Den tyske samhällsfilosofen Jürgen Habermas har ibland räknats till Frankfurtskolans ”andra generation”, efter grundare som Adorno och Horkheimer. Detta innebär att han står för ett flertal negativa positioner, bland annat vad gäller den tyska historien och synen på statens grund. Habermas är på dessa områden både universalist och globalist, och förenlig med vår tids etnomasochistiska sentiment. Särskilt tolerant mot oliktänkande är han heller inte, vilket bland annat beskrivits av Paul Edward Gottfried.
Samtidigt finns det värdefulla inslag hos den tyske samhällsfilosofen. Hans analys av hur systemets värld, i form av byråkrati och marknad, inkräktar på ”livsvärlden” är ett tydligt exempel på detta. Habermas har därför ibland nått oväntade slutsatser i sin syn på familj, religion och lokalsamhälle, man kan också utan problem dra slutsatsen att motståndet mot massinvandring är ett exempel på lokalsamhällen som försöker försvara sin livsvärld mot systemet. Man kan även identifiera en kritik av massamhället som ligger nära kulturpessimismen. Som kuriosa kan nämnas att den politiskt inkorrekte anarko-kapitalisten Hans-Hermann Hoppe studerat för Habermas.
Den kanske mest användbara aspekten i Habermas tänkande rör hans analys av det han kallar den borgerliga offentligheten, detta då den ger en förklaring till det demokratiska samtalets död.
Historia – från antik offentlighet till feodal representation
Som vanligt när det gäller Frankfurtskolan utgår Habermas i hög grad från den europeiska kultur- och idéhistorien, även om slutsatser ofta dras som är skadliga för den europeiska framtiden. Utöver referenser till von Treitschke och Carl Schmitt använder han sig därför av begrepp med ursprung i det antika Grekland. Det rör sig om offentlig och privat sfär, polis och oikos. Det senare var förutsättningen för deltagande i det förra, endast patriarken med ett eget oikos kunde ta del i det offentliga livet. Det offentliga livet, med politik, krig och spel, ansågs också mer meningsfullt än det rent biologiska livet i oikos. Dessa begrepp används än idag, men med en annan betydelse än hos grekerna.
Under medeltiden var gränserna mellan dessa sfärer i praktiken diffusa, feodalherren var både en privat och politisk potentat. Begreppen användes dock ändå. Habermas noterar här även representationens betydelse, makthavarna visade upp sin makt i offentligheten, genom sina höviska seder och språk, genom tornerspel, och genom sin prakt. Att rikedom, bildning och prakt kan spela en ideologisk roll känner vi till även idag.
Den borgerliga offentligheten och dess motsättningar
Med det feodala systemets nedgång växer det istället fram något Habermas kallar borgerlig offentlighet. Till en början är det utbytet av information och argument i en relativt snäv krets av borgare. Denna offentlighet befinner sig mellan den privata sfären, det vill säga familjen och det ekonomiska livet, och staten. Som idealtyp kommer den att spela en viktig roll för borgarna, då de ser den som en sfär där man genom diskussion kan finna de rätta svaren. Den positiva synen på åsikts- och yttrandefrihet hänger intimt samman med det. Habermas målar upp en användbar modell av livet i det borgerliga samhället. Dels fanns det en stat, en skattestat med en relativt begränsad förvaltning (och ett hov, en spillra från den feodala representationen).
Underordnade staten fanns den privata sfären, som indelades i två avdelningar. Dels ”intimsfären”, som inkluderade familjen. Till denna intima sfär knöts sentimentala, och upplevt allmänmänskliga, känslor. Dels den ekonomiska sfären, marknaden.
”Mellan” staten och den privata sfären fanns den borgerliga offentligheten, den sociala sfär där man genom tidskrifter, diskussionsklubbar, frimurarsällskap, kaffeföreningar och mycket annat möttes med argument och information. Förhoppningen var att man på så vis tillsammans skulle kunna nå de rätta slutsatserna.
Till dessa olika sfärer knöts olika aspekter av människan. I intimsfären var man en människa, i den ekonomiska sfären var man en ägare av egendom, och i det politiska livet en medborgare. Dessa funktioner hängde ihop på så vis att egendom och bildning var en förutsättning för att man skulle kunna delta i den offentliga sfären (länge knöts också rösträtten till egendom).
Habermas noterar att det här fanns en inneboende motsättning; mellan begreppen människa, medborgare och borgare/egendomsägare. Alla människor var nämligen inte ägare av egendom, och när röst- och yttranderätt utsträcktes till att omfatta även icke-borgerliga grupper blev detta tydligt. Istället för diskussioner i en socialt homogen krets med både utbildning och gemensamma intressen, kom offentligheten att präglas av klasskamp. Detta oroade många liberaler, som menade att ”den allmänna opinionen” kunde vara ett väl så allvarligt hot mot åsiktsfriheten som staten.
Massamhälle och offentlighet
I takt med kommersialiseringen och den ekonomiska, teknologiska och organisatoriska koncentrationen har de [media] emellertid under de senaste hundra åren utvecklats till samhälleliga maktkomplex så att de just genom att förbli i privata händer på många sätt kom att hota publicistikens kritiska funktioner. I förhållande till pressen under den liberala eran har massmedierna å ena sidan en ojämförligt större räckvidd och verksamhet, och med dem har offentlighetens sfär själv utvidgats. Å andra sidan har de förskjutits allt längre ut ur denna sfär och återförts till varuutbytets sfär – ju mer publicistiskt effektiva de blev, desto mer utsatta blev de för individuella eller kollektiva privatintressen.
