Heick, kom att få Rice stämplad som ”nazist” av stora delar av den progressiva miljön. Värt att notera är dock att hans socialdarwinism aldrig innebar antisemitism, då både Lavey och Parfrey samtidigt var judiskättade och tillhörde Rices närmaste vänner. Under denna period grundade Rice socialdarwinistiska thinktanken Abraxas.
Popkultur och tikibarer
…and perhaps the next time you think of the 1960s, you’ll remember that for every dirty hippie whining about the war in Vietnam, there was a clean kid in a bathtub having the time of his life.
– Boyd Rice, Bathtime Fun
En intressant aspekt hos Rice är hans intresse för popkultur, tikibarer, Disneyworld och liknande. Han utforskar inte minst dessa fenomens mytologi, bland annat tikibaren som ett uttryck för nostalgin för en annan era (en era då den europeiskättade mannens position föreföll ohotad, kan tilläggas). I projektet Spell letade Rice också upp exempel på tuggummipop med texter som hade nihilistiska, oroväckande eller allmänt mörka undertoner, ett intresse han delade med Lavey. Tydliga exempel på detta är Seasons in the Sun, och Johnny Remember Me.
Rice hade redan tidigt letat upp och populariserat bortglömda och marginella kulturfenomen, som outsidermusik, märkliga filmer, och glömda konstnärer och musiker. Hans intresse för manlig, alkoholbaserad gemenskap är här typiskt, han skriver också regelbundet för Modern Drunkard. I antologin gör han en intressant jämförelse av manliga dryckesgillen, från de aristokratiska ”gentlemens clubs” som under 1600-talet roade sig med att i fyllan och villan krossa näsor, pressa ut ögon och bränna ner hus, till Hellfire Club och Rat Pack. ”Tonight we’re going to party like it’s 1699”, summerar Rice artikeln.
Rices intresse för tikibarer och hawaiiinspirerad kultur bör här också nämnas. Överhuvudtaget är han en träffsäker observatör av popkulturens mytologier, alltså en Barthes ”från höger”. Hans känsla för popkulturen demonstreras också genom bland annat den enkla men genialiska ”inequality serpent”, och projektet Unpop. Försöken att förmedla elitistiska, ambivalenta eller socialdarwinistiska idéer och attityder genom popkultur är definitivt intressanta.
Monism och Abraxas
Rice har samtidigt länge varit intresserad av myter, religion och liknande. Redan tidigt var han intresserad av hedendom, och av gnosticismen. I guddomen Abraxas, och den nordiska eiwaz-runan, hittade han en symbol och representant för den jämvikt som han också beskrivit som Primal Law. Detta är logiskt, då hans intresse för tillvarons mörkare aspekter är en naturlig komponent av känslan för tillvaron som en totalitet.
Rice studerar i artikeln Monism den tyska rörelsen med samma namn, och finner att en syn på tillvaron som en totalitet med nödvändighet får antiegalitära konsekvenser. Hans förakt för förenklade världsbilder, som blundar för viktiga aspekter av människans eller historiens väsen, är också en följd av denna monism. Man kan finna Rices socialdarwinistiska perspektiv svårsmält och osympatiskt, men det är användbart på dagens Västerland. Människan är bland annat ett rovdjur, och en flock som frivilligt upplåter sitt territorium åt andra flockar är sjuk. Det är bland annat mannens uppgift att försvara sina intressen fysiskt, och de män som avsäger sig denna uppgift, av aldrig så nobla skäl, kommer att ersättas av andra. En flock som medvetet missgynnar sin elit kommer också att lära sig sanningen i talesättet att man får det man betalar för. Betalar man omfattande bidrag till utomeuropéer kommer man att få många sådana, om man beskattar urbefolkningen hårt för att få råd med detta projekt kommer man även att få färre urinvånare. Det är ett brutalt perspektiv i sin rättframhet, men den som ignorerar det gräver på sikt en grav både för sig själv och sina humanistiska ideal. Man kan här säga att det är från en position av styrka man får utrymme för humanism, och utan Rices perspektiv försvinner den styrkan snabbt.
Under många år har Rice också intresserat sig för ett idékomplex och en alternativ historia som gör gällande att flera av Europas kungahus i själva verket härstammar från den bibliske Jesus. Dessa teorier kom senare att populariseras av författaren Dan Brown, man frestas här att notera att Rice här återigen var flera år före sin tid. Rice kopplar teorin om en sådan blodslinje till historiska beskrivningar av några europeiska aristokratiska ätter som demoniska. Den angevinska ätten påstods härstamma från Satans dotter, och det sades om dem att ”from the devil they came and to the devil they’ll return”. Kung Rickard Lejonhjärta skämtade å sin sida om att det var arvet från Lucifer som gjorde att hans ätt tycktes sakna naturliga mänskliga känslor. Liknande historier fanns kring Merovingerna, som ansågs härstamma från Quinotauren, ett havsmonster. Den angevinska Melusine påstods vara en hamnskiftare som överraskades av sin man när hon till hälften befann sig i ormskepnad. Det kan tyckas vara en paradox att dessa aristokrater samtidigt med stolthet räknats av europeiska kungahus som förfäder, och ansetts härstamma från den bibliske Jesus. För den monistiske Rice är detta dock inte fullt så paradoxalt. Han har också släktforskat och menar att hans egen livssyn kan bero på hans arv från ätten Plantagenet.
Before Caesar, before Alexander, before Hiram of Tyre, Thoth, or Akhenaton, a single King reigned over all. His empire was so vast that he was known simply as the Lord of the Earth. So mighty was his power that he was remembered by some as a God; by others… the Devil. Rex Deus… Rex Mundi… His throne lies empty but the house survives. And behold, the throne is above in the Sun. And below, in the watery abyss. And lo, its stands before you. In legend it is said that the King has gone back to his sacred homeland and that he remains there still, in a near eternal sleep. One day he shall awaken from his slumber, take up his weapon once more, and return to reclaim his throne.
– Boyd Rice, Rex Mundi
Rice kopplar sin teori till ännu äldre kätterska traditioner, och menar att vi här har att göra med en ockult tradition och en blodslinje med rötter i den historiske Kain, kung Nimrod, och de forna kaldéerna. I sammanhanget tar han upp judiska myter och traditioner, bland annat att Kain egentligen var en son av Eva och Samael, alternativt Adam och Lilith, och den bibliska myten om de fallna änglar som avlade nefilim med människorna. För den som finner sådant intressant innehåller antologin ett par texter, Rice har också ägnat hemsidan Vessel of god åt sina studier av medeltida symbolik och genealogi, och judiska och gnostiska myter. Den hugade kan också rekommenderas artikeln Merovingian Mythos av Tracy Twyman, som samarbetat med Rice i dessa studier.
Sammantaget är Standing in Two Circles alltså en både givande och rolig bok. Man bör vara medveten om att det inte bara är de politiskt korrekta som kan ta anstöt av Rices artiklar, men om man vet med sig att man inte är särskilt känslig är det intressant att ta del av hans tankar kring naturens lagar. Det är också underhållande att få hånskratta hjärtligt åt hippies, batikhäxor, socialdemokrater och andra. Rice är också ett exempel på framgångsrik metakultur. Genom sin elitistiska, intelligenta och misantropiska inriktning nådde han människor som inte känt sig hemma exempelvis i den mer kollektivistiska och moralistiska ”vit makt-miljön”. Hans förmåga att starta och förutse trender är också av intresse, oavsett om det sedan gäller glömda filmer, retro-trender eller socialdarwinistisk satanism. De människor som påverkats av Rice inkluderar bland annat Marilyn Manson, som beskrivit honom som sin mentor. Hans inflytande på vår tids kultur är svårare att mäta, men han har lämnat bestående avtryck på allt från den industriella musikgenren till vissa retrotrender. Tillsammans med Moynihan och ett antal likasinnade påverkade han också några av 1990-talets mer genuint kulturkritiska miljöer i grunden, och visade hur en begränsad krets av begåvade individer kan lämna sitt avtryck i historien. På så vis kan man se Rice, Moynihan och deras krets som snarlika surrealisterna och beatnikkretsen. Även om man inte delar deras perspektiv och intressen till fullo, finns det då en hel del att lära av dem.
Om skribenten: Joakim Andersen
