Följer man svenska media kommer man förr eller senare att stöta på kriminologen Jerzy Sarnecki, som med en imponerande ihärdighet alltid står beredd att förneka att brottsligheten på något vis kan ha ökat eller vara särskilt allvarlig. Detta spridande av ”the shadow of a doubt” från en akademiker fyller en inte obetydlig apologetisk funktion, och påminner också om hur delar av vänstern instinktivt associerar varje tal om ökad brottslighet, eller brottslighet som ett samhälleligt snarare än enbart ett individuellt problem, med reaktion och fascism. I någon mån illustreras denna skillnad i attityder genom Alliansens debattinlägg i dagens SvD, där man angriper de rödgröna för att de vill sänka straffen för mord och grova våldsbrott.

Samtidigt finns det även inom vänstern kriminologer som utgår från en historisk verklighet och dess problem snarare än ideologi och apologetik. Bland dessa återfinns de såkallade vänsterrealisterna i Storbritannien, ”left realists” som John Lea och Jock Young. Särskilt kriminologen John Lea är här intressant. Han har bland annat deltagit i antologin The Condition of Britain, och även om han har ett tydligt vänsterperspektiv skiljer han sig ofta från den dominerande vänsterns syn på brott.

Brott som revolt

In this country, social war is under full headway, every one stands for himself, and fights for himself against all corners, and whether or not he shall injure all the others who are his declared foes, depends upon a cynical calculation as to what is most advantageous for himself… the dissolution of mankind into monads, of which each one has a separate principle, the world of atoms, is here carried out to its utmost extreme.
– Engels

Friedrich Engels beskriver i Den arbetande klassens läge i England hur den industriella kapitalismen slagit sönder samhällen och skapat ohyggliga miljöer i städerna. En aspekt av detta var den ökade brottsligheten, som Engels kopplade till kapitalismen. Dels eftersom livet som proletär i England brutaliserade och demoralisereade människor, dels för att det tidigt liberala samhället präglades av ett allas krig mot alla (i beskrivningen av detta påminner Engels ofta om konservativa författare, Carlyle tillhörde också hans ungdoms favoriter). Men också som en form av primitivt uppror. Eftersom överheten stiftar lagarna har historiskt flera folkliga fenomen kriminaliserats, från ”tjuvjakt” till fackföreningar. Under den tidigaste fasen av arbetarklassens rörelse i riktning mot självmedvetet subjekt inkluderade detta ”ludditernas” sabotage av maskiner, ”Captain Swings” mordbränder, och stölder från butiker och arbetsplatser. Samtidigt noterade Engels att detta var det mest primitiva stadiet och att det skulle följas av mer avancerade organisationsformer. Han var också medveten om att mycket av brottsligheten ägde rum inom klassen, såsom kvinnomisshandel.

En romantisk syn på brottet som revolt har hängt med sedan dess, inte minst i den anarkistiska miljön (där Couerderoy kunde tala om ”crime, the revolt of one” och Bakunin beskriva trasproletariatet som ”the flower of the proletariat”). Dessa attityder övergavs snart av den etablerade arbetarrörelsen. Men de återuppstod sedan i en mer akademisk miljö, inte minst sedan 1968 har de varit starka, vänsterrealisterna talar om ”left idealists”.

Meanwhile working-class communities are further weakened and demoralised by the growth in debilitating interpersonal crime – theft, robbery, domestic violence and rape.
– John Lea

Vänsterrealistiska kriminologer som Lea kritiserar denna romantisering. Detta bland annat då situationen är en annan än under Engels tid, och fenomen som hade en viss funktion då har en annan nu. Detta gäller bland annat brottet, som då ibland var ett led i en ung arbetarklass revolt innan den utvecklade mindre primitiva organisationsformer. Idag finns redan sådana organisationsformer, och i mer socialt segregerade städer blir dessutom det hela nästan uteslutande något som riktas mot de opriviligerade. Från att ha varit individuella handlingar har brottsligheten, inte minst droghandeln, också inordnats i rent kapitalistiska förhållanden (Lea har bland annat studerat det svarta kapitalet och den organiserade brottsligheten). Kapitalet må vara svart, och det må röra sig om en ”violent capitalism”, men kapitalism är det likafullt. I en sådan situation kan det knappast ses som progressivt, då det slår hårt mot arbetarsamhällen genom droger och deras effekter, och den typ av ”violent capitalists” som de kriminella nätverken många gånger är.

