Att skapa en verklighet

Okategoriserade

I Expressen kan man läsa om dömda brottslingar som inte betalat skadestånd till sina offer. Förra året betalade därför Brottsoffermyndigheten ut 105 miljoner kronor i skattepengar till brottsoffer. Man kan fråga sig vad nyhetsvärdet egentligen är i detta, att brottsoffer ska ha ersättning är i princip lika självklart som att många dömda saknar ekonomiska tillgångar. Detta är alltså ganska ointressant.

Mer intressant är då det urval Expressenjournalisten, eller någon annan, gjort när artikeln skulle förses med ett antal foton på sådana dömda. Det är Jackie Arklöw, Mattias Flink och Jon Ausonius man valt ut. Två av dessa var rasister när de begick sina brott, två av dem är vita.

Läser man hela artikeln finner man dock en lista på 16 personer med stora skulder. Av dessa är 6 vare sig svenskar eller rasister, alltså en dryg tredjedel (och man kan misstänka att det här finns ett visst mörkertal, om man har någon kunskap om den etniska sammansättningen på våra fängelser). Frågan man tvingas ställa sig är alltså om det är ett medvetet val från Expressens sida att lyfta fram två ”rasister” och två vita. Eller rättare sagt, att det är ett medvetet val råder det ingen tvekan om. Det viktiga är om det är ett politiskt val, som är styrt av en viss världsbild, och som i sin tur återskapar just den världsbilden hos oss som läsare. Svaret är med största sannolikhet ja.

Detta urval av brottsdömda som är skyldiga pengar tycks alltså vara ännu en liten del i den ständiga hjärntvätt som pågår för att skapa en värld där svenskar, och särskilt då nationalistiska svenskar, förknippas med brott och våld. Den som är intresserad av hur media väljer när signalement ska lämnas ut, och när det ska tigas ner, får i vårt samhälle snarare vända sig till Info-14 än till skattefinansierad radio och TV. Om detta kan man ha en hel del åsikter, men ett faktum är det likväl. Det är inte den enda delen, eller ens den viktigaste, men i kombination med liknande urval och förvrängningar i filmer, i reklamsnuttar, i musikvideor, så bidrar det ändå till att det uppstår en virtuell verklighet i många av våra samtidas medvetanden, där våra egna framstår som betydligt mer hatiska, brottsliga och våldsamma än vad vi i själva verket är. En virtuell, och medierad, verklighet som har ganska lite gemensamt med den riktiga, kort sagt.

Detta kan för den genomsnittlige medborgaren framstå som ett magstarkt påstående, men man kan jämföra med feminismens beskrivning av hur media och reklam för fram ett sjukt kvinnoideal. Detta torde vara allmänt accepterat, alltså att den ständiga mängden av bilder och filmsnuttar med magra modeller i längden leder till sådana problem som anorexi. Det går inte att peka på en enskild HM-kampanj och säga att ”denna kampanj dödar kvinnor”, för då framstår man som aningen löjlig, men den totala mängden av kampanjer gör det de facto. Att det skulle vara fullständigt annorlunda när det handlar om etniska stereotyper än när det gäller kvinnoideal och könsroller är också ett märkligt påstående. I ett samhälle där ”antirasister” från 68 har en dominerande position i media är det heller inte särskilt förvånande att dessa etniska stereotyper gång på gång framställer etniska svenskar negativt. Resultatet är inte anorektiker, utan annat som är negativt och absurt på sitt sätt.

Denna virtuella verklighet kallades av de gamla situationisterna för Skådespelet. När de för snart fem decennier sedan beskrev hur Skådespelet fungerade så hade det inte de etniska aspekter som det har idag, men deras beskrivning innehöll ändå flera viktiga insikter i hur det fungerar.

Länkar till flera gamla inlägg om Skådespelet och situationisterna återfinns här: Tradition och Skådespel

Pin It