Jacques Attali är en fransk akademiker, ekonom och författare, som i högerradikala kretsar kanske är mest känd för att Michael O’Meara delvis utgår från hans musiksociologiska teorier i sin framtidsvision. Attali har varit aktiv i många sammanhang, bland annat som rådgivare till den socialistiske presidenten Mitterand under 1980-talet, och som författare till framtidsstudien A Brief History of the Future (där han utgår från Dumezils trifunktionella modell på ett sätt som påminner om den traditionella historieteorin om kasternas regression, och förutspår det amerikanska imperiets undergång).
Attalis mest kända verk är annars Noise – The Political Economy of Music. Han sätter där ljud och musik i centrum för historieskrivningen, och noterar likt Camille Paglia och många feminister att den officiella västerländska historieskrivningen annars baserats på det som kan ses och läsas. Attalis perspektiv blir därför originellt och spännande, även om hans språk i likhet med många franska filosofers är relativt tungt (han rekommenderas därför inte för den som är ovan vid detta). Attali menar också att ljud och musik är intimt knutna till makt.
Eftersom Noise skrevs under 1980-talet utgår Attali från en situation som både historiskt och akademiskt idag kan framstå som föråldrad. Marx och distinktionen mellan bas och överbyggnad spelar exempelvis en central roll (liksom mellan bruks- och bytesvärde, och mellan tecknet och det betecknade). I en mer förenklad marxism anses överbyggnaden vara beroende av basen, och eftersom musik tillhör överbyggnaden skulle musikhistorien då styras av den ekonomiska historien. Attalis originella bidrag till musikteorin är att han visar att musikhistoriska förändringar ofta föregår förändringar i ekonomi och politik, på ett profetiskt vis. Det är detta perspektiv O’Meara bygger sin teori om musikgenren neofolk som ett förebud om en europeisk renässans och kampvilja på, även om detta förefaller vara en slutsats som är Attali främmande. Attali ger i varje fall flera exempel på hur musiken gett förebud om det som därefter skett i övriga samhället. Han nämner de tidiga futuristernas experiment med ”noise” som föregrep världskriget och den totalitära eran, liksom hur Mozart och Bach i sin musik föregrep den harmoni som var den industriella erans ideal. Attalis historieskrivning blir därför intressant, inte minst då han analyserar vad den samtida musiken säger om framtidens samhälle.
Fyra former av musik
Noise is a weapon and music, primordially, is the formation, domestication, and ritualization of that weapon as a simulacrum of ritual murder.
– Attali
Attali menar att oljud är en form av våld (verkligt höga ljud kan också skada och döda). Den första formen av musik var därför rituell, och kopplad till offerriten som enligt Attali var ett sätt att hantera känslan av osäkerhet och socialt våld. Musikern var ofta identisk med shamanen eller offerprästen, och musiken ingick i en rituell och mytisk totalitet. Musiken kunde på detta skede tolkas som en offerrit i sig, avsedd att få människan att glömma verklighetens våldsamma natur. Samtidigt noterar Attali musikerns dubbelnatur, samtidigt utanför samhället och en del av det (Todd Compton berör detta i Victim of the Muses). I många kulturer var musiker också föraktade in i modern tid. Attali beskriver dock också hur snart sagt varje medlem av dessa samhällen var en musiker, och hur den vardagliga musiken ägde rum kollektivt. Värt att notera är att musik här ännu har ett bruksvärde, och alltså inte kommersialiserats.
..it is prophetic. It has always been in its essence a herald of things to come… if it is true that the political organization of the twentieth century is rooted in the political thought of the nineteenth, the latter is almost entirely present in embryonic form in the music of the eighteenth century.
– Attali
Nästa stadium är representation, och musiken har nu frikopplats från sin religiösa funktion och musikern arbetar åt hov, borgare och liknande. Musikens uppgift är nu inte minst att, som Attali uttrycker det, ”make people believe in the harmony of the world, that there is order in exchange and legitimacy in commercial power”. Här uppstår också två former av musik, en folklig musik och en elitmusik. Attali beskriver denna utveckling i detalj, bland annat hur musiker under början av medeltiden kunde röra sig mellan ”slott och koja”, ena dagen uppträda på en marknadsplats och nästa i ett hov. Gradvis kom dock en del musiker att knytas till hoven som en sorts tjänstefolk, medan andra fortsatte röra sig bland folket. Borgarklassen ersätter sedan adeln som främsta uppdragsgivare, och musiken blir steg för steg en vara.