– Habermas
Historiepessimisten Habermas visar sig tydligt i skildringen av hur den borgerliga offentligheten förändras i grunden av massans, välfärdsstatens och de byråkratiska organisationernas samhälle. Relationerna mellan privat och offentlig sfär förändras när media börjar domineras av stora företag med egna intressen, liksom när reklam och storföretags PR framträder på den historiska arenan. Idealet av upplyst diskussion, utbyte av argument, kan knappast ses som tillämpligt i ett samhälle med några få mediaföretag och en ständig bakgrund av reklam. Samtidigt präglas det post-liberala samhälle Habermas beskriver av alienation, något som är en följd av att det är massans samhälle. Individen kan inte längre göra sin röst hörd, utan måste ansluta sig till organisationer/partier. Men i dessa uppstår byråkratier med egna intressen, och individens intressen medieras till oigenkännlighet. Ett exempel bland flera är att man som svensk fackansluten plötsligt av sitt eget fack får veta att ens egna åsikter är ”främlingsfientliga” och måste ”bekämpas”. I medierad form bekämpar man sig själv.
Den litterära offentlighetens förfall… publiken har splittrats upp i en minoritet icke-offentligt resonerande speicalister och i den breda massan offentligt mottagande konsumenter. Därmed har den förlorat en publiks specifika kommunikationsform.
– Habermas
Samtidigt atrofierar den privata sfären tills den enbart omfattar familjen, medan staten genom välfärdssystemen växer till historiskt oanad storlek. Det blir i denna situation av stor vikt för intresseorganisationerna att kunna påverka staten, och Habermas beskriver hur det då sker ett ”församhälleligande” av staten. Samtidigt växer det även här fram byråkratier, och genom statens tillväxt och församhälleligande kan man tala om en refeodalisering. Gränserna mellan stat och marknad blir också milt sagt flytande.
Extra oroande är att den offentliga diskussionens utbyte av argument ersätts av manipulation och konsumtion, av en amorf massa som påverkas genom känslobaserad reklam, av mediala oligopol, et cetera. Habermas framstår närmast som dystopisk i sin skildring av hur verkligheten skiljer sig från det borgerliga idealet. Vi går från en situation med en kritiskt resonerande publik, till en massa av konsumenter.
Post-liberal totalitarism
För den som anar att något är allvarligt fel på det samhälle där han eller hon lever, att de ord som används i det offentliga samtalet inte längre beskriver verkligheten, erbjuder Habermas modell av det borgerliga samhället mycket av värde. Man inser då snabbt att i det offentliga samtalet används ännu begrepp från det borgerliga samhället, men vi lever inte längre i det, förutsättningarna är idag helt andra. Sådana begrepp är åtskillnaden mellan privat och offentligt, yttrandefrihet, och för den delen offentligt samtal.
Man kan här lägga till att nya klassegment vuxit fram knutna till den sociala stat som idag är en terapeutisk stat, den såkallade Nya klassen. I samband med detta tycks gränserna mellan de borgerliga sfärerna ha brutit samman totalt. Politikerna invaderar intimsfären, med en allt tydligare styrning av allt från föräldraledighet till genuspedagogik och friskolor (något som idag även gäller till namnet borgerliga partier). Samtidigt framstår allt oftare media som den verkliga makthavaren, och manipulerar politiken på ett sätt som Habermas sannolikt inte ens kunde föreställa sig när han 1962 skrev Borgerlig offentlighet. Privata aktörer och företrädare för den Nya klassen kontrollerar genom de likstela resterna av offentligheten hela samhället. Att i det läget använda begrepp som demokratiskt samtal fyller enbart en ideologisk funktion, och inger bara en falsk tro på att samhället fortfarande fungerar enligt sina officiella förkunnelser. Begrepp som rättssäkerhet och flerpartisystem användes även i Sovjetunionen, men även där rörde det sig om en viss diskrepans mellan systemets självbeskrivning och verkligheten.
Man kan samtidigt i vårt samhälle identifiera något som påminner om den gamla borgerliga offentligheten, där en socialt homogen grupp med likartade intressen och åsikter monopoliserade debatten. Skillnaden är att idag rör det sig om företrädare för den Nya klassen, journalister, akademiker, och andra tyckmyckna mellanskikt med åsikter som ligger i linje med 1968 års idéer. De är också lika rädda för ”pöbeln” som sina historiska föregångare.
Den demokratiska potentialen idag ligger då inte minst i internet, liksom i att växande delar av den nya klassen tappar tron på sitt eget samhälle i takt med att det tydligt fungerar allt sämre. Vad man bör sätta i dess ställe är då en annan fråga. Att som paleolibertarianer tro att historien kan vridas tillbaka till den fria marknad som fanns på 1800-talet får betraktas som direkt reaktionärt, men man bör i varje fall sträva efter att befria intimsfären/familjen från staten, liksom att befria det politiska från medias privata aktörer. Den indo-europeiska hierarkin på detta område är att det politiska är överordnat det ekonomiska, liksom att makt ska utövas öppet och med fullt ansvarstagande. Likaså bör den lättmanipulerade och flyktiga massan ersättas av organiska och korporativa grupper, oavsett om det sedan rör fungerande lokal- eller korporativ arbetsplatsdemokrati. Uppenbart när man läser Habermas är att vi har en hel del arbete framför oss.
Relaterat
Legitimitetskrisen och det apatiska samhället
Kort om Pride och det offentliga rummets sexualisering
Sloterdijk och den postmoderna massan
Efter liberalismen – den terapeutiska staten
Yttrandefrihet bortom liberalismen
Om skribenten: Joakim Andersen
