En av traditionalisten Julius Evolas främsta inspirationskällor som ung var Carlo Michelstaedter (1887-1910). Michelstaedter blev bara tjugotre år gammal, dagen efter att han avslutat det filosofiska verket Persuasion and Rhetoric ändade han sitt liv med en revolver. Hans verk gjorde ett starkt intryck på många samtida, ett intryck som inte förminskades av att Michelstaedters tragiska slut kunde ses som en logisk följd av hans filosofis kompromisslösa krav på äkthet.
För en nutida läsare kan det vara svårt att fullt ut förstå varför så många av det förra sekelskiftets tänkare gick så tragiska eller extrema öden till mötes. Nietzsche blev galen, Wittgenstein slutade skriva under en lång period, Lukacs blev kommunist, Weininger och Michelstaedter begick självmord. För dem var den moderna nihilismen en akut kris, och de menade att om det inte var möjligt att finna mening i livet var det inte värt att leva. Under det sekel som skiljer oss från dem har västerlänningen vant sig vid det nihilistiska tillståndet, vid att livet egentligen är meningslöst och att alla former av risktagande, offer och kamp bör undvikas. Om detta sedan egentligen gör oss bättre än en Michelstaedter eller en Nietzsche är en annan fråga.
Michelstaedter växte upp i en italiensk-judisk familj i Österrike-Ungern. Han var mycket begåvad, men hans liv kantades också av motgångar och tragedier. En bror dog under mystiska omständigheter i USA, han förlorade flera vänner, och hans familj motsatte sig hans planerade giftermål. Han plågades av ensamhet och anfall av melankoli. Samtidigt var han en lovande konstnär, poet, och filosof. Som filosof hade Michelstaedter mycket gemensamt med Nietzsche och Heidegger. Han var mer intresserad av de tidigaste filosoferna, särskilt Parmenides och Herakleitos, snarare än av idealister och systembyggare som Platon och Aristoteles. Även tragiker som Aeschylus och Sofokles, den historiske Jesus (i Michelstaedters egen tolkning), Buddha, Leopardi, Ibsen och Beethoven hörde till hans inspirationskällor.
Philopsychia och Samsaras hjul
But man wants from other things in a future time what he lacks in himself: the possession of his own self, and as he wants and is busied so with the future he escapes himself in every present.
– Michelstaedter
Michelstaedter menar att den mänskliga viljan alltid kan beskrivas utifrån brist. När vi är hungriga söker vi efter mat. När vi har ätit upptäcker vi att vi även vill dricka, och så vidare. Hans beskrivning av detta eviga kretslopp påminner en del om buddhismens beskrivning av samsara. Denna jakt efter ting som kan fylla olika brister blir också inriktad på framtiden, och förhindrar människan att ”finna sig själv” i nuet. I det moderna konsumtionssamhället blir detta kanske extra tydligt, det finns ständigt musik, filmer, TV, shopping, internet, et cetera, som kan fylla tiden.
Michelstaedter kallar denna jakt på ting och njutningar för philopsychia, kärleken till den egna existensen. Den medför att människan kan leva utan att förstå sin tillvaro, men innebär också att han/hon lever i skräck för sin egen dödlighet. På ett symbolladdat vis talar Michelstaedter ofta om ”the god of philopsychia”. Detta är ”denna världs gud”, mot vilken han ställer bland annat Parmenides, Buddha och det kristna budskapet.
Persuasion lies not in him who does not live from his own self, who is son and father, slave and master of what lies around him, of what came before, of what must come after – a thing among things.
– Michelstaedter
Persuasion and rhetoric
They drag themselves, mute and blind, stupefied, a confused multitude for whom being or not being has the same value and does not have the same value.
– Parmenides
Med utgångspunkt i den pre-sokratiske filosofen Parmenides skiljer Michelstaedter på två grundläggande ontologiska tillstånd, två attityder till världen. Han använder här två begrepp på ett något ovant sätt. Persuasion är ett tillstånd av äkthet, medan retorik är olika tillstånd av falskhet. När man jagar efter ting och njutningar är det ett tillstånd av oäkthet, likaså när man inte konfronterar tanken på sin egen dödlighet. De mängder av ursäkter och distraktioner som legitimerar denna oäkta tillvaro beskriver Michelstaedter som retorik.
Slaveriet under philopshychia och retorik innebär ofta att man skjuter ting på framtiden. Ett exempel är tron på en bättre tillvaro efter döden, något som skjuter upp besvärliga existentiella frågor. En central del av Michelstaedters åtskillnad mellan de två ontologiska tillstånden rör rädslan för döden. ”He who fears death is already dead”, skriver han. En sådan individ blir lätt en slav. En slav under hot från starkare individer, eller under trossystem som utlovar paradisiska tillstånd efter döden eller en ”mening” likt den hegelska eller marxska historicismen. Här påminner Michelstaedter om flera traditionella aristokratiers inställning, inte minst de japanska samurajerna som ägnade mycket tankar åt sin egen dödlighet (till den grad att bushido beskrevs som ”konsten att dö”). När han beskriver känslan av hur världen blir grå och får en bitter smak det ögonblick man verkligen konfronterar tanken på sin egen dödlighet påminner han också om indiska tantrister som mediterar på kyrkogårdar för att nå samma insikter. Och, paradoxalt nog, genuin frihet.
Michelstaedters beskrivning av persuasion är mer diffus (något många noterat här är att det är omöjligt att beskriva det med skrivna ord, med retorik, och att Michelstaedter också själv var väl medveten om det). Det har likheter med Stirners ”självägarskap” och ”kreativa intet”, och innebär att man ser saker för vad de är, accepterar sin dödlighet, och inte styrs av vare sig ting eller illusioner. Parmenides antyder ett mystiskt tillstånd av enhet, enhet med världen och enhet mellan tanke och vara.
