De flesta torde känna till att den västerländska vänstern genomgått en grundläggande förändring, och idag har föga gemensamt med sina historiska föregångare. I takt med att den kommit att domineras av nya klassegment (”den nya klassen”) har fokus förflyttats från klasskamp till områden som feminism, invandring och queerfrågor. Detta har bland annat behandlats av Paul Edward Gottfried i böcker som Strange Death of Marxism och Josefsson och Suhonen i Arena – helt utan rörelse.
Företrädare för den Nya Högern som Alain de Benoist hävdar att den gamla distinktionen mellan ”höger” och ”vänster” förlorat sin betydelse. Nya frågor, som miljö, personlig integritet, och rätten till särart och identitet, gör de gamla begreppen obsoleta och nya stridsfrågor tar deras plats. Man kan misstänka att detta i så fall även skulle innebära att den historiska borgerligheten genomgått en ideologisk mutation som påminner om ”vänsterns”. Betraktar man den amerikanska högern finner man tecken på detta i den strömning som kallas den neokonservativa. Även i Sverige finner man många exempel på att den historiska borgerligheten genomgått en ideologisk metamorfos, under påverkan av 1968 års idéer och nyliberal individualism, och idag på många områden är oigenkännlig för sina föregångare. Dessa föregångare värdesatte normalt nation, familj och personlig frihet, med varierande betoning.
Politisk korrekthet
Hon har hål i huvudet. Jag blir så förbannad. Det här är skandalöst dåligt… Man säger inte så, man skriver inte så och man tänker inte så om man är moderat.
– Sven Otto Littorin, angående en partikamrat som brutit mot den politiska korrektheten
Vi finner inledningsvis att de borgerliga politikerna kapitulerat inför det politiskt korrekta regelverket, i bästa fall är det en läpparnas bekännelse men mycket talar för att det går längre än så och att man fullständigt internaliserat synsättet och sentimenten. Exempel på detta är Sven Otto Littorins kraftiga reaktion på en moderat partikamrats beklaganden över bristen på ”små lintottar” i media, och statsministerns uttalande vid ett besök i Ronna att ”ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån”.
Man har alltså accepterat spelets regler, och när dessa regler skrivits av motståndaren är det föga överraskande att man därefter går från förlust till förlust.
Familj och feminism
Ett särskilt tydligt exempel på detta är moderaternas anammande av den radikalfeministiska verklighetsbeskrivningen. Man tillerkänner dessa problemformuleringsprivilegiet, och den logiska följden är att man föreslår kvotering och politisk styrning av olika slag för att uppnå den matematiska jämlikhet radikalfeministerna eftersträvar. Exempel på detta är Schlingmans tal om kvotering i näringslivet, och planerna på att styra föräldrapenningen än hårdare.
Här kan man samtidigt identifiera en oro för att nyanlända folkgrupper med en starkare religiositet försöker undanhålla sina barn från den svenska skolans påverkan, något som kommer till uttryck i förslaget till ny skollag. Föräldrars möjligheter att hemundervisa sina barn, eller att hålla dem borta från sexualundervisningen, ska därför begränsas. Samtidigt finns det mer lovande inslag i förslaget, som ökade möjligheter att stänga av störande elever. Sammantaget innebär den borgerliga politiken på detta område dock ett avsteg från den historiska betoningen av familjers rätt att själva fostra sina barn, och för över fokus till staten.
Nation och etnicitet
Jag är ingen nationalist och närmast likgiltig inför frågan om det svenska.
– Roland Poirier Martinsson, Timbro
Den historiska borgerligheten värdesatte normalt den svenska nationen, och insåg att denna hade en etnisk grund. Den nya borgerligheten har helt frångått denna insikt, och mer eller mindre implicit accepterat att ”det finns inga svenskar”. För den nya borgerligheten finns bara individer, något som tar sig mer långtgående uttryck i moderata och folkpartistiska ungdomsförbunds krav på fri invandring eller tankarna kring att upphäva det kommunala självbestämmandet för att undvika ”Vellingesituationer”. Detta synsätt genomsyrar också den borgerliga synen på Sverigedemokraterna, där man accepterar medias definition av partiet som fruktansvärt, och sådana konkreta politiska områden som arbetskraftsinvandring. Man har heller inte visat något intresse att åtgärda de brister i pensions- och välfärdssystemen som gör att svenska pensionärer ofta tjänar mindre än utlandsfödda.
