Den brittiske nietzscheanen Anthony Ludovici är inte minst intressant som representant för en generation av konservativa som ännu inte hade kapitulerat för liberalismen. Han var öppet negativ både till manlig och kvinnlig rösträtt, och även till den form av absolut privat egendom som den moderna marknadsekonomin bygger på.
Demokrati
On the contrary, the relative safety with which selection for the administrative offices could as a rule be effected by lot in ancient Greece, shows how high the average level of capacity among the free adult male population was, and Professor A. J. Grant was abundantly justified when he declared that ”the fact that the lot could work shows clearly how high was the average of ability in the Athenian State. No modern State could adopt such a system with such a measure of success.” (GREECE IN THE AGE OF PERICLES, 1914, Chap. VII). We can imagine the wild chaos that would ensue in our affairs if we did adopt such a system.
– Ludovici om lottning som ett inslag i den grekiska demokratin
Ludovici menade att redan ordet ”demokrati” var en bluff, eftersom likheterna mellan den antika grekiska demokratin och dess moderna namne inte var särskilt stora. Den grekiska demokratin byggde på direktdemokrati och lotter användes för att utse flera ämbetsmän. Staten var också så liten och dess etniska sammansättning så homogen att den var hanterbar och en reell solidaritet var en möjlighet. Människomaterialets kvalitet var också sådant att lotter riskfritt kunde användas för att utse ämbetsmän.
Den moderna demokratin utmärks på alla dessa punkter av motsatsen, och att använda samma begrepp för de båda företeelserna blir förvirrande. Ludovici betonar att en av förutsättningarna för en demokrati är just antropologisk, en särskild människotyp och ett specifikt människoideal måste vara dominerande. Han skriver att: ”all adult members of a Democracy, whether they state it explicitly or not, are pledged to self-preservation and to the vigilant custody of all those features of their common life which enable them to survive and to safeguard their national identity, dignity and independence in the eyes of the outer world. In short, team-work for the common good, is the ideal supposed to animate all democratic peoples. If it fails to do so, their humblest claim to supersede an oligarchic, aristocratic or monarchial polity, falls to the ground.”
Han konstaterar att den moderna liberalismen bygger på tron att människan är god av naturen, och att den därför inte närmare studerar denna antropologiska grundfråga. Han menar också att demokratin i vår tid är intimt kopplad till jämlikhetsideologin, som i sin tur är knuten till avundsjuka. Detta betyder att demokratin på sikt riskerar att leda till kommunism.
It is precisely because the people are only too keenly aware of what they want and too abysmally ignorant of what their nation wants for its survival in prosperity and strength, that Democracy is so disastrous. The people want advantages concerning which they have the fullest and most intimate information and in which their most powerful passions are engaged. The rest is all blurred, vague, unsupported by any facts to which they have immediate access, or are able to obtain success.
– Ludovici
Ludovici menar dels att väljarkåren saknar tid och kunskap, dels att den är självisk och avundsjuk, och alltså saknar förmågan att sätta det gemensamma bästa främst. Den blir därför ett lätt byte för demagoger och resursstarka grupper. Ludovici anknyter också till Le Bon, som studerat massans psykologi, och menar att individen i demokratins anonyma sammanhang fungerar på samma vis som i en pöbel (här kan man jämföra med korporativister, som varit inne på liknande resonemang och menat att människan fungerar bättre i sina naturliga gemenskaper, som arbetsplatsen, och att en levande demokrati därför bör bygga på dem). Dåliga beslut som bygger mer på känslor än på kunskap blir följden.
…the fundamental unfairness of democracy. For, if it is hopeless to expect the masses to be sufficiently knowledgeable and interested to judge the difficult problems of legislation, is it not unmerciful to hold them ultimately answerable, and to let them suffer, for the changes their popular control has brought about?
– Ludovici
Samtidigt får man konstatera att Ludovicis kritik av demokratin egentligen inte tillför särskilt mycket nytt. Det mesta av hans kritik sammanfattades redan av Heraklitos med orden oi polloi kakoi, ”de många är värdelösa”. Mer intressant är då hans analys av hur moderna liberaler utgår från att den anglo-saxiska demokratin är den bästa politiska modellen, för alla andra folk, och försöken att exportera den till andra länder.
Aristokrati
I cannot expatiate on the singular fact that with but few exceptions, Europe’s aristocracies seem never to have possessed a sufficiently strong instinct of self-preservation to see their best interest in sustaining by all means in their power the trust and respect of the common people, and thus securing their privileged position, prerogatives and leadership.
– Ludovici
Det alternativ till den parlamentariska demokratin Ludovici presenterade var det aristokratiska. Värt att nämna är dock att han var mycket skeptisk till den reellt existerande brittiska aristokratin, som svikit sina plikter och reducerats till kapitalister. Ludovici är nietzschean och menar att människor inte är jämlika. Vissa exemplar är bättre, andra sämre, vissa representerar Livet, andra Döden. Ett sunt samhälle måste säkerställa att de bättre överhuvudtaget förekommer, då de alltid är en begränsad grupp (Ludovici talar om dem som ”lucky strokes”). Han bygger här sina tankar på en tämligen biologisk världsbild, som skiljer sig från traditionalismens tal om kroppslig och andlig ras. Eftersom han utgår från att kropp och själ utgör en helhet menar han dock att en andens aristokrat aldrig är kroppsligt ful.