Michelstaedter mellan Marx och Nietzsche
Initiative always belongs to the strongest, and the ”league of the weak” was formed precisely at the expense of the stronger, who, by sheer will to dominate, or by love, have always found a natural sphere of activity for their superabundance of life…
– Michelstaedter
Det finns flera likheter mellan Michelstaedter och Nietzsche. Intresset för de pre-sokratiska filosoferna, den pessimistiska och mörkt poetiska insikten om verklighetens väsen, den kritiska synen på de stora systembyggarna. Samtidigt finns det skillnader. Nietzsche beskriver övermänniskan, ”herrarne”, på ett sätt som inte sällan frammanar en bild av sadistiska psykopater. Michelstaedter har en annan syn på de överlägsna individer som grundlagt civilisationer och religioner, och betonar istället att de ofta gjort det för att hjälpa andra människor. Efter deras död har dessa människor dock ofta missförstått deras budskap, institutioner som stater och kyrkor har uppstått, persuasion har ersatts av retorik. I likhet med både Herakleitos och Parmenides har han en ganska pessimistisk syn på massan.
Michelstaedters syn på den moderna världen är särskilt negativ. Han menar att den präglas av mer retorik, fler illusioner om verkligheten, än tidigare. Exempelvis ser han egendom som en form av våld. När man inhägnar och brukar ett stycke jord är det för det första en form av våld mot naturen. När man sedan förhindrar andra människor att bruka samma åker, vilket är svårt att undvika, är det en form av våld mot dem. Samhället bygger ytterst på våld och maktrelationer. I det moderna samhället är dessa relationer dock så subtila och indirekta att många inte ens är medvetna om dem. Penningsystem, juridik, et cetera, döljer verkligheten, och bygger tillsammans upp en stor illusion. Ett modernt exempel kan vara att när man använder sitt kontokort för att köpa en klase bananer så finns det någonstans i bakgrunden en guatemalansk lantarbetare som just utvecklat cancer efter att ha odlat dessa. Men penningen döljer detta. Men med jämna mellanrum påminns människan om verklighetens arkaiska väsen genom utbrott av våld, från naturen eller från andra människor. Och då, noterar Michelstaedter, är hon svagare och mer hjälplös än någonsin. Han har också en kritisk syn på arbetsdelning och teknologi, som gör människan hjälplös.
Här finns ett starkt anti-borgerligt inslag. Småborgaren utmärks av att hans/hennes liv är ren retorik, och att tusen vardagliga och praktiska bestyr hindrar honom/henne från att reflektera över sitt vara och sin dödlighet. Michelstaedter talar här om kallopismata orfnes, ”ornament i mörkret”. Plattityder, snusförnuftiga sanningar och liknande legitimerar småborgarens inautentiska liv. Hit räknar Michelstaedter den moderna vetenskapen. Han menar dels att ”objektivitet” alltid är en illusion, det finns alltid en vilja bakom. Dels är det ytterligare ett distraktionsmoment som låter människan skjuta autenticiteten på framtiden.
But in exchange, society does what no master would: it makes its slaves participant in its own authority by transforming their labor into money and giving money the force of law.
– Michelstaedter
Han utvecklar också en teori om det moderna samhället som utgår från Hegels herre-slav-dialektik, och påminner om Nietzsches tankar om slavmoral. Samhället blir då en sammanslutning av svaga individer som tillsammans söker säkerhet, och som genom ett otal metoder formar varandra. Angående jämlikhetsideologin anar Michelstaedter att dess grundval står att finna i avundsjukan hos människor som själva gett upp sin frihet, och skriver träffande att ”if they had to sacrifice to a god other than the eternal Pluto, they would sacrifice to Procustes.”
Bortom Michelstaedter
Michelstaedter fick aldrig möjlighet att vidareutveckla sin samhällskritik, eller att konkretisera persuasion. Det finns därför flera brister i hans bok, även om den som helhet är en mycket värdefull kritik av det falska livet och moderniteten, liksom ett tecken på vilken nytta man kan ha av pre-sokratiska filosofer. Det är också en mycket spännande studie, i varje fall om man har ett intresse för filosofi (obligatorisk läsning för vänner av Stirner, Nietzsche och Heidegger är den definitivt). Den har bevarat sin kraft, och får läsaren att ifrågasätta sin egen tillvaro på flera sätt.
Problemet med Michelstaedter är dock att han ser snart sagt allt som retorik, vilket omöjliggör kompromisser med det samhälle man befinner sig i. Kravet på äkthet blir då svårt att leva upp till, en konflikt som kan leda till förtvivlan. Yrken, utbildning, vetenskap, kultur, moralkoder, familjen, patriotism, egendom, religion, politik, lagar; allt är retorik. Frågan är vad som återstår, och om inte resultatet blir en nihilism som görs än mer outhärdlig genom det ouppnåeliga löftet om persuasion.
Michelstaedter antyder dock själv lösningen genom att använda Jesus och Buddha som exempel på människor vars liv präglats av persuasion. Man kan misstänka att om han, som Evola, fått möjlighet att närmare studera traditionella system skulle han ha kunnat identifiera den ontologiska ”revolution” han förknippade med persuasion i hermeticismen eller buddhismen. Detta skulle också ha gett honom en mer försonad inställning till vardagen och det borgerliga livet i ett samhälle, då han skulle inspirerats av talesättet ”att göra det som måste göras”.
Om skribenten: Joakim Andersen
