Den moderna populärkulturen präglas av regression, av rörelse från det högre till det lägre, i en ständig jakt på den lägsta gemensamma nämnaren. Ett särskilt tydligt exempel på detta är populariseringen av den latinamerikanska musikgenren reggaeton i Nordamerika och Europa. Vän av ordning kan invända att musik enbart är en fråga om tycke och smak, och därmed något subjektivt. Man missar då den anrika musiksociologiska traditionen, där exempelvis Theodor Adorno försökte göra analyser av samtida genrer. Här bör också nämnas traditionalisten Julius Evolas analys av modern musik och jazz i Ride the Tiger. Dagens inlägg bygger också på Roland Barthes och hans försök att tolka populärkulturella fenomen som bärare av olika budskap och mytologier.

Etnisk och social aspekt

Reggaeton är på många sätt det perfekta soundtracket för det globaliserade samhället. Genren uppstod under sent 1900-tal i den spanskspråkiga delen av Latinamerika, starkt influerad av jamaicansk musik som reggae och dancehall. Musiken är urban, och har socialt sitt ursprung i underklassen, något som i dessa länder lett till flera kontroverser kring sådant som synen på sex och våld. Bland annat har man i Kuba uttryckt att musiken är dekadent och nyliberal, eftersom texterna inte handlar om så mycket annat än sex och artistens förträfflighet (ett extremt exempel är när Don Omar döper sitt album till King of Kings). Även i Puerto Rico och andra länder ses det som omoralisk och obscen musik utan egentlig kvalitet, särskilt av medel- och överklasserna.

Under tidigt 2000-tal nådde reggaeton popularitet i Nordamerika och Europa. Den tycks här dels ha en publik som själv har rötterna i Latinamerika, dels en infödd publik som främst är kvinnlig.

Artisterna själva är liksom den latinamerikanska befolkningen, och då särskilt dess lägre sociala skikt, av blandad härkomst. Man kan eventuellt ana ett inslag av att männen är mörkare och kvinnorna ljusare i videor och skivomslag, men detta är inget framträdande. Etnisk latinoidentitet uttrycks också genom bland annat flaggor. Eftersom det rör sig om en genre med sina rötter i lägre sociala skikt kombineras dock detta med en önskan att visa upp sin framgång, i detta fall genom amerikaniserade lyxsymboler som kostymer och bilar.

Musik

Reggaeton bygger på rytmer. Rent musikaliskt har låtarna ingen handling, utan i likhet med det senmoderna samhället står de bara och stampar på samma ställe. Julius Evola har beskrivit detta som skillnaden mellan rytm och dynamik. Han noterade också att det i bland annat sydosteuropeisk folkmusik finns en syntes av dessa. Att den moderna västerlänningen istället söker sig till musikformer som enbart innehåller rytm såg han dock som ganska förutsägbart i en civilisation som gått från att vara en ”civilization of being” till en ”civilization of becoming”. Evola var medveten om de möjligheter att nå andra medvetandetillstånd som finns i exempelvis afrikansk extatisk musik, just genom dess starkt rytmiska karaktär, men noterade även hur sådana kopplingar saknades i de populariserade formerna.

Intressant är röstens funktion i många reggaetonlåtar, där den reducerats till ett ljud, en ren ljudeffekt. Detta är särskilt tydligt hos populära akter som Wisin y Yandel, som i en låt som All Up 2 You med sina ömsom klagande, ömsom nasala, ömsom förvrängda röster, för tankarna till Smurfhits. Fenomenet är också detsamma, liksom det lilla barnet fascineras av den förvrängda rösten hos sjungande smurfer fascineras målgruppen när de båda musikerna presenterar sig under klagande, staccatoliknande eller läspande former. Samma fenomen finner vi när man med regelbundna intervaller slänger in samma ”uuh!”, ett ”Doble-Ooh” eller ett ”ey!”, genom en hel sång. Man kan misstänka att just det faktum att sången äger rum på ett främmande språk, eller med mer eller mindre medveten brytning, har samma betydelse för denna publik.

