Till frågan om Sverigedemokraternas problem

Aktuellt, Debatt, Politik, Rekommenderat, Sverigedemokraterna

  • 16
    Delningar

Sverigedemokraterna är i allra högsta grad ett parti som växer obehindrat i såväl opinionsmätningar som med all säkerhet i de kommande valen som genomförs nästa år, något som inte alls förefaller vare sig förvånande eller förbryllande utan är fullt begripligt. SD var det första riksdagspartiet som påtalade de importerade problem som numera existerar i Sverige p.g.a det politiska etablissemangets massiva och civilisationsförstörande invandringspolitik, och många svenskar som nu är lite lätt yrvakna till denna situation som den politiska eliten åsamkat vårt land känner nog med största sannolikhet att SD i princip är det enda logiska alternativet, åtminstone mot mindre invandring och lite mer ordning. Jag håller med. Det växande SD är det enda hållbara, logiska och rationella alternativet i nuläget om man som invandringskritisk och nationellt sinnad vill ha någonting att rösta på i kommande val. Likväl skall man ha i åtanke att detta är ett parti med stora brister, något som sannerligen har uppdagats vid otaliga tillfällen.

För att komma till saken. SD har uppenbara problem, såväl internpolitiska som sak- och idépolitiska, men även organisatoriska och strukturella. De mest väsentliga punkterna är emellertid, som jag ser det, de tre första ”kategorierna” jag benämnde, nämligen de intern-, sak-, och idépolitiska aspekterna av partiet som alltför ofta blir oerhört tydligt, något som knappast på något sätt tjänar varken deras eget partipolitiska väl eller Sveriges väl. Min främsta kritik kring dessa punkter kan i princip sammanfattas på följande vis:

Idépolitiken
Det finns självklart bra saker med SD:s idépolitiska grund, men det existerar även tydliga brister då det milt uttryckt genom åren sedan partiets riksdagsinträde har uppdagats att denna rörelse inte direkt har någon genomtänkt eller överskådlig plan för Sverige, Norden eller Europa. Man uttalar förvisso kritik mot den utomnordiska, utomeuropeiska invandringen och vill stoppa den, åtminstone i temporär bemärkelse. Emellertid vill SD, paradoxalt nog, ändå inte helt och hållet stoppa den, för egentligen har man i sak ingenting emot den här destruktiva migrationspolitiken så länge den förs i betydligt mindre skala än idag.

SD:s representanter talar sig dessutom ofta varma för assimilation, dvs att de stora grupper utlänningar som idag kommer till Sverige och befinner sig i Sverige kort och gott skall göra upp med sin ”gamla” etnicitet, sin ”forna” identitet och sitt ”tidigare” språk. Man skall bli svensk. Det låter så klart rimligt och fundamentalt, även om jag betraktar den här assimilationsprincipen som såväl innehålls- som verkningslös. Missförstå mig inte. De utlänningar som kommer till Sverige skall givetvis anpassa sig kompromisslöst till vårt land och respektera att Sverige är svenskarnas land, och vill man åtnjuta svenskt medborgarskap skall det dessutom vara stenhårda krav, vilket är alltifrån lojalitet och ömsesidig respekt till det svenska folket. Detta skulle jag heller inte se några större problem med om det gällde andra nordiska grupper eller något annat europeiskt folk. Emellertid är det att betrakta som meningslöst när det kommer till en stora mängder invandrare av utomeuropeiskt ursprung. Säkert kommer det att inverka positivt på en eller annan utomeuropeisk individ, men i det stora hela? Knappast. Vi har inte med invandring av finländare, balter och ryssar att göra längre, utan en helt annan sådan som inte är jämförbar på något sätt med den tidigare från folkgrupper som kan anses vara närbesläktade till svenskarna.

Jimmie Åkesson och SD håller dock fast vid denna smått innehållslösa assimiliationsprincip, och man förnekar, obegripligt nog, dessutom betydelsen av de etnokulturella, och i synnerhet de etniska, aspekterna för invandrande folkgrupper. Med SD:s smått infantila ”logik” så kan en arabisk salafist vara lika mycket svensk som vilken etnisk svensk som helst, vilket är att betrakta som parodiskt.

