Den engelska högadeln införde kapitalistisk rovdrift i jordbruket på 1500-talet.
Den polska adeln gjorde något liknande, något senare.
Förutsättningen för båda de här snarast demoniska experimenten med människor, kultur och natur var en föregående social katastrof; i England den så kallade reformationen, i det polsk-litauiska samväldet en följd av förhärjande krig. (I det polska fallet har vi att göra med de förhållanden som bildar grunden för det nu rasande kriget i Ukraina.)
Agrarkapitalismen stötte tidigt på sin naturliga gräns. Den utlöste en ekologisk katastrof. Redan på 1830-talet hade de engelska arrendatorskapitalisterna sugit ut jorden så till den grad att den till sist förlorade en god del av sin fruktbarhet. Och med den givetvis sin lönsamhet. Så gick det med den ”tillväxten”.
Lösningen – en tillfällig och högst otillfredsställande sådan – var, med en mycket stark förenkling, tysk vetenskap. Justus von Liebig. Tysk kemisk vetenskap och ”guanoimperialism”.
Stordriftens jordbruk är till dags dato inget annat än engelsk agrarkapitalism, rovdrift på människor och natur, med ”frihandelns” och ”vetenskapens” hjälp driven långt utöver sina naturliga gränser, i riktning mot en ekologisk katastrof.

Mellanskikten i den franska monarkiska staten försökte att få den engelska agrarkapitalismen införd hemma hos sig.
Deras försök i den vägen var det vi har blivit itutade att vi tvunget måste kalla ”den franska revolutionen”.
”Kapitalism” var just inget för herrarna att komma dragande med, det insåg de själva. De franska frimurarna och deras propagandister föredrog alltså att kalla sitt bedrägliga och destruktiva förehavande för ”upplysning”.
De franska mellanskiktarna genomförde sitt klasskrig uppifrån till tonerna av slagord som ”nytta”, ”förnuft”, ”rationalitet” och ”utveckling”. Ja, och så ”frihet” och ”mänskliga rättigheter”, förstås. Och ”demokrati”. Guanomackan smakade nog bättre så, tyckte de.
”Upplysning”? Jo, man tackar. För det kristna Europa blev ”upplysningen” inget annat än en brutal fortsättning på den allmänna nedsläckning av kulturen som påbörjats under ”reformationen”. Ja, eller mera exakt under kyrkomötena i Florens och Ferrara på 1420-talet. Det var nämligen då Kyrkan gav upp motståndet mot ockret.

Relaterat:
Mot undergången
Svar på tal
De tyska bondeprotesterna
Lästips: Rune Lanestrand
Bevarandets politik i Centerrörelsen

Om skribenten: Mats Loman

Mats Loman är humanist. Det är hans yrkesidentitet. Han kan skaplig franska och tyska. Loman lyckades aldrig att ta sig samman och skriva uppsats och ta examen och så där. Alls. Men han hävdar att det misslyckandet huvudsakligen är andras fel, inte hans eget. Loman är i praktiken autodidakt. En som först helt nyligen lärt sig att utföra ett riktigt arbete. Och knappt det, egentligen. Loman föddes i Norrköping 1969. Föräldrarna var 20- och 30-talister. Loman fann skolan i stort sett gräslig. Han har som vuxen tjänstgjort på flera skolor, dem han själv i någon mån har bidragit till att göra ännu gräsligare, för andra. Loman har antipati mot 40-talister. Han gillar inte liberaler heller; av ungefär samma skäl. Loman är kristen, så gott han förmår. En kristen ska som bekant älska sina fiender. Loman övar sig dagligen på det. Han är 40-talisterna vederbörligen tacksam för att de med sådan generositet berett honom tillfälle att underkasta sig den övningen. Loman är en ivrig anhängare till den patriarkaliska samhällsordningen. Han är lyckligt gift med en kvinna som är honom mycket överlägsen på många sätt - och som stundom är jävlig nog att utnyttja detta mot honom.