Like all particularly fortunate strokes of the dice, these artists, or men of taste and sound judgment, these ”superior men,” as the creed of Confucianism calls them, do not occur in legions. Their number in a nation is always small. They are the few, and, owing to their highly complex natures, they are often difficult to rear.
– Ludovici
Ludovici menar att människor som är Livs-älskande instinktivt önskar att deras ledare ska vara sådana ”superior men”, och att de i organiska samhällen också blir det. I ett mindre samhälle eller en ödesgemenskap lägger man snabbt märke till vilka individer som förverkligar de allmänna idealen mer än andra, och de tvingas också mer eller mindre att verka för det gemensamma. Han menar även att en viktig del av ledarskap och överlägsenhet är förmågan att ta ansvar. Något demokratin alltså inte är kapabel till, särskilt inte i den anonyma massans tidevarv. Ludovicis grundläggande inställning är alltså att ett samhälle för att överleva och frodas behöver en aristokrati, och att en sådan är såpass liten att den alltid kommer att vara tämligen sårbar. Den kan exempelvis utplånas, något som delvis skedde i samband med de franska och ryska revolutionerna, och de kan också degenerera om de förlorar intresset för sin uppgift. Ludovici menar att detta skedde med den brittiska aristokratin, som överlag lät bli att försvara arbetarklassen mot de övergrepp som den utsattes för i samband med industrialiseringen. Ett undantag, som Ludovici uppenbart beundrar, är här kung Karl I. I likhet med Harold Covington i Vindictus gör Ludovici här närmast en klassanalys, där nonkonformisterna och Cromwell identifieras som representanter för borgarklassen och deras seger som en katastrof för den brittiska arbetarklassen.
Intressant är också Ludovicis genomgång av straffen i olika traditionella samhällen, där de var strängare för medlemmar av de högre kasterna. Han menar också att en aristokrati behöver ett skydd mot degeneration, i stil med de Tios Råd i Venedig, som kan utmäta straff för de aristokrater som missköter sig. Annars torde korruption vara en naturlig utveckling.
Privat egendom
Thus the task of the future is undoubtedly to elevate the institution of private ownership above present day standards, to create a wealthy class whose property, over and above their physical needs would really be sacred according to the definition given above, and therefore to make it as difficult and onerous to be rich, as in the best days of Feudalism it was difficult and onerous to be a leader.
– Ludovici
Ludovicis syn på aristokratin blir tydligare om den jämförs med hans syn på egendom. Han menar att den oinskränkta rätt till egendom som präglar det moderna samhället är av ondo. I traditionella samhällen har rätten till egendom varit inskränkt, och kopplad till olika plikter. Vissa saker har överhuvudtaget inte gått att äga, andra har ägts gemensamt. I några indo-europeiska samhällen omfördelades jorden regelbundet för att klassklyftor inte skulle uppstå, under den europeiska feodalismen utgjorde dessa relationer av plikter ett komplext nätverk. Samtidigt är Ludovici inte kommunist, då han menar att denna modell bygger på samma oinskänkta egendomsrätt, med skillnaden att staten äger allt.
…it is always open to the sceptic to ask whether the fact that these existing primitive peoples have remained at the bottom of the hierarchy of races may not be due to the very institutions which we study with so much reverence and humility…
– Ludovici om ”primitiv kommunism”
Hans alternativ är därför det han kallar ”sacred property”, en egendomsform som är kopplad till plikter och som inte är absolut eller oåterkallbar. Hans tankar påminner här om Proudhon, som samtidigt kunde hävda att ”egendom är stöld” och försvara privategendomen.
Thus, briefly stated, what does the Rule of the Aristocrat, applied to nations, actually mean? It means restoring to a people not only quality in themselves and uniform standards of value, but also the supreme advantage of giving birth, within their own kind, to those highest epitomes of themselves, the exemplars of Flourishing Life, who can lead them and keep them to the road of greatest felicity — that felicity which consists in the ability to enjoy life as creatures of optimal well-being and spiritual serenity. That Democracy makes such a destiny impossible, is at bottom its completest refutation.
– Ludovici
Som helhet är Ludovicis tankar alltså även här av intresse. Aristokratin är inte främst av intresse som en politisk modell, utan som ett ideal. Det demokratiska samhället tycks sällan ens ställa frågor som vad målet med livet är eller hur en människa bör vara, i det aristokratiska samhället är detta däremot centrala frågor och det finns förebilder att sträva efter att efterlikna. Värt att notera är också att Ludovici menar att i organiska grupper utkristalliseras snart en ”aristokrati”, vilket innebär att korporativ demokrati skulle kunna vara ett sätt att påbörja den långa vägen tillbaka till ett sundare samhälle.
Läs även
Ludovici – The Sanctity of Private Property
Ludovici – The false assumptions of democracy
Ludovici – A Defense of Aristocracy
Ludovici – The Quest of Human Quality
Relaterat
Hans-Hermann Hoppe och demokratin
Ludovici och disparata relationer
Om skribenten: Joakim Andersen