Däremot kan man urskilja ett intresse för laddade symbolfrågor, som burka, svenskaprov och kvinnlig omskärelse även bland borgerliga politiker. Detta bottnar dels i det svenska fokus på konformism och likhet som olyckligtvis genomsyrar stora delar av vår historia och mentalitet, dels i en vilja att attrahera vissa väljargrupper utan att leverera så mycket konkret. Många gånger är dessa förslag och uttalanden också präglade av en bristande verklighetsförankring, vilket märks genom sådant som att ”SFI-bonusen” inte gett några egentliga resultat och att integrationsminister Sabuni förväntar sig att nyanlända analfabeter ska ha ett arbete innan de avslutat sin introduktion. Samma Sabuni menade på fullt allvar att alla flickors kön skulle inspekteras för att man skulle kunna åtgärda den kvinnliga omskärelse som bara förekommer i några specifika kulturer.
Inför obligatoriska gynekologiska undersökningar på flickor. Samhället måste hitta former för att hindra, avslöja och bevisa könsstympning. Det bör inom skolans ram införas obligatoriska läkarkontroller, liknande de som genomförs på pojkar vid sex års ålder. Detta bör för flickor ske någon gång på högstadiet.
– Nyamko Sabuni
Socialförsäkring eller allmosor
Ett välfärdssystem byggt på konservativa principer använder sig mer av försäkringar uppbyggda efter vad man anser att olika grupper har rätt till, än likriktade och låga bidrag. Detta innebär att den borgerliga regeringens omdaning av socialförsäkringssystemet är ett avsteg från konservativ politik, då man överflyttar sjuka människor från Försäkringskassans försäkringssystem till Socialtjänsten. Även rent praktiskt har detta präglats av inkompetens, och ger intryck av att ha stressats fram.
Man kan också nämna sådant som att det inom Folkpartiet finns en vilja att legalisera kosher- och halalslakt, att de borgerliga visat stor tveksamhet inför att förbjuda tidelag, och att vårt land idag befinner sig i krig i Afghanistan och aktivt bidrar till amerikanska försök att med våld införa specifikt västerländska ideal i en främmande kultur. Man kan också nämna den inställning till personlig integritet som ligger bakom sådant som FRA-lagen eller den utökade jakten på fildelare.
Reaktionen
Man kan dock urskilja en begynnande, och tilltagande, reaktion mot denna ideologiska metamorfos även inom det borgerliga lägret. Vi ser detta i en Poiriers konservativt färgade kritik av nyliberalismen och dess antropologi, och kritik av den nya moderata radikalfeminismen. Vi ser det också i Kristdemokraterna, där både partiledaren Hägglund med sitt tal om ”verklighetens folk”, och ungdomsförbundets ledare Weimers genom sitt alternativ till radikalfeminismen utmanar konsensus. Här bör också nämnas SvD-skribenten Gudmundsons angrepp på hela den ”godhetssträvan” som ligger bakom 1968 års idéer, och försiktiga öppning för borgerligt samarbete med Sverigedemokraterna. Paradoxalt nog kan också de borgerliga partiernas rekrytering av politiker med invandrarbakgrund öppna för kritik av sådant som radikalfeminism och queerpedagogik, exempel på detta är Mahmoud Aldebe och Abdirisak Waberi, liksom Hägglunds flirt med de kristna syrianerna. Göran Skytte bör här också nämnas.
Detta kan ses som positiva tendenser, samtidigt som man bör vara medveten om hur långt från en hållbar inställning exempelvis till den etniska frågan även dessa befinner sig. Oavsett hur styrkeförhållandena förändras inom de borgerliga partierna är de förlorade för en avsevärd framtid, och den som önskar en positiv förändring av vårt samhälle bör söka sig andra alternativ både som väljare och som aktivist.
Om skribenten: Joakim Andersen