..the slow degradation of use into exchange, of representation into repetition… in which it serves to silence, by mass-producing a deafening, syncretic kind of music, and censoring all other human voices…
– Attali
Nästa steg är repetition. Attali kopplar detta till möjligheten att spela in musik, och den moderna musikindustrin. Han menar att det i detta skede lika mycket handlar om att skapa efterfrågan som att producera en vara. Eftersom han skrev under 1980-talet går han inte så djupt in på hur populärmusiken speglar en tillvaro där inget egentligen händer. Melodisk musik ersätts därför av rytmbaserad musik utan handling och infantila, alltmer perifera, texter där utrop som ”ga ga” och liknande lika gärna kan ersätta det talade eller sjungna ordet.
In addition, repetition creates identity, therefore rivalry, the first step toward a return of violence.
– Attali
Attali menar att under detta skede utövas makt paradoxalt nog genom att den eviga monologen av ljud tystar människor och samhällen. Samhällen bryts sönder genom att konsumtionen av musik blir individuell, och homogeniseras genom att det är samma artister som når varje kultur. För Attalis samhällsanalys är hanteringen av skillnader central, och i det repetitiva samhället är dessa skillnader ständigt på väg att bryta samman och ersättas av en outhärdlig identitet (i betydelsen likhet). Eftersom Attali utgår från Rene Girard menar han att i ett samhälle där alla är lika blir konkurrensen desto mer brutal (en intressant tanke i en era som betraktar assimilering som något självklart positivt). Det repetitiva samhället är därför till sitt väsen instabilt. Riten har ersatts av den meningslösa repetitionen.
På detta stadium framträder också ”stjärnan”, liksom konforma ”ungdomskulturer”. Attali ser ingen revolutionär potential i dessa.
Attali menade samtidigt att det fanns möjligheter att det repetitiva samhället ersätts av det han kallar composition, där människor själva skapar sin musik. Denna möjlighet torde idag främst representeras av sådant som individer som samplar och skapar med utgångspunkt i andras verk, även om detta försvåras av copyrightlagar. Attali menade också att former av kollektivt och omedelbart skapande representeras av gatumusikanter, folkmusiker, och liknande. Samtidigt får man intrycket att han här fallit offer för sin intellektuella traditions utopiska arv. Någon mer omfattande ”composition” ägde inte rum efter 1980-talet, och lär heller inte äga rum framöver.
Som helhet är Attalis bok i varje fall en spännande bekantskap. Arvet från Marx, Hegel, Adorno, Barthes och Girard är starkt, och Attali utgår som en självklarhet från att det sovjetiska systemet är mer effektivt än det västeuropeiska. Men sådant är detaljer, och påverkar inte det övergripande perspektivet. Att dra slutsatser om ett samhälle och dess framtid utifrån dess musik och ljudbild är ett både givande och intressant projekt. Man kan då konstatera att olika musikgenrer har olika antropologi, olika bilder av vad den mänskliga erfarenheten handlar om. Exempelvis presenterar reggaeton och mycket annan populärmusik livet som ett projekt som går ut på att ”skaka rumpa”, och där repetitiva rytmer ersatt melodier och utveckling. Man kan också identifiera ett hat och en nihilism hos många europeiskättade hiphop- och metalartister som historiskt sett är extremt, liksom ett växande antal musikgenrer som präglas av en elitism och medveten svårtillgänglighet i sin estetik. O’Mearas tolkning av Attali är också intressant, även om mångfalden av musikgenrer gör det svårt att veta vad den specifika genren neofolk säger om framtiden. Om man har ett musiksociologiskt intresse, och en vana av det specifika språk som används, rekommenderas Noise i varje fall varmt, i annat fall bör man dock lägga sin tid och pengar på annat. Oavsett vilket bör dock socialisten Attali kompletteras med den mer realistiska antropologi som man finner bland annat hos traditionalisten Julius Evola i Ride the Tiger.
Relaterat
Om skribenten: Joakim Andersen