Sakpolitiken
Den sakpolitiska kritiken jag har mot SD bottnar sig främst i deras ekonomiska politik som i ärlighetens namn har gjort en paradoxal svängning på en väldigt kort tid. Man skulle kunna beskriva det hela som att SD har gjort en kolossal omsvängning från att ha varit ett någorlunda folkvänligt, normalprotektionistiskt alternativ där man vill gynna svenska folket och svenska arbetare, där de skattepengar som folket betalar in används på ett så konstruktivt sätt som möjligt för Sveriges väl, till att bli ett närmast postborgerligt, frihandelsförespråkande parti, och detta efter ett intensifierat nyliberalt lobbyarbete skall tilläggas. Även här har en kolossal, och oerhört snabb, helomvändning gjorts i partiet där man inte verkar, som gällande idépolitiken när man valde att ta bort nationalismen till förmån för socialkonservatismen, ha haft någon intern debatt överhuvudtaget. Det är i allra högsta grad anmärkningsvärt. Inte heller har partiet förklarat sina plötsliga svängningar i vare sig finans- eller idépolitiken.

SD blir emellertid från den postmarxistiska vänstern och den liberala högern benämnda som antingen ”kapitalister” eller ”råsocialister”. Dock är sanningen den att SD numera är att betrakta som postborgerliga liberaler i finanspolitiken, där man gör en ogenomtänkt helomsvängning efter intensivt lobbyarbete från nyliberaler och bara helt plötsligt ändrar sig, och varken någon begriplig förklaring eller någon logisk efterhandskonstruktion tillkommer därefter. Det är absurt.

Internpolitiken
Det finns väl knappast någon som inte har hört talats om SD: närmast ökända ”nolltolerans” vid det här laget, vilket i princip är att betrakta som en innehållslös och i hög grad bisarr princip som inte gör något annat än gör SD till åtlöje för det politiska och mediala etablissemanget. Partiets företrädare kanske inte har märkt det, men denna ”nolltoleransen” har, milt uttryckt, motverkat sitt syfte som representanterna från början kanske hade med principen. Det skall emellertid klargöras att jag i grund och botten inte är emot en form av nolltolerans, men den skall vara av konstruktivt virke och inte av den sorten som SD har gestaltat, nämligen att man ständigt slänger ut personer som i upprört sinnelag har skrivit något mindre genomtänkt på Avpixlats kommentarsfält. SD agerar som de inte vore mänskliga. Det är nämligen normalt, och fullt begripligt, att bli arg som dessa medlemmar vid dessa tillfällen blev, men istället ser man ned på dessa personer och väljer, paradoxalt nog, att tacka (!) Expressen för de groteska uthängningar denna rättshaveristiska tidning gjorde sig skyldig till. Det skall emellertid klargöras att jag inte på något sätt ser något konstruktivt i att vissa personer publicerar allmänt tokiga och illa skrivna kommentarer i anonyma kommentarsfält, och det är heller inte min poäng.

Inte heller duger det att slänga ut personer som har skrivit debattinlägg i Nya Tider, vilket var fallet med prästen Axel W. Karlsson. Inte heller förefaller det sunt att avskeda personer som har skrivit en kritisk insändare om SD:s hållning i den outtröttliga, och för svenskar, icke-frågan om Israel-Palestinakonflikten, vilket var fallet med Gustav Kasselstrand. Det duger inte heller att uppmana sina medlemmar i censurerande anda att brännmärka sidor som Fria Tider, Nya Tider etcetera och försöka få medlemmarna att sluta läsa dessa sidor. Inte heller ter det sig konstruktivt att kalla enskilda aktiva företrädare för ”fascister” bara för att de läser Julius Evolas eller Ernst Jüngers skrifter. Jag har också läst Evola, och mina uppfattningar stämmer tämligen lite överens med hans, men jag kan inte beskåda något större, otäckt fascistiskt i hans verk. Detta är inte, för att uttrycka mig milt, ett skäl för uteslutning – däremot är det ett skäl att demolera den uppenbart självdestruktiva partikulturen inom den sverigedemokratiska sfären.

Avslutningsvis så kan jag påtala att det finns gott om uppenbara bevis för att SD skall ta sig själva i kragen och skärpa till sig på flera punkter, inte minst gällande idé- och internpolitiken. Istället för att bedriva ett löjligt och haveristiskt internkrig mot medlemmar så kan man ta och på allvar utgöra en riktig, nationell opposition. För Sverige.

Viktor Johansson


  • 16
    Delningar