En högerradikal grundinsikt är att i takt med att samhället och överklassens sammansättning förändrats, har också ideologiska etiketter som ”höger” och ”vänster” förlorat sin betydelse. Bärare av ideal som historiskt sågs som progressiva är idag en integrerad del av överheten, både i den terapeutiska staten, den akademiska världen, och media. De har samtidigt fått både inkomster, positioner och makt att försvara, oavsett om de sedan har sina rötter i 1968 och betraktar sig själva som anti-auktoritära. Detta innebär att de har lättare att hantera grupper vars intressen de kan mediera, snarare än grupper som själva är fullt kapabla att framföra sina intressen. Hellre ”flyktingar” än svensk arbetarklass, för att ta ett uppenbart exempel.

Samtidigt har mer klassiska överklasser, under påverkan både av 68-vänstern och de liberala former av individualism som fick en renässans vid samma tid, kommit att uttrycka snarlika ideal och visioner. Skillnaderna mellan de båda grenarna av överheten, som historiskt varit kända som ”höger” och ”vänster”, är alltså ofta ganska små i praktiken. Vi finner därför också ofta att den radikala vänstern, med företrädare som Andreas Malm, har lättare att få utrymme i den ”borgerliga” pressen än mer eller mindre genuina konservativa röster som Sverigedemokrater, Mohamed Omar, et cetera.

En läsvärd analys av hur de socialdemokratiska intellektuella, kring tidskriften Arena, idag övergett den historiska socialismen och istället uttrycker en vision som i all sin individualism lika gärna kunde vara liberal återfinns i debattartikeln Arena – helt utan rörelse i Aftonbladet. Författarna, Dan Josefsson och Daniel Suhonen, identifierar bland annat post-modernismen som en del av problemet. Den postmoderna vänstern uppstod under en historisk period då vänstern lidit svåra motgångar, och politiken dominerades av nyliberaler. Man retirerade därför till språkets och sexualitetens område. Artikelförfattarna identifierar också Arenavänstern som i första hand individualistisk, och som en överklass.

Materiell rationalitet

Så talar eliten, till eliten, om eliten. Arbetarrörelsens socioekonomiska kärngrupper lyser med sin frånvaro, inte bara som prenumeranter utan i hela tidskriften Arena. Det budskap som socialdemokratins intellektuella spjutspets riktar till "morgondagens makthavare" är att ingen kollektivt driven förändring är möjlig, att klassanalys är något gammaldags, att sexuell frigörelse är den viktigaste frågan och att det som av tradition varit kärnan i vänsterns uppdrag att skydda människor mot exploatering är en ickefråga.

– Suhonen och Josefsson

Intressant är också författarnas analys av den postmoderna vänsterns moraliserande och känslomässiga hantering av invandringsfrågan och invandringsmotståndet. Man skriver:

Den som ser tjugo år av attacker mot välfärden som en viktig delförklaring till SD:s framgångar anklagas av Devrim Mavi för att legitimera rasismen…

Detta för tankarna till Webers och Wallersteins tankar kring materiell rationalitet, alltså att politik och solidaritet bygger på att väga samman många olika gruppers legitima intressen. Även svenska arbetare har legitima intressen, exempelvis av en trygg ekonomi och vardag. Dessa legitima intressen väljer den nya överklassen dock alltid att ignorera, och reagerar med moralisk upprördhet när de överhuvudtaget nämns i samband med massinvandringen. Att ta upp att den nya överklassens agerande här är verklighetsfrämmande är ett försiktigt steg på vägen mot en normalisering av debatten.

Samtidigt finns det betydande brister även i Suhonens och Josefssons världsbild. Exempelvis framstår det som troligt att de inte ser massinvandringspolitiken som en form av mjukt folkmord, inte heller verkar de kapabla att identifiera några samband mellan massinvandringens kostnader och den nedmontering av sjukförsäkringssystemet som de beklagar. De tillhör gårdagen, och saknar insikt i vår tids ödesfrågor. Men det är trots detta positivt att den nya överhetens ”vänster” utmanas av en mer klassisk klasskampsvänster. Folket kring Arena är en ny överklass, och den politiska korrektheten är deras legitimerande ideologi. Med denna ideologi har de också vunnit hegemoni över den klassiska arbetarrörelsen, men man kan misstänka att dess törnrosasömn nu gradvis går mot sitt slut och att den börjar försvara sina egna intressen. I de konflikter och debatter som uppstår kan verkligt nya, och konstruktiva, perspektiv föras fram. Perspektiv som har potential både att tilltala de sociala skikt som skadas av dagens ekonomiska politik och massinvandring, och de medlemmar av de nya överheterna som har förmågan att klarsynt se sig själva som aktörer på den historiska arenan.

Relaterat

SolGuru – Blinda fläckar

Skapandet av en politiskt korrekt kast

Lästips: Klassperspektiv på den politiska korrektheten

Noam Chomsky och systemet

Vänster mot massinvandring – några länkar

Den hugade rekommenderas också att söka på begreppen ”den nya klassen” och ”Gottfried” på sökfunktionen på Motpol.nu.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.