Barack Obama valdes till amerikansk president efter att ha fått en medial uppmärksamhet som närmast kan beskrivas som biblisk. Hans vaga utfästelser om ”change” och ”hope” lapades upp av journalisterna och den vita medelklassen på ett sätt som redan då förde tankarna till sagan om kejsarens nya kläder. Man kan dock inte äta ”hope, och ”change” är på sin höjd växelpengar. När den amerikanska ekonomin hamnat i en allt mer allvarlig situation har Obamas planer därför mött ett allt hårdare motstånd. Detta motstånd har delvis etniska förtecken, delvis kan det förstås som en ny front i det ”kulturkrig” som förs i USA.

”Tea party-rörelsen”

The natives are restless. The third shot of the “Second American Revolution" has been fired. History is being made. But just as with the first two shots, the third shot is not being heard.

America is seething. Not since the Civil War has anything like this happened. But the protests are either being intentionally downplayed or ignorantly misinterpreted.– Gerard Celente

Medias rapportering följer ofta bestämda ideologiska och narrativa mönster. Vissa händelser ses som en nyhet (valfusk i Iran), medan andra ses som icke-nyheter (valfusk i Algeriet). Protester mot president Obama, som inte kan kopplas till ”högerextremism”, är en icke-nyhet.

Framtidsforskaren Gerard Celente menar dock att motståndet mot Obamas ekonomiska politik är en historisk händelse, och början på en utveckling som kommer dominera den amerikanska samtidshistorien. Det hela började 15 april 2009 med mer än 700 ”tea parties” och andra protester mot Obamas planer på höjda skatter runtom i USA. Det fortsatte 4 juli, med liknande protester, och i början av augusti när arga medborgare mötte sina ”representanter”. Celente skriver:

The third volley, fired in early August, was aimed point blank at Senators and House members pitching President Obama’s health care reform package to constituents. In fiery town hall meetings, enraged citizens shouted down their elected representatives. It took a strong police presence and/or burly bodyguards to preserve a safe physical space between the politicians and irate townspeople.

Celente noterar att det rör sig om en folklig reaktion mot det man ser som Obamas planer på att föra USA i socialistisk riktning, och det odemokratiska sätt på vilket detta sker. Media har däremot i många fall förtigit eller förlöjligat dessa protester, men i den moderna informationsteknologins tidevarv är det ibland omöjligt även för media att kväva en folkrörelse.

Studerar man foton från olika ”tea parties” finner man att de allra flesta deltagarna är vita. Detta kan framstå som märkligt, varför ger inte arbetarklassvita sitt stöd till en socialistisk politik? Skälet till detta torde vara att en socialistisk politik i USA skulle leda till en än mer massiv överföring av resurser från vita (och vissa asiatiska) grupper till de snabbt växande ”minoriteterna”. Ur ett evolutionärt perspektiv vorde det alltså vansinne även för de fattiga vita att stödja en sådan politik, annat än på en så lokal nivå att det främst gynnar dem själva.

Samtidigt är det hela ett inslag i ”kulturkriget”, och knyts därför till motstånd mot sådant som massinvandring, ”affirmative action”, anti-kristen politik, et cetera. Sådan politik förs inte minst av ett historiskt block av akademiker, journalister, och företrädare för ”minoriteterna”. Deltagarna i ”tea parties” betraktar med rätta dessa element som antidemokratiska, och när de nu föreslår att röra USA i en mer socialistisk riktning reagerar man.

Vad som kan noteras är här att denna folkliga proteströrelse saknar genuina ledare, och därför lätt koopteras av ”konservativa” grupper som det republikanska partiet och TV-kanalen Fox. Samtidigt är detta ”konservativa” som i grunden svikit deras intressen gång på gång, och man kan därför hoppas att de protesterande lyckas bevara något av sin autonomi eller rentav utveckla en viss radikalitet.

Oavsett vilket är det början på en historisk utveckling, och det definitiva slutet på Obamas smekmånad med det amerikanska folket. Och när etablerade media börjar rapportera om det är det som vanligt dags att konstatera att du läste om det först på Motpol.nu. 😉

Läs även:

Wikipedia – Tea Parties

10 most offensive tea party signs

Michelle Malkin – Tea Party movement grows

Tea party day

Tipstack till Arete.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.