”Whey-oh-whey-oh-whey-oh-whey”
– Pitbull

Kopplat till detta är de solglasögon som är epidemiska hos artisterna. Om rösten reducerats till en icke-organisk ljudeffekt, är det enbart naturligt att artisten också döljer sin individualitet, uttryckt genom ögonen, bakom ett mörkt skydd. Dessa solglasögon tycks förövrigt vara vanligast hos artister som riktar sig mot en nordamerikansk och europeisk publik, något som alltså kanske säger en del om vad publiken önskar och förväntar. Reggaetonartistens möjligheter att nå framgång kanske rentav är större om han framstår som en karikatyr, en sprattelgubbe med rolig röst. Exoticismen kan ta sig märkliga uttryck.

Natur och kultur

Det infantila intresset för förvrängda röster och märkliga ljud är inte begränsat till reggaeton, utan märks också hos framgångsrika artister som Lady Gaga och Ke$ha. Man kan koppla det till frågan om natur kontra kultur, och finner då att det är en rörelse bort från det organiska. Reggaeton är här en musikgenre som genom sin symbolik står långt från naturen i denna dikotomi, naturen är något mycket sällsynt i både texter och videor (och då främst i form av havet och stranden). Vilket är begripligt med tanke på att det är en urban musikform. Byggnader, fordon, båtar, et cetera, upptar en mer central roll. Samtidigt kan man naturligtvis göra gällande att naturen återkommer genom det intresse för sex som genomsyrar musiken, och som innebär en reduktion av människan till det rent biologiska.

Genusaspekt

Something about the way you move (hey!)
Sweat is dripping all over you (hey!)
The way you let the beat take over you (hey!)
Baby don’t stop keep it going make it hot (hey)
The way you put your back in motion (mama)
Oh I love you the way you freakin’ it (mama)
You got me comin’ out of VIP (mama)
Cause you look like the girl in my dreams (mama)
I step up in the club first thing I see is you freakin’ it
Your eyes and body language tells me you want me to hit it
– R Kelly – Burn it up

Reggaeton är en mansdominerad musikgenre, och den kvinnosyn som uttrycks i videor och texter har kritiserats av allt från kubanska kommunister till puertoricanska politiker för att vara sexistisk och misogyn. Kvinnor framställs som erotiska men samtidigt som obehärskade. För att använda feministiska termer kan vi alltså utan problem tala om kvinnan som ”objekt”, kvinnan reducerad till en kropp, eller kvinnan som stående närmare naturen genom sin bristande förmåga att stå emot rytmer och män. Den rena natur/kultur-dikotomin är dock inte fullt så användbar här, då även männen framstår som närmare naturen (exempelvis som slavar under sin pasion). Reggaetonartisternas manlighetsideal är oavsett vilket starkt påverkat av hiphopens gangsterarketyp.

Det kan därför framstå som ett fascinerande socialt fenomen att en musikgenre som i hemländerna kritiseras för att vara sexistisk når betydande popularitet just hos en kvinnlig, europeisk publik, som annars är präglad av feministiska sentiment. Detta säger dock kanske mer om feministens bristande självinsikt, liksom det faktum att sexism ses med andra ögon när den samtidigt är exotisk.

Intressant är här samtidigt att många reggaetonartister mer framstår som pojkar än som män. Detta gäller exempelvis de små Wisin y Yandel, eller den framgångsrike Daddy Yankee, som många gånger framstår som rena spratteldockor med sina yviga armrörelser. Detta kan jämföras med de mer maskulina idealen hos afro-amerikanska hiphop- och reggaearketyper eller europeisk metal.

Sammantaget framstår intresset för reggaeton som ännu ett led i Västerlandets regression. Det målar upp bilden av en globaliserad, etniskt blandad, värld där alla talar spanska och dansar frenetiskt, en bild som uppenbarligen tilltalar ett inte obetydligt antal europeiska kvinnor. Samtidigt rör det sig om en värld som kretsar kring teman som reducerar människan till det biologiska, och äldre tiders eliter skulle därför utan omsvep beskriva det som en kulturform mest lämpad för barn och slavar. Men även kulturformer rör sig i cykler, och reggaeton representerar här den lägsta punkten. Strax innan reaktionen kommer.

Relaterat reaktionärt

Från folkmordets epicentrum

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.