En intressant figur från den anglosaxiska världen är den ädle rövaren Robin Hood. Hans myt har tolkats ett otal gånger, senast av Ridley Scott i filmen som bär den fredlöses namn.
Det är i grunden tämligen ointressant om en historisk Robin Hood funnits, mer intressant är det hans myt berättar om den folkliga världsbilden och moralen. Den framstår då inte som särskilt subversiv i traditionell mening, utan bekräftar snarare de rådande normerna i en situation där makthavarna svikit dem. Robin försvarar de kristna dygderna i en situation där kyrkan som institution inte längre gör det, och han representerar den ”sanne kungen” som förverkligar en syn på den goda suveränen som har urgamla indo-europeiska rötter (här för Robin Hood tankarna till den vehmiska rätt som i kejsarens namn utkrävdes mot illegitima potentater på lokal nivå i det tysk-romerska riket).
Det fanns historiskt ett stort antal fredlösa som av folket sågs som ädla och som motståndare till illegitima härskare. Dessa har av marxisten Eric Hobsbawm kallats ”sociala banditer”. Folkets längtan efter hjältar var inte sällan så desperat att de tillskrev rena psykopater mer ärofulla motiv, men det finns också flera exempel på sociala banditer som verkligen ägde sådana. Vaga ekon av fenomenet ser vi när danska Hells Angels tog ställning mot ”schakaler” och Original Gangsters mot sexbrottslingar.
Samtidigt har figuren Robin Hood kopplats till äldre gudar, bland annat Oden och Puck. Indicier på sådan sammanblandning av mytiska element och historiska gestalter är att Robin Hood ibland var ”May King” i samband med majfestligheterna, och att giftermål mellan en Robin och en Marian förekom i samband med de franska motsvarigheterna.
Ridley Scotts Robin Hood
Regissören Ridley Scott ligger bakom flera tidlösa filmer som Alien och Blade Runner. Det är därför lovande att han tagit sig an att tolka myten om Robin Hood, som på många sätt är en central europeisk myt. Scott har i filmen tagit fasta på det politiska spelet och den historiska miljön, och tonat ner andra aspekter.
Hans Robin Hood är egentligen en ofrälse korsfarare som efter att Rickard Lejonhjärta stupat i Frankrike återvänder hem till ett England som vanstyrs av prins John. Han kommer att dras in i den franske kungens intriger för att erövra landet, intriger som inte minst sköts av en högboren förrädare (skickligt spelad av Mark Strong). Scott har lagt begränsat fokus på Robins värv som rövare, och antyder att detta äger rum efter filmen. Istället står det politiska spelet i centrum, på ett tämligen lyckat vis. Skildringen av livet under den historiska epoken är också god, och kan nästan kallas socialrealistisk. Vi får följa livet i kung Rickards armé, liksom på landsbygden och i hovet, på ett sätt som levandegör det.
Metakulturellt är det intressant att den obligatoriska arab som en period var självskriven som medlem av Robins ”Merry Men” saknas i Scotts version. Likaså kan man notera att en grundläggande fosterlandskärlek är utgångspunkten för filmen. När landet hotas av fransmännen står folket, hög som låg, enat. Ett led i fiendens planer är också att öppna landet för härjande band av fransmän. När de bistra herrarna bakom webblogg Oskorei såg filmen präglades salongen av implicit whiteness, Robin Hood är en europeisk myt och publiken utgjordes av etniska svenskar.
Scott har också vävt in en del intressanta fenomen, som det mjöd broder Tuck brygger och den gigantiska vita häst som inkarvad i klipporna bevittnar filmens slutstrid. Även Magna Carta spelar en viktig roll i filmen, och påminner om att den orientaliska despotismen aldrig varit ett ideal i norra Europa. Likt indo-europeiska Männerbund har också Nottinghams barn förvildade kommit att leva i skogen.
Samtidigt har Scott försökt väva in för många olika inslag i sin film, vilket gör att flera av dem aldrig riktigt ges tillräckligt fokus. Kärlekshistorien mellan Marion och Robin engagerar exempelvis inte, och figuren Robin Hood blir aldrig helt levande. Några av inslagen mot slutet känns inte heller trovärdiga (för mycket ska inte sägas om dessa, utöver att de involverar små hästar).
Däremot gör flera skådespelare goda insatser, inte minst Mark Strong och Max von Sydow. Även Crowe och Blanchett gör godkända skådespelarinsatser. Filmen är också snyggt gjord, och fångar tidsandan i ett svunnet Europa (även om styckena som berör politiska ideal tyvärr kan upplevas något infantila och senmoderna). Filmen kan också ses som ännu ett led i det återupptäckande av europeiska myter vi nu bevittnat ett tag, där filmer som Valhalla Rising, Twilight och Alice in Wonderland också kan nämnas.
Ridley Scotts Robin Hood får därför tre stora trollkarlshattar i betyg av fem möjliga. Den främsta invändningen är att den är i längsta laget, men det är en spännande och estetiskt tilltalande historisk film.
Relaterat
Om skribenten: Joakim Andersen