Har brottsligheten ökat?

These areas face two sets of problems, in reality two sides of the same coin. Firstly they suffer from a collapse of social regulation, or informal social controls. That is to say any sense of local community, of trust and leadership, of respect for the authority of parents, of older and experienced people in the locality is precarious if not absent.
– John Lea, The return of the dangerous classes

Lea beskriver också hur brottsligheten ökade kraftigt under början av 1800-talet, men minskade under dess senare halva. Detta berodde bland annat på att kapitalismen då genererade ökat välstånd, att arbetarkvarter och -organisationer utövade social kontroll, och på grund av ansträngningar från borgerliga kretsar att förbättra livet i städerna.

Sedan 1950-talet har brottsligheten i Storbritannien dock åter ökat, något som eskalerat sedan 1970-talets krisår och nedskärningar. Lea kopplar detta bland annat till relativ deprivering, exkludering/”utanförskap”, och socialt sönderfall. De klassiska arbetarkvarterens sociala kapital slits bokstavligt talat sönder som följd bland annat av ekonomiska tendenser som gör att växande grupper står utanför arbetsmarknaden. Lea refererar här till Christopher Lasch, och menar att den överhet som på 1800-talet genom reformer försökte integrera ”de farliga klasserna” i samhället idag är mindre intresserad av det då ”eliten” idag brutit med nationalstaten, hellre identifierar sig med en global elit och isolerar sig i separata samhällen (som gated communities och egna skolor).

Crime is a real problem and especially to working-class people who suffer disproportionately from personal crime, such as robbery, assault, burglary and rape.
– Pat Carlen

Detta är också ett betydande problem för arbetarklassens medlemmar, något vänsterrealisterna inte av ideologiska skäl sticker under stol med. Brottsligheten har ökat, och den drabbar främst de redan resurssvaga. Frågor om otrygghet och brottslighet är därför legitima och reella, den som skyggar för dem försvarar snarare systemet än arbetarklassen. Vänsterrealisterna menar här även att vänstern måste ta tag i dessa frågor, då alternativet är att en ”lag och ordning”-höger gör dem till sina. Deras konkreta förslag är flera, bland annat ökat samarbete mellan lokalsamhällen och polis (med ett ökat lokaldemokratiskt inslag), ökad kunskap om kopplingen mellan samhälleliga faktorer som massarbetslöshet och ökad otrygghet, och mindre fängelsestraff (då dessa anses skilja brottslingen från lokalsamhället och vidareutbilda kriminella ses de som aktuella bara i särskilda fall). Samtidigt finns det en gräns för vänsterrealisternas realism, de studerar exempelvis hellre institutionell rasism i poliskåren än koppplingen mellan den sena kapitalismens massinvandring och brottsligheten.

Som man kan ana redan av referensen till Lasch finns det ett populistiskt inslag i vänsterrealisternas betoning av lokalsamhället som en viktig faktor i kampen mot den ökade brottsligheten. Deras analys innehåller brister och luckor, man kan här nämna sådana ändrade attityder som sprids av konsumtionssamhället och konkurrerar ut äldre arbetarklassnormer, som en faktor bakom lokalsamhällets kris. Där har man mer nytta av en konservativ som Theodor Dalrymple än vänsterrealisterna. Men som helhet ger de ett nyttigt perspektiv som enkelt kan kombineras med en populistisk eller lokaldemokratisk grundsyn, och dessutom visar hur apologetisk och reaktionär, i ordets sämsta betydelse, en Sarnecki faktiskt är. Ett samhälle som inte kan garantera den rent fysiska och ekonomiska säkerheten för ”vanligt folk” är inget legitimt samhälle.

Länkar

John Lea

Dalrymple – Life at the Bottom
Saviano – Gomorra
Primitiva rebeller
Traditionella banditer

